FAMILJEN BRIDGERTON (säsong 1) – underhållande, trashy variant på Jane Austen med såpoperakänsla och romantisk långbänk á la Twilight

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Originaltitel: Bridgerton
Skapad av Chris van Dusen
Regi: Julie Ann Robinsonn (episod 1, 6), Tom Verica (2, 3), Sheree Folkson (4, 5), Arick Riley (7, 8)
I rollerna: Phoebe Dynevor, Regé-Jean Page, Jonathan Bailey, Ruby Barker, Nicola Coughlan, Ruth Gemell, Claudia Jessie, Ben Miller, Luke Newton, Polly Walker
Land: Storbritannien
År: 2020
Genre: Drama, Romantik
Visas på Netflix
Betyg: 3

Kostymfilmer må utspela sig bakåt i historien, men är ändå alltid lika aktuella och samtida. Och populära. Särskilt när de kryddats med melodrama, intriger, sex och romantik med förhinder , som hade hört hemma i vilken Dallas och Dynastin som helst. Som här i Netflix senaste hit i tv-seriefacket Familjen Bridgerton, en överdådig och färgstark skapelse baserad på amerikanskan Julia Quinns bästsäljande Bridgertonböcker.

Året är 1843, platsen är Londons societet och debutantsäsongen står i begrepp att inledas. Vilket betyder att lika barnrika som stilmedvetna familjen Bridgerton ska låta storasyster Daphne äntra de fina salongerna i hopp om att fånga en lämplig make.

Inte sugen på en man

På andra sidan gatan bor familjen Featherington. De arbetar hårt för att hänga med i societetssvängarna, och har en tendens både till smaklöshet och taktlöshet, men de har åtminstone som kompensation flera döttrar på ett bräde att sälja in på marknaden samtidigt.

Den mest sympatiska i sällskapet, yngsta dottern Penelope är dock inte överdrivet sugen på att hitta en man. Hon föredrar att läsa, och hade helst velat lämna familjehemmet för att plugga. Liksom bästa väninnan, charmiga sanningssägaren och Bridgertonsystern, Eloise, för övrigt. Hon är till och med mer hardcore i sin övertygelse. Ingen man ska stoppa henne från att förverkliga sig. Till skillnad då från Penelope, som trots skulle allt kunna offra sina framtidsplaner för Colin, den yngste könsmogne i den manliga delen av Bridgertonfamiljen. Men han är dessvärre betuttad i en avlägsen kusin till Featheringtonklanen. Synd bara att hon hamnat i olycka, och därför behöver någon som kan gifta sig med henne. Snabbt. Annars är skandalen ett faktum.

Nymornade svanen och stilige hunken

Fast det där är förstås bara ett sidospår. Ett av flera, bör tilläggas. För även om Familjen Bridgerton nu begåvats med ett stort galleri av karaktärer, så överskuggas allt av romansen mellan nymornade svanen Daphne och den stiligt hunkige greven Simon Bassett. Värt att veta är dock att relationen dem emellan börjar som ett spel båda kan dra nytta av. De låtsas ha något på gång för att få publicitet – hon för att bli mer åtråvärd, han för att få andrum att slippa ses som ett lämpligt kap.

Löfte att inte avla arvingen

Men gissa vad; attraktionen finns där vare sig de vill eller ej, och då vankas det minsann långbänk och velande i kärlekskarusellen in absurdum. Så till den grad att man inte alldeles osökt kommer att tänka på Twilight. I Stephenie Meyers skapelse ältades hindrena för de unga tus lycka – människa vs. vampyr – till förbannelse medan man här har hittat på mera vanliga skäl. Som ett löfte Simon gav på sin djupt osympatiske far på dödsbädden att han inte skulle avla en arvinge till släktens imperium.

Generöst med hud och älskog här och där

Här ger den gode greven onekligen tjurskalligheten ett tröttsamt ansikte. Samtidigt uppför sig Daphne i alla fall tidvis i hög utsträckning som ”high maintenence”, och hittar fel, ifrågasätter och blir sur mest hela tiden. Men när paret väl hittar varandra och går i naken närkamp då blir det generöst med hud och älskog både här och där. Dock inte utan frågetecken från den oerfarna Daphnes sida, vilket föranleder ytterligare komplikationer. Varför, ska dock inte avslöjas. Det är liksom en viktig spoiler.

Förförande såpopera

Någon spoiler bör det emellertid rimligen inte vara att Familjen Bridgerton framstår som mer än lite såpoperaaktig. Visst, en förförande sådan, och då inte minst med tanke på den tjusiga scenografin och kläderna – men likväl en såpopera. Vilket inte nödvändigtvis är något fel. Men det hela framstår onekligen mest som en underhållande trashy variant av Jane Austen eller en Farligt begär minus hämndmotivet och på vissa håll ett likaledes minus gediget skådespeleri ersatt med överspel. Less is not more här om man säger så.

En osynlig skvallertant

Då är det bästa i Familjen Bridgerton nog istället något, eller snarare någon man inte ser. Självaste Julie Andrews har nämligen begåvats med en osynlig, men minnesvärd roll som den hemliga skvallertanten Lady Whistledown som regelbundet ger ut ett blad där de senast händelserna bland societetsfolket vädras. De berörda både förfäras av och flockas kring skriverierna. Frågan är dock vem hon är. Ingen vet, och vi hemma i tv-soffan får bara höra hennes förnöjt mjuka röst serverandes vassa sanningar och rykten.

Lita på att det blir en fortsättning

Vilket alltså inte är det sämsta, och det är inte denna serie heller. Det hela ter sig som en kaloririk chokladtårta man inte kan sluta äta av. Vilket trots allt inte ska underskattas, och ni som vill ha mer av samma vara kan lita på att det blir en fortsättning. Julia Quinn har skrivit nio böcker om det här persongalleriet, så det finns gott om litterär förlaga att plocka ifrån.

Skriven 2021-01-22