SOFIE SARENBRANT : SKAMVRÅN – deckare med nervig svettig thrillerkänsla, socialt patos och fluff

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Förlag: Bookmark
Genre: Deckare
Serie: Emma Sköld (del 7)
Antal sidor: 415
Format: Inbunden
Utgivningsdatum: 2019-05-20
Format: Pocket
Utgivningsdatum: 2020-04-15

Att hävda att den här recensionen är senkommen är knappast en överdrift, men bättre sent än aldrig. För den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, som det heter i en annan klyscha. Även om nu många av Sofie Sarenbrants stora beundrarskara redan slukat både Skamvrån och uppföljaren Mytomanen i inbunden form.

Ett nytt tungt fall eller två

Hur som helst; kriminalinspektör Emma Sköld är tillbaka. För sjunde gången. Som ensamstående mamma och med ny kollega i form av hete ynglingen Krille. Exet Kristoffer är historia, så var och en kan säkert räkna ut att det så småningom uppstår spänningar mellan den rutinerade polisen och ungtuppen.

Fast det där är förstås bara en bisak. Eller klädsamt alternativt onödigt fluff eller vad ni vill. För givetvis kastas Emma in i ett nytt tungt fall. Eller kanske är det två. I alla fall är det två till synes icke sammanhängande händelser som triggar igång en händelsekedja. Den ena involverar en ung flicka som mobbas så till den grad att hon till slut låter sig manipuleras att lägga sig på spårvagnsräls medan den andra rör en man som ligger levande begravd i skogen.

Kompisen har gått bananas

För Emma visar det sig dessutom till slut – vi som läsare vet det från början – att flickan ifråga är Julia, systern Josefines dotter. Bästa kompisen har gått bananas över en i grunden positiv gest från väninnan, och därefter gjort sitt bästa för att smutskasta henne å det grövsta. Händelsen med järnvägsrälsen blev sedan den ultimata förnedringen.

Mannen i graven i sin tur har till synes ingenting med Julia att göra. Däremot får vi veta att han känner sig värdelös och tycker att familjen skulle få det bättre utan honom. Ändå blev det här inte riktigt det här han tänkt sig.

Att skapa känslomässiga band

Och hur kan jag nu vara så tvärsäker på detta? Svaret är både enkelt och logiskt. Sarenbrant låter både Julia och mannen ifråga berätta i jagform. Vi får följa känslostormarna och upplevelserna live både från mobboffretes perspektiv och mannens desperation direkt från graven Ett effektivt sätt att skapa både känslomässiga band till karaktärerna och en slags nervig svettig thrillerkänsla, måste jag säga.

En skruvad syn

Sedan medan allt detta pågår flyter Emmas utredning på, spåren blir hetare, och ledtrådarna kopplas ihop. Hon och Krille börjar pendla mellan Stockholm och Dalarna dit gravspåret leder.

Allt slutar som sig bör i ett dramatiskt klimax, och den som tror att gärningspersonen inte riktigt är som han eller hon ska har inte fel för sig. Individen ifråga bär på ett tungt bagage från yngre dagar, och har fått en skruvad syn på saker och ting i vuxen ålder med inte alldeles förutsägbara konsekvenser i handlingsmönstret.

Ett mänskligt socialt patos

Att det hela har sin spänning är således givet, men precis om är fallet med kollegor som Camilla Grebe och Katarina Wennstam bjuder Sofie Sarenbrant på en samhällsorienterad vinkling i sina alster med tillhörande invävd kritik mot sakernas tillstånd som krydda. Det finns ett mänskligt socialt patos i hennes berättelser, och hon sätter onekligen fingret på sådant som internetmobbing, psykisk ohälsa, självmord och sexuella övergrepp.

Fokus på deckarhistorien

Sistnämnda ligger för övrigt Sarenbrant själv nära. Hon blev själv utsatt för våldtäkt och andra regelbundna övergrepp som barn, så visst vet hon vad hon talar om.

Ur den aspekten är Skamvrån onekligen drabbande, det går inte att komma ifrån. Samtidigt är fokuset förstås på utredningen. På själva deckarhistorien, och som sådan rullar den på i ett gott tempo mellan de sedvanliga skildringarna av relationsstrul, som ofta blir bättre och tydligare när det är en kvinna som suttit bakom datorns tangentbord.

Skriven 2021-01-14

Läs mer om boken här