Klicka på bilden, för att se hela bilden
Provogue Records ger ut ett nytt album med tidigare outgivet material med den ikoniske mästaren inom blues/rock Gary Moore.
Den här månaden är det tio år sedan den ikoniska musikern och låtskrivaren från Nordirland tragiskt gick bort. Han lämnade inte bara efter sig en fantastisk samling musik från sin hyllade solokarriär och som medlem av Thin Lizzy, Skid Row, Colosseum II med flera men även ett arv som matchar ett fåtal andra.
Då man grävde djupt i Moores familjs arkiv fann man ett flertal outgivna inspelningar som få tidigare hade hört vilka accentuerade briljansen hos en av bluesens finaste modernister. Bland låtarna finns originallåtar som In My Dreams, en skön, lysande långsam ballad där varje ton gråter då Moore blottar sitt hjärta samt den häpnadsväckande melankoliska Looking At Your Picture.
Plattan rivstartar med en dånande version av Freddi Kings I’m Tore Down som var en live-favorit innan han glider in i en tidigare outgiven version av Memphis Slims Steppin’ Out. På Done Something Wrong av Elmore James visar han sin skicklighet som bluesgitarrist liksom på den enorma sju minuter långa, brännheta How Blue Can You Get som var en hit med B.B. King 1964. En alternativ version av Love Can Make A Fool Of You hittar sin form som blues-rock, vilket de flesta av Moores mest älskade låtar ju gör. Som sista spår svävar den smärtsamt vackra Living With The Blues ut i stratosfären.
Trots att han oftast var den yngste bandmedlemmen i raddan av hans tidiga band var det Gary som stod ut. Vid femton års ålder var han utan tvivel den bästa gitarristen i Belfast och i o m utgivningen av plattan John Mayall’s Bluesbreakers (med Eric Clapton) 1966 upptäckte han bluesen. 1990 gav han ut sitt mest framgångsrika album Still Got The Blues. Den var del av en pågående våg av bluesmusik så som filmen The Blues Brothers, John Lee Hookers framgångsrika platta The Healer och Stevie Ray Vaughans genombrott. Han fortsatte spela sin älskade blues livet ut där några höjdpunkter var då han spelade med Albert King, B.B. King och Albert Collins.
Hans livsverk lever vidare och han fortsätter att inspirera artister som Joe Bonamassa, Paul Gilbert, Kirk Hammett och Zakk Wylde. Hammett sa så här i en intervju för Rolling Stone: “Han har influerat mig så pass mycket att början av solot på Master of Puppets är en variation på en slinga som Gary Moore ofta spelade. Jag minns då jag hörde hans bluesplatta första gången och blev helt tagen. Inte bara för hur han spelade men ljudet, hans ton. Jag minns att jag blev så inspirerad att jag skrev flera riff som enbart baserades på hans ljud och känsla. De riffen hamnade i The Unforgiven på The Black Album.”
Jag träffade Gary Moore i London den 23 oktober 1970,” säger den gamle vännen Bernie Marsden. “Han spelade med Skid Row och mitt band Skinny Cat var förband den fredagen. Vi var ungefär lika gamla, klädde oss på samma sätt förutom baskern han bar! Vi funkade bra tillsammans. Jag insåg direkt hur bra han var men noterade samtidigt hur lätt han var att umgås med. Han brydde sig verkligen om förbandet och ansträngde sig, och tro mig, så var inte alltid fallet.”
Nu år 2021 blickar Marsden tillbaka på dessa kära minnen. “De följande åren började jag spela professionellt och sprang på Gary på gig och vi sågs privat på the Marquee. Vi var tvungna att gräva djupt i fickorna på den tiden men för att Gary var med blev vi alltid bjudna på en del drinkar. Vi umgicks rätt flitigt då vi inte spelade och insåg relativt snart att vi influerats av samma gitarrister nämligen, Peter Green, Eric Clapton och Rory Gallagher. Jag var även med honom den dan han införskaffade Peter Greens Les Paul-gitarr.”
Han fortsätter: “Vi förblev nära vänner och 1974 ringde han mig för att få låna en gitarr för ett gig han skulle göra med Colosseum. Jag har faktiskt kvar den. Han var med på mitt bröllop 1980 och var med i det ganska så imponerade husbandet vilket inkluderade Cozy Powell, David Coverdale och Don Airey! Vi förblev som sagt vänner och den sista gången vi sågs var på hans Storbritannien-turné som han gjorde tillsammans med B.B. King.
Moores solokarriär hade precis satt fart då Toto höll på att bli superstjärnor i början av 80-talet. Steve Lukather minns Moore och reflekterar över sin beundran för honom. “Gary Moore var en naturkraft. Hans intensitet såväl som hans dynamiska mjuka toner hade ett sånt djup. Han var en mästare och jag fick chansen att se honom spela och träffa honom. Han var väldigt trevlig. Hans bortgång känns tung för alla som älskade honom men vi har turen att fortfarande kunna höra honom spela på hans plattor, DVD etc och de kommer att finnas kvar för evigt. Han var helt unik.”
Han fortsätter att inspirera. Chris Robertson, sångare och gitarrist i Black Stone Cherry, berättar om styrkan i hans musik. “Gary Moore tog sig an bluesen och ställde den på huvudet vad mig beträffar. Hans frenesi och spelstil har definitivt inspirerat mig. Den där frenesin som finns i allt han gjort är oöverträffbar.”
Don Airy är ännu en gammal vän som minns honom så här: Gary var en lysande sångare, textförfattare och låtskrivare och till raga på all ten fantastisk gitarrist, (icke att förglömma hans sinne för humor som är så typisk för Belfast).
Han fortsätter: “Då vi jobbade med plattan Back on the Streets 1978 spelade Gary in sex gitarrsolon på The Road Goes On Forever och alla var fantastiska och alla helt olika. Han frågade mig vilket jag tyckte var bäst. Jag var tvungen att välja ett och tillade att det skulle låta ännu bättre om han dubblerade solot. Han hade bara spelat det en gång och bara hört det en gång men han gick in i studion och dubblerade solot på en enda tagning. Chris Tsangarides som var plattans producent och tekniker vände sig om och kollade på mig med ögon som tefat. Ingen sa något, efter nån minut hördes en röst från studion, “Var det något att ha?” “Eh ja” sa Chris “Kom hit!”. Gary var den meste musikern av oss alla och fortsätter att sätta ribban efter tio år. Jag frågar mig ständigt “Så, vad skulle han ha tyckt om det här?”
Nu när utgivningen av plattan med tidigare outgivna pärlor närmar sig belyser dom än en gång Moores djup och komplexitet och hur hans musik berört så många. Sista ordet kommer från Marsden, “Vi växte upp tillsammans i samma bransch och till slut blev han ju en stor stjärna. Jag blev ju inte det minsta förvånad eftersom han ju var en gudabenådad musiker och en stor artist. Men för mig var han först och främst min vän och jag saknar honom än idag. Njut av dessa fina inspelningar.”
Låtlista
1. I’m Tore Down
2. Steppin’ Out
3. In My Dreams
4. How Blue Can You Get
5. Looking At Your Picture
6. Love Can Make A Fool Out Of You
7. Done Somebody Wrong
8. Living With The Blues
Utgivningsdatum
30 april 2021
Tillgängliga format
CD, LP and Digital
© Mascot Label Group Scandinavia
