SARA EVANS : COPY THAT (Born to Fly Records) – rör sig med inlevelse “all over the place” när Chicago, Carole King, Hank Williams och andra tolkas

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Det är en välkänd sanning att Nashvilleartister sällan eller aldrig förblir på de stora skivbolagen. Inte ens legendarer som Merle Haggard, Kris Kristofferson och Willie Nelson har lyckats undgå att få sparken i slutänden. Räddningen har ofta blivit indieetiketterna. Eller som i fallet Sara Evans att starta ett eget bolag. Copy That är hennes andra sedan ”skilsmässan” från multijätten RCA, och precis som titeln antyder är det en coverhistoria vi talar om.

Alla som förväntar sig en coutryfiering av gamla favoriter lär dock bli besvikna. Förstasingeln och tillika covern på If I Can´t Have You vandrar på samma musikaliska aveny som originalet med Yvonne Elliman. Samma sak kan sägas om hennes version av Chicagos Hard to Say I´m Sorry, som onekligen har en mindre pampig produktion, det är pianot och rösten som dominerar – men slickat vuxenpopigt är det här utan tvekan ändå.

Tydligt twang lurar lyssnaren

På samma sätt har Carole Kings It´s Too Late fått en skön blåögd soulfeeling medan covern på Wallflowers 6th Avenue Heartache mycket väl hade kunnat passera på modern countryradio. Vilket i sin tur till stor del beror på Evans röst, som har ett tydligt twang, som lurar lyssnaren att tro att ljubilden är mer country än vad den i själva verket är.

Eagles inspirerade medan Poco ”bara” var föregångare

Med andra ord finns det annat på denna sångsamling som ger ett mer renodlat intryck. Som hennes version av Pocos Crazy Love. Om man går ett drygt kvartssekel tillbaka hade denna söta sång lätt platsat på det storsäljande hyllningsalbumet Common Thread: The Songs of the Eagles. Om det nu varit inspelat av Glenn Frey, Don Henley och gänget det vill säga. I början på 90-talet inspirerades nämligen otaliga av dåtidens countryartister av deras västkustrock, och detta i USA trippel platinasäljande verk var en hyllning till bandet som gjorde den till en världsangelägenhet. Poco råkade ”bara” vara föregångare, och fick aldrig samma grad av vare sig framgång eller credit.

Williams och Cline hanteras med respekt och old school-feeling

Credit har å andra sidan Hank Williams fortsatt att få fram till våra dagar trots att han dog för 68 år sedan bara 29 år gammal. Hans sånger fortsätter spelas in av nya generationer. Således tar Evans sig här an en av stapelvarorna, I´m So Lonesome I Could Cry, och både detta spår och Patsy Clines She´s Got You hanteras med respekt och old school-feeling på ett sätt som likväl känns fräscht.

Vilket kanske inte är så förvånande med tanke på hennes musikaliska bakgrund. Desto mer överraskande är då att Evans rockar snyggt light i Fleetwood Macs Monday Morning och öser på i The Knacks My Sharona utan att hålla tillbaka. Oj, oj, det hade jag aldrig trott om denna ”southern belle”, att det fanns en inneboende rocker i henne.

Omsorg i närmandet till låtarna

Men för att nu sy ihop säcken; coveralbum är en vansklig affär. Oftast känns de som mellanprojekt i väntan på ett ”riktigt” studioalbum. Det är en känsla som dyker upp här också, dock inte i så hög utsträckning som man skulle kunna tro. Evans har själv sagt att de sånger hon valt är personliga för henne, och det märks. Det finns omsorg i närmandet till de här låtarna, och hon har inte brytt sig om att anpassa sig till en publik som förväntar sig samma sound rakt igenom. Istället är Copy That ”all over the place” stilmässigt och balanserar lyhört på rätt sida av gränsen för det splittrade. Bara det en prestation förstås. Också noteras tacksamt att repertoaren långt ifrån tillhör den mest uttjatade. Samt att sångerskan själv alltjämt har en stark inlevelserik (country)röst som skiner.

Skriven 2021-02-08