Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: John Lee Hancock
Skådespelare: Michael Keaton, Nick Offerman, John Carrol Lynch, Laura Dern, Linda Cardellini
Land: USA
År: 2016
Genre: Biografi, Drama
Visas på SVT Play (Kan ses till den 1 mars 2021)
Betyg: 3
Man kan inte göra en omelett utan att knäcka några ägg. Och man kan inte göra hamburgare utan att … ja, slakta några heliga kor? Fast bara för att man knäcker ägg innebär det ju inte att man gör omelett. Det kanske bara blir äggröra istället.
Många knäckta ägg i denna röra
Filmen The Founder verkar vara trollbunden av sin huvudperson Ray Kroc (Michael Keaton), men förskräckt över hur han byggde sitt feta imperium. Den där typen av ambivalens kan vara bra, det kan vara vattenmärket som stämplar bra drama. Men allt för många gånger illustrerar The Founder affärsdrama-varianten av vad François Truffaut sa om krigsfilmer. Att det är svårt att verkligen göra en äkta anti-krigs-film för krig är egentligen cineastiskt mums-mums och när man visar det på bio så lapar publiken i sig röran i alla fall. Och sveps med i all action.
Blodvite på det slagfält som kallas affärer
Krig i affärsvärlden kräver också blodvite. Vilket är vad alla Apple-Jobs-filmer och The Social Network om den odräglige lille Zuckerberg också visade.
Filmer som Glengarry Glen Ross, Wall Street, Wolf of Wall Street, Boiler Room, 99 Homes och andra filmer i samma genre är liksom fulla med den typen av människor som du skulle gå långa omvägar för att slippa träffa – och ändå kan du höra dem citeras hela tiden av affärsmän och ekonomistuderande. (Gekkos “Greed is good” är en klassiker).
Varför?
För att det är roligare att identifiera sig med den där pajsaren som lyckas, han som faktiskt får saker gjorda, än hans offer, de som får lida av hans handlingar? Ray Kroc i The Founder är en “Chamber of commerce”-version av Gordon Gekko. Filmen verkar äcklad av hans handlingar och samtidigt hänger den på hans ord.
McDonalds förlorar sin amerikanska dröm
Filmens porträtt av de arbetsamma och hederliga McDonalds bröderna är hjärtskärande och helt och hållet The Founders styrka. Man tröttnar snabbt på Kroc (Keaton) och hans sätt att prata in i kameran, som om han håller på att härma Kevin Spaceys osympatiske president i House of Cards. Skillnaden mellan Keaton och Spacey är helt enkelt att Stacy i sin roll tar ner värdiga motståndare – medan Keatons roll är att ruinera vanligt, hederligt folk som inte ens är politiker.
Varenda stopp på vägen till ruinens brant dokumenteras noga – och även hur McDonalds förstörs. Sladdriga burgare och milkshakes gjorda på PULVER. Huvaligen, det där var inte McDonalds vision!
De ville ha bra råvaror och god mat – de ville bara inte att man skulle behöva vänta för länge på den.
När filmen är över har man en dålig smak i munnen – och det beror inte på tanken på pulvermilkshakes.
Globaliseringskritik och idéstölder
Filmen kan helt klart läsas som globaliseringskritik. Brödernas småskaliga hantverksskicklighet och yrkesheder ställs mot Ray Krocs storhetsvansinne, avtalsbrott, idéstölder och moraliskt tveksamma genvägar för att tjäna snabba pengar.
Kroc tjatar ofta om Amerika, “Precis som Amerika”, “Tänk Amerika”, “Gör det för ditt land”, som en hal politiker. Han är falsk och oärlig. Man lider verkligen med de stackars genomärliga bröderna McDonald. (En av dem dog i hjärtinfarkt på kuppen).
Vad filmen vinner på är att den är traditionellt gjord och historien berättas på ett robust och gammaldags sätt från A till Ö.
Inte ens namnet fick bröderna ha kvar …
En sista tanke … The Social Network handlade också om en osympatisk person som kanske snodde någon annans idé – men han byggde i alla fall något själv. Han tog bara inspirationen. Och han betalade okänt mycket miljoner dollars till alla som ansåg sig ha hjälpt till. Huvudpersonen i The Founder gör mer än att ta en idé – han tar även alla brödernas restauranger och till och med deras familjs namn, McDonalds. Det är lågt. Inte ens Zuckerberg hade gjort något sånt. Han hittade åtminstone på ett eget namn till sin eventuellt snodda idé.
The Founder är allt annat än en reklamfilm för McDonalds.
Skriven 2021-01-30
