THE DIG – verklighetsbaserat med självlysande Ralph Fiennes om utgrävning på engelska vischan fängslar och värmer

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Regi: Simon Stone
Skådespelare: Ralph Fiennes, Carey Mulligan, Archie Barnes, Lily James, Ben Chaplin
Land: Storbritannien
År: 2021
Genre: Biografi, Drama, Historia
Längd: 112 minuter
Visas på Netflix
Betyg: 4

Det låter kanske inte så spännande med en film om en utgrävning på den brittiska vischan i skuggan av andra världskriget, men historien fängslar och värmer mer än man skulle kunna tro efter att ha sett den i och för sig hyfsat lockande trailern. Kan tänka mig att många lockats att ge The Dig en chans på grund av Ralph Fiennes och Carey Mulligan, och sedan har en världsomspännande spridning via mun mot mun i de sociala medierna gjort denna verklighetsbaserade skapelse till ett mindre fenomen.

Året är 1939 och platsen grevskapet Suffolk. Där lever unga änkan Edith Pretty i sitt herrgårdslika hem med väl tilltagna ägor, och hon har en stark känsla av att något speciellt gömmer sig där i marken under grönskan. Så hon gör en förfrågan och tar dit självlärde utgrävaren Basil Brown, en tystlåten herre med farbrorlika kvaliteter för att få en värdering. Skepticism ersätts snabbt med entusiasm, och snart är Brown igång och gräver med sin pipa ständigt hängande i mungipan.

Ickeromans av godo

På köpet blir Brown något av en fadersfigur för Ediths lille son Robert – som gärna hänger med den trygge stabile farbrorn – men aldrig något mer än en vän för henne själv. Sistnämnda är säkert av godo för filmens väl och ve. En romans hade i värsta fall tett sig både förutsägbar och klyschig, men den hade dessutom tagit uppmärksamheten bort från grävandet, och det har regissören Simon Stone ansträngt sig för att undgå.

Svek och byråkrati

För det är liksom inte romantik som är poängen och målet med The Dig. Det här är en historia som utöver grävande avhandlar andra saker. Typ gryende vänskap, uppvaknande och sorg. Ja, och icke att förglömma svek och byråkrati då också förstås. För när Brown till slut gör ett sensationellt fynd i form av ett anglosaxiskt (grav)skepp vädrar både det lokala museet och de arkeologiska högdjuren i London morgonluft, och gör sitt bästa för att skuffa honom åt sidan.

Vänskapen började med ett hål

Ungefär på detta stadium i filmen introduceras för övrigt också en sidohistoria med nykomlingar i grävargropen i form av äkta paret Stuart och Peggy Piggott, och vi förstår snart att äktenskapet är på kraftig dekis. En oväntad hemlighet till varför avslöjas längre fram, men ungefär i samma veva hinner Peggy falla för Ediths stilige, men påhittade kusin till RAF-pilot, Rory.

Se där, man bjuds trots allt på en fin kärlekshistoria även i The Dig, om än i ett sidospår. Fast hur rörande och finkänsligt deras möte än skildras, så är det väsentliga, intressantaste och mest minnesvärda likväl de inbördes relationerna mellan Edith, Basil och lille Archie. Tillsammans finner de såväl varandra och gemenskap som en stark vänskap, och allt började med grävande av ett hål efter deras och allas vår okända historia.

Ralph Fiennes är självlysande

Slutligen behöver det väl knappast nämnas, men givetvis är skådespeleriet överlag starkt in i minsta biroll. Samtidigt är det givet att Carey Mulligan och då kanske framförallt Ralph Fiennes överträffar både allt och alla. Subtiliteten, de små gesterna, blickarna som uttrycker så mycket. Han är självlysande trots att mannen han spelar ska vara både oansenlig och timid. Vi talar skådespeleri på självklart hög nivå, helt enkelt.

Skriven 2021-02-26