BILL WATTERSON : KALLE OCH HOBBE SÖNDAGAR 1985-1995 – en seriehistorisk milstolpe med världens bästa dagspresserie

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Originaltitel: Calvin and Hobbes Sunday Pages 1985-1995
Förlag; Apart Förlag
Teckningar: Bill Watterson
Översättning: Anne Thorsell
Genre: Tecknade serier
Antal sidor: 93
Format: Inbunden
Utgivningsdatum: 2020-12-18

Låt oss prata lite om humorserier för dagspress. Dagsstrippar. Sådana som funnits längst bak i dags- och kvällstidningar i över hundra år, även om de idag för en ganska tynande tillvaro. Sådana som folk ibland klipper ut och fäster på kylskåpsdörrar. Sådana som i Sverige samlas, redigeras och publiceras i serietidningar av den “svenska modellen”.

Jag har med åren kommit fram till att det finns ytterst få humorstrippar jag gillar; som jag tycker är roliga. När jag växte upp älskade jag Semics Knasen-tidning, redigerad av Alf Thorsjö. Jag gillade i princip alla serier som producerades av Mort Walker och hans gäng. Och det fanns fler dagspresserier, av andra upphovsmän, jag tyckte var kul.

Brukar hoppa över strippserier

Idag tycker jag inte att Mort Walkers serier är roliga – inte ens de klassiska Knasenstripparna från 1960-talet. Jag kan uppskatta teckningarna i många äldre, klassiska dagspresserier – men jag tycker sällan att de är roliga. Av de serier som debuterat de senaste 20-30 åren tycker jag att nästan inga alls är roliga. Läser jag en serietidning med olika strippserier, brukar jag oftast hoppa över en hel del. En serie som heter Affe & Egon brukade jag gilla, men så fick jag veta att killen som gör den är en reaktionär Trumpsupporter, så den klarar jag inte av att läsa längre.

Ett fåtal riktigt proffsiga

Det är svårt att göra roliga strippserier – vilket märks om man tittar i den gamla tidningen Svenska Serier, som Semic gav ut i två omgångar på 1970- och 80-talen. I denna tidning, som innehöll material inskickat av läsarna, förekom en hel del försök till humorstrippar – gissningsvis för att många av de förhoppningsfulla tecknarna, liksom jag, läste- och inspirerades av Mort Walkers serier och av Alf Thorsjös tidning. Ett fåtal av dessa, färre än fem, gissar jag, var riktigt proffsiga och plockades upp för syndikering eller publicering i andra tidningar.

Verkar bara vilja provocera

Majoriteten av serierna var dock bara exempel på hur svårt det är att leverera ett stabilt skämt på upp till fyra rutor sex dagar i veckan. Detta är även märkbart nuförtiden, när till exempel Sydsvenskan ibland publicerar gästserier av eleverna på serieskolan i Malmö. Påfallande många av dessa verkar bara vilja provocera tidningens läsare, snarare än vara roliga och/eller vältecknade.

Finns det inga humorstrippar jag tycker om? Jodå. Jag gillade Ernie. Och även om många tyckte att Ernie blev svagare mot slutet (den lades ner häromåret), så var den ändå roligare än övriga serier på seriesidan – bland övriga serier finns till exempel Rocky, som jag aldrig förmått uppskatta. Fast jag har heller aldrig riktigt förmått uppskatta Snobben. Ja, och så har vi Kalle och Hobbe.

Ingen protesterar mot repriser

Jag framstår nog knappast som unik när jag hävdar att Kalle och Hobbe är den bästa och roligaste dagspresserie som gjorts. Jag inbillar mig att de flesta håller med. Bill Watterson lade ner sin serie 1995, efter bara tio år – han kände att serien hade gjort sitt. Sedan dess har stripparna publicerats i repris gång på gång på gång, och ingen verkar protestera. Ja, förutom en del redaktörer, som gärna vill testa någon annan, ny serie på Kalle och Hobbes reprisplats. Eftersom många har sina favoritepisoder med Kalle och Hobbe, ser en del fram emot vissa repriseringar. Ha ha, nu är det Kalleboll! Nu ska de åka ut på campingsemester! Nu ska de ta skolfoto!

Självisk och busig, men snäll

Jag brukar hävda att Kalle och Hobbe är den mest realistiska skildring av en sexårig pojke som gjorts i ett fiktivt verk. Kalle beter sig som en riktig sexåring. Om Rolf Gohs gjort Kalle och Hobbe, hade Kalle lyssnat på Leonard Cohen och varit märkligt lillgammal. Wattersons Kalle gillar monster och klassisk musik på 75 varv, han gillar inte regler och laganda, och uppfinner därför sporten Kalleboll, där den enda regeln är att reglerna ändras hela tiden under spelets gång. Kalle är självisk och busig, men snäll.

En utställningskatalog

Senare i år kommer Apart Förlag att släppa samtliga Kalle och Hobbe-strippar i inbundna, påkostade volymer. Men som en liten försmak får vi redan nu en inbunden bok som samlar söndagssidorna som publicerades i färg mellan 1985 och 1995.

Den här boken är ursprungligen en utställningskatalog. År 2002 ställde Ohio State University ut dessa sidor. Lustigt nog köpte jag för några år sedan den amerikanska originalkatalogen för dyra pengar, och gav bort den i julklapp. Vad som är trevligt, är att denna svenska utgåva är snyggare, även om innehållet är identiskt – med undantag för den svenska texten, förstås.

Tar ut svängarna i söndagsserierna

Innehållsmässigt har jag alltid tyckt att Kalle och Hobbes söndagssidor är aningen svagare än de snärtigare stripparna övriga dagar. Med det inte sagt att de är dåliga. På söndagarna fick Bill Watterson möjlighet att ta ut svängarna med inte bara innehåll, utan även vad gäller layout. Här demonstrerar Watterson vilken fantastisk tecknare han är. Många av episoderna handlar om Kalles fantasier om rymdäventyr, eller dinosauriefyllda urtidslandskap, och Wattersons skildringar av dessa världar är exemplariska. Det är förresten nog dessa rikligt förekommande fantasier i söndagsserierna som gör att jag tycker att de vanliga stripparna är roligare.

Sexigt med gamla serieoriginal

Föreliggande bok innehåller två versioner av varje söndagssida. På vänstersidorna återges Wattersons original – den tuschade sidan i svartvitt, på engelska, med markeringar, en del synliga blyertsstreck, tipp-ex, och annat. På högersidorna ligger samma episod så som den såg ut när den publicerades i tidningar, i färg och översatt till svenska. Bill Watterson kommenterar varje avsnitt med några rader längst ner på sidan. Att få se Wattersons original är förstås kul. I dessa tider då många serietecknare jobbar helt digitalt, är det trevligt att få se tusch på ritkartong. Det är sexigt med gamla serieoriginal.

En seriehistorisk milstolpe

Boken inleds med ett ovanligt långt förord, där Bill Watterson berättar om sin serie.

Även om jag personligen inte tycker att söndagssidorna är lika roliga som de vanliga stripparna, är de förstås bättre än nästan allt annat. Det här är snyggt och imponerande, och en seriehistorisk milstolpe.

Skriven 2021-01-10

Läs mer om boken här