ANN-HELÉN LAESTADIUS : STÖLD – coming of age story och hatbrottsdeckare i ett bortglömt och kallt Sverige

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Förlag: Romanus & Selling
Genre: Samtida skönlitteratur, Deckare
Antal sidor: 440
Format: Inbunden
Utgivningsdatum: 2021-01-21

När Elsa är nio år blir hon vittne till mord. Hon har själv skidat ut till renarna, för att mata dem och ta hand om sin egna fina kalv Nástegallu. När hon kommer fram står en man, som hon mycket väl vet vem det är, med renkalvens öron avskurna i handen. Elsas kalv är död.

Men polisen rubricerar inte det hela som mord, vilket Elsa tycker att det är – utan som stöld. Vilket har blivit denna romans titel.

Skildrar djurplågeri, hatbrott, tjuvjakt och annat

Gång på gång misshandlas och mördas renar, men det är bara stöld. Och undersökningarna läggs ner – om de ens påbörjas. Lek med tanken att de dödade “husdjuren” hade varit hundvalpar istället för renkalvar. Då hade det tagit hus i helvete, blivit stora svarta rubriker och långa inslag i Aktuellt och Rapport.

Elsa känner varenda ren, och hon vet vilka som tillhör hennes familj, även utan öronmärkningen. Men öronen behövs som bevismaterial. Utan öron – ingen ersättning från staten för förlorad ren.

Stöld skildrar många brutala renmord, fruktansvärt djurplågeri, hatbrott, tjuvjakt, systematisk olaglig försäljning av stulet renkött till fina krogar och fördomar som frodas och växer som istappar i kylan.

Bästa vännen storskrävlar

Elsa hotas av mannen som dödat hennes kalv, hon vågar inte vittna, och hon vill så gärna berätta för någon … Men vem ska hon berätta något för? Den storskrävlande bästa vännen Anna-Stina, som suger åt sig all luft själv, och närhelst Elsa har en liten spännande nyhet ska Anna-Stina bräcka henne med en större nyhet …? Elsa försöker prata men det går inte. Anna-Stina ska bara berätta om gruvliga saker hon själv har sett eller hört eller annat som hon har varit med om. Inte ens när Elsa har blivit överkörd av plogbilen (nästan) får Elsa glänsa, för en gång fick minsann Anna-Stina snöstänk på sig från pappas traktor!

Efter ett tag undrar man hur Elsa står ut med översittaren Anna-Stina. Förmodligen står Elsa ut, enbart eftersom det inte finns några andra flickor i samma ålder ute på landet. Elsas fina vänskap med den lite äldre Lasse, som gått ut skolan, verkar bli ett ljus i mörkret för henne, men själv ser Lasse inget ljus i mörkret, och han dör innan Elsa har hunnit lätta sitt hjärta.

Hade velat ärva, men hon är tjej och räknas inte

Diskriminering och fördomar skildras på så många plan. Elsa vill bli renskötare, precis som far – men det är så självklart att storebror Mattias ska ärva allt. Mattias säger jämt till Elsa att hon inte begriper något … och utan storebrors översittarfasoner är det också mycket möjligt att Elsa hade vågat prata mer, att hon hade vågat vittna och fått rättvisa för sin kalv.

Anna-Stinas mamma Helena hade också velat ärva sin familjs renhjord, men hon är tjej, hon räknas inte – så hon fick gifta sig till en annan renhjord. Inte heller Lasse blir rättvist behandlad, eftersom han är yngst och de äldre bröderna ska ha allt – hus, hem och renar. Lasse hittar ingen annan plats på jorden han vill vara, och ingen annanstans där han trivs eller hör hemma. Han som skulle ha kunnat bli Elsas förtrogne vän tar sitt eget liv istället – krossad av en patriarkal struktur där “the winner takes it all”.

Har inte vett att veta “hur det ska vara”

En man per familj har rösträtt i samebyn. Med betoning på man. Kvinnorna ska veta sin plats och kvinnor utifrån ska verkligen veta sin plats. Elsas moster som har sin frihet och sitt liv förstår inte hur hennes syster kunde välja ett så märkligt liv – hem och passa renar istället för att festa när det är födelsedag? Vem väljer så? Samtidigt har Elsa och hennes samiska släkt fördomar mot mostern för att hon inte är gift utan har kul ändå … Att icke gifta kvinnor som är 30+ ska ses som sorgliga och ömkansvärda låter som något från amerikanskt 1950-tal i en föråldrad sitcom!

Elsas mamma får hela tiden höra att hon ska veta sin plats – hon är inte lika mycket same som de andra samerna, och rädslan att göra fel, att inte duga, att bli dömd i andras ögon, att bli “skvallrad om” finns där hela tiden. Och inte får man sy fast alltför glittriga band på kolten, trots att Elsa gillar glitter, för det understryker främlingskapet, och att man inte har vett att veta “hur det ska vara”.

Övernaturliga gåvor och trauma

Efter halva romanen har Elsa blivit vuxen … hon har gått från nio till nitton år gammal och man förstår att hon har ärvt samiska övernaturliga gåvor från farfar – vilket är ännu en sak på en lång lista av saker som man enligt både Elsas mamma och alla andra i samebyn “inte ska prata om” och det drar ihop sig till hämnd.

Elsa har ett traumatiskt barndomsminne bakom sig, och eftersom hon inte vittnade mot mannen som dödade hennes älskade renkalv återstår bara öga för öga, tand för tand … och öra för öra.

Fokus på det som är fördomsfullt och föråldrat

Ann-Helén Laestadius har hela tio romaner bakom sig – bland annat den Augustprisbelönade tragikomiska pärlan Tio över ett, som handlar om ett Kiruna som ska flyttas (missa inte denna bok!). Återigen sätter Laestadius nu fokus på livet och livsvillkoren långt uppe i norr – ett Sverige som inte brukar uppmärksammas så mycket vare sig i kulturen (filmer, romaner, TV-serier) eller i nyhetsrapporteringen.

Tidigare har Ann-Helén Laestadius böcker hamnat på hyllan barn-ungdom eller “Young Adult”. Det här är första gången som kategorin har blivit “skönlitteratur för vuxna”. Ännu en gång är Ann-Helén Laestadius som allra bäst när hon skriver från ett storögt barnperspektiv. Det är så mycket som lilla Elsa inte förstår. Men samtidigt – när hon tänker att hon inte förstår så sätter hon ofta fokus på så mycket som är fel och fördomsfullt och föråldrat.

Stöld är en blandning av coming-of-age-story, hatbrottsdeckare, hämndrama och förklarande nyhetsrapportering från ett ofta bortglömt och kallt Sverige. Skildringen av den systematiska renmisshandeln, hatbrotten och det grymma djurplågeriet är bland det obehagligaste som skrivits när det gäller hela 2000-talets stora “Nordic noir” våg av kalla kårar deckare.