ATT VANDRA OSYNLIG: SYSTRARNA BRONTE – fin skildring om vad som inspirerade till stordåd, men varför fokusera så mycket på brodern?

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Originaltitel: To Walk Invisible: The Bronte Sisters
Regi: Sally Wainwright
Skådespelare: Finn Atkins, Charlie Murphy, Chloe Pirrie, Adam Nagaitis, Jonathan Pryce
År: 2016
Genre: Biografi, Drama, Historia
Längd: 120 minuter
Visas på SVT Play till och med den 13 februari 2021
Betyg:

Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin. Anne, Charlotte och Emily Brontë i magnifika klänningar. Tre oberoende kvinnor som alla vill gå sin egen väg. Tre systrar som håller ihop i vått och torrt – ja, mest i vått, eftersom det här utspelar sig i Yorkshire. Det finns två typer av väder i Yorkshire: 1) det regnar och 2) det kommer att regna.

Färgsättning fest för ögat

Anne är rödhårig, tystlåten och söt i grön klänning, Charlotte är liten och sammanbiten och ansvarsfull i brun klänning, Emily bakar i köket och promenerar på de ljungtäckta hedarna i lila klänning … och matar hundarna vid matsalsbordet, fast hon inte får det.

När det gäller färgsättning är detta en fest för ögat. Systrarnas gröna, bruna och lila klänningar verkar vara utvalda för att gå i färg med de vilda hedarna som man kopplar ihop med Yorkshire – och Brontësystrarnas magnifika miljöskildringar. De älskade alla heden, långa promenader med hundarna och doften av regn och ljung.

Inspirerade till stordåd

Annes The Tenant of Wildfell Hall, Charlottes Jane Eyre och Emilys Wuthering Heights har alla blivit dramatiserade och filmatiserade – gång på gång. Den första teaterproduktionen av Jane Eyre skedde redan under systrarnas korta livstid. Systrarna Brontës eget liv har också varit föremål för en hel del spekulation och många dramatiseringar och filmatiseringar.

Sally Wainwrights To Walk Invisible är en fin skildring av vad naturen betydde för systrarna och vad som inspirerade dem till stordåd i litteraturhistorien. Wainwright koncentrerar det mesta av filmen på de korta tre år under vilka mästerverken producerades och blev utgivna. Filmen är också ett modernt och osminkat brutalt porträtt av hur det är att leva med en missbrukare i familjen – brodern Branwell super ihjäl sig och hans illusioner och livsval leder direkt och indirekt till tre dödsfall i familjen.

Broder Branwell får mest utrymme nu som då

Om man ska anmärka på något … så är det att det är för mycket Branwell. Som verkligen tar ut svängarna och spelar över, högljudd, påtänd, full, ramlandes, svärandes och kräkandes. Branwell får mest utrymme både i ljud och bild – fast han inte ens är en av “de tre systrarna” som titeln utlovar att filmen ska handla om.

Så var det även “förr i tiden” när Michael Kitchen (känd från Foyle’s War) spelade Branwell i en ITV-serie som sades vara om systrarna Brontë, men som mest av allt utvecklade sig till en serie om Branwell. Vad är det med regissörer och författare som gör att de fokuserar så mycket på den ende sonen i familjen och så lite på fem systrar i samma familj?

Oklanderliga miljöer

I barndomsbilderna är det också mest Branwell – och så tre systrar som tar lite mindre plats och två systrar som inte ens får vara med i bilderna. Det är som om man skulle göra en Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin film och ge alla scener till Herr Blå. Ni hör ju själva. Det är inte hållbart.

Däremot är miljöerna oklanderliga – man har bland annat spelat in på Haworth och Yorkshires vidsträckta hedar och alla miljöerna är äkta vara.

Bästa ögonblicket på heden

På slutet får man även se dagens Haworth som fylls av vallfärdande turister och litteraturvänner från världens alla hörn … och alla som vill avnjuta de fantastiska Yorkshiremiljöerna och kända Brontëmiljöerna live.

Huset finns kvar, liksom gravgården och kyrkan nästgårds (pappa Brontë var präst) och givetvis … de underbara hedarna. Perfekta för promenader – med eller utan hundar.

Bästa ögonblicket i filmen: När Emily och Anne sitter på heden tillsammans och Emily läser en klassisk Emily-dikt för Anne, som hon sedan tillägnar henne.

En del av ett opublicerat fantasyverk

Sentida litteraturvetare har ofta gett Emily “pojkvänner” och hittat på kärlekshistorier åt henne (för någon kille måste ju få cred för de litteraturhistoriskt viktiga dikterna) – men så småningom bevisades det att kärleksdikterna i själva verket var en del av ett opublicerat fantasyverk, där karaktärerna skrev kärleksdikter och brev till varandra.

Emily och Anne hade mycket riktigt ett gemensamt fantasyland som de skapade när de var barn, och som de fortsatte att skriva om så länge de levde. Vore det inte kul om de tillsammans publicerat den första sci-fi-fantasy-storsäljaren av en kvinnlig duo?

Det är i alla fall kul att Sally Wainwright väljer att se Anne som inspirationen för en kärleksdikt av Emily … snarare än en fiktiv pojkvän.

Skriven 2021-01-11

Se den här