SACRIFICE – parodiskt och fånigt, snarare än otäckt i Lovecraftinspirerad skräckis, men fotot är fint

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Regi: Andy Collier & Tor Mian
Skådespelare: Barbara Crampton, Ludovic Hughes, Sophie Stevens, Lukas Loughan, Johanna Adde Dahl
Land: Storbritannien
År: 2020
Genre: Mysterie
Längd: 87 minuter
Distributör: Njutafilms
Betyg: 2

En brittisk film, kraftigt Lovecraft-inspirerad, inspelad i Norge, med en amerikansk skräckstjärna. Vad tror ni om det?

Andy Collier och Toor Mian har regisserat Sacrifice, som bygger på en novell av Paul Kane. Filmen inleds med en prolog, i vilken en norsk kvinna tvättar blodet av sina händer, tar sin lille son, och flyr från sitt hus, som ligger i en liten norsk fiskeby på en ödslig liten ö.

Ogästvänligt och grått

25 år senare anländer det gifta, amerikanska paret Emma och Isaac till byn. De spelas av Sophie Stephens och Ludovic Hughes, som båda är britter – varför kunde de inte få vara britter? Isaac är den lille pojken från prologen som vuxit upp. Emma är gravid. De ska av någon anledning bo i den ogästvänliga villan från prologen, som Isaac ärvt. Ön är ogästvänlig, vädret är grått och ogästvänligt.

Blodfläck kvar efter 25 år

Snart visar det sig att även byborna är ogästvänliga. De bråkar ögonaböj på puben. Den lokala polisen Renate (Barbara Crampton) knackar på och undrar om Isaac kan hjälpa till att lösa det ouppklarade mordet på Isaacs far 25 år tidigare. Tydligen hade morsan slagit ihjäl honom innan hon flydde med lille Isaac. Det hade Isaac ingen aning om. Märkligt nog är blodfläcken fortfarande kvar på golvet i huset, som tydligen stått obebott i 25 år, men som det ändå gick att flytta in i utan storstädning.

Renate bjuder hem Emma och Isaac på norsk middag. De presenteras för Renates mystiska dotter Astrid (Johanna Adde Dahl). Renate pratar om gamla myter och legender på ön, om en mystisk varelse som häckar i vattnet. Tillhör byborna en kult som tillber denna varelse? Råkar Emma och Isaac illa ut? Har påven en rolig mössa?

Tristare håla får man leta efter

Sacrifice har ett väldigt fint filmfoto. Man tar väl tillvara på de karga miljöerna. Byn känns som den direkta motsatsen till ett semesterparadis, tristare håla får man leta efter. Norrsken till trots. Filmen inleds bra, prologen och scenerna när Emma och Isaac anländer är bra.

Men så fort Emma och Isaac går in på den lokala puben för att äta middag, blir det hela besynnerligt taffligt. Norrmännen, med ett undantag, spelas av norrmän, vilket förstås är bra. Men deras omedelbara hotfullhet blir parodisk, och pubscenen är illa skriven. Här framgår det också att Isaac är en rätt osympatisk typ, vilket gör att det är svårt att bry sig om honom och hans öde.

Bättre med norska än känd kultskådis

Ja, och så har vi Barbara Crampton. Jag gillar denna kultskådis, hon är ofta bra. Jag förstår att de ville ha ett känt namn i rollistan, men nog vore det det bättre om de anlitat en autentisk norska, och inte en amerikanska som pratar med besynnerlig norsk brytning. Jag skrattade högt åt flera av hennes repliker, och det var förstås inte meningen.

Fånigt med folk i kåpor

Vidare har Collier och Mian glömt bort att göra filmen otäck och spännande. De scener som är avsedda att vara otäcka och spännande är inte det. Det blir snarare en aning fånigt med folk i kåpor som traskar omkring. Inte blir det bättre av att filmen innehåller påfallande många “Det var bara en dröm”-scener. Tre-fyra, kanske fem gånger, jag tappade räkningen, händer något skrämmande och blodigt, och så plötsligt avbryts scenen av att Emma vaknar upp med ett skrik. Det hela slutar förstås som vi kan tänka oss.

Mystisk kult i obygden

. Sacrifice har alltså ett bra filmfoto, och filmen kan vara av intresse för de som vill se en skräckfilm i för genren ovanliga miljöer. Och de som inte tidigare sett några Mystisk-kult-i-obygden-filmer tycker kanske att det här här spännande.

Skriven 2021-02-10