PSYCHO GOREMAN – besynnerligt hopkok av barnfilm, splatter och flängd komedi

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Regi: Steven Kostanski
Skådespelare: Nita-Josee Hanna, Owen Myre, Matthew Ninaber, Steven Vlahos, Adam Brooks
Land: USA
År: 2020
Genre: Komedi, Skräck, Sci-Fi
Längd: 95 minuter
Format: VOD
Distributör: Njutafilms
Betyg: 2

Ännu en film producerad av den amerikanska streamingtjänsten Shudder, och som i Sverige visas på diverse streamingtjänster.

Jag tyckte att Steven Kostanskis film The Void, som jag recenserade 2017, var rätt okej. Den var inget speciellt, den bleknade snabbt i minnet, men den var fullt sebar och hade bra effekter. Kostanskis tidigare filmer, som Manborg och Father’s Day, har jag inte sett, eftersom de inte lockade alls med sin medvetna skräpighet.

Ond rymdvarelse kontrolleras

Den nya filmen Psycho Goreman är ett besynnerligt hopkok. Den här filmen är lika delar barnfilm, blodig splatterfilm, och flängd komedi.

Två barn; Mimi (Nita-Josee Hanna) och Luke (Owen Myre), leker i trädgården, när de hittar ett stort hål på vars botten det finns något som glöder. Upp ur hålet klättrar en osedvanligt ond rymdvarelse som tänker döda allt och alla. Mimi har dock kommit över en liten rymdpryl, med vilken hon kan kontrollera rymdvarelsen, som hon döper till Psycho Goreman. PK, som han kallas, lyder nu Mimi, och han blir ungarnas märklige kompis, som ibland har ihjäl folk så att blodet sprutar. Samtidigt är en massa rymdvarelser på väg till jorden för att plocka PK.

Spretar åt alla möjliga håll

Psycho Goreman har verkligen imponerande effekter. Det handlar om praktiska effekter, om make up och gummimasker. Sådana grejor är vi inte bortskämda med idag, när alldeles för mycket görs med hjälp av datamaskiner.

… Värre är det med manus, regi och skådespeleri. Kostanskis film vet inte vad den vill vara. Den spretar åt alla möjliga håll. Till en början tyckte jag att det här var rätt kul, men efter tjugo minuter hade jag tröttnat. Filmen är illa berättad, den är illa strukturerad, och skämtet häller inte för en långfilm.

Imponerande effekter kastas bort

Värst är dock Mimi. Hon är en olidligt irriterande ungjävel som ständigt kör med sin mesige bror, och som är allmänt elak. Hon är fruktansvärt osympatisk. Fast det gäller nog samtliga rollfigurer i den här filmen. De misslyckade försöken till humor gör alla osympatiska.

Det är synd att de imponerande effekterna och det hyfsade filmfotot kastats bort på det här. Effekterna gör att jag höjer betyget ett snäpp.

Skriven 2021-02-03