Intervjuklassikern: BLONDIE – rosade, storsäljande punklegendarer fortsätter trotsa pensionen

Klicka på bilden, för att se hela bilden

BAKGRUND: Efter sexton års uppehåll var new wave-punkiga Blondie tillbaka i den musikaliska hetluften 1999. No Exit hette den dubbelt miljonsäljande fullängdaren och Maria var låten – sedermera signaturmelodin till Casinotjänsten med samma namn – som blev listetta i hela fjorton länder. Denna comeback följdes av albumet The Curse of Blondie fyra år senare, och det var då jag intervjuade bandets trummis Clem Burke.

Vid det laget hade dock hettan från föregångaren slocknat en aning. Fyra år är lång tid i rockvärlden, vilket gav utslag på listplaceringarna. Bättre än plats 36 i Storbritannien och en usel 160:e plats i USA blev det inte, och den senkomna uppföljaren Panic of Girls från 2011 gick ännu sämre än så. En 73:e plats i Storbritannien och ingen alls i USA blev resultatet då.

Kunde inte casha in

Men låt oss stanna stund vid The Curse of Blondie. För det kan vara värt att påpeka att det var olyckliga omständigheter som gjorde att bandet inte kunde casha in på sin lyckade comeback med No Exit. De kunde inte surfa på vågen som Burke uttrycker det i min intervju här nedan.

På grund av att bandets skivbolag gick i konkurs låg nämligen förstnämnda verk på hyllorna helt i onödan i hela två år. Men som trummisen säger, en hel del tid ägnades åt att finputsa materialet, så alldeles bortkastad var inte dötiden.

Så särskilt mycket gemensamt med No Exit hade dock inte The Curse of Blondie. Burke kallar verket ifråga en eklektisk historia som bejakar bandets experimentella sida. Därav den kommersiella floppen, kan man tänka.

”En riktig Blondieskiva”

Fast oavsett anledning; det skulle dröja åtta år till nästa album skulle se dagens ljus efter den smällen. Panic of Girls var som sagt titeln och dåvarande gitarristen Paul Carbonara beskrev tidigt det hela som ”en riktig Blondieskiva”, vilket skulle antyda att sällskapet var tillbaka på typiska new wave-punkiga marker igen. Något som uppenbarligen inte hjälpte nämnvärt.

Men skam den som ger sig. Både 2014 års Ghosts of Download och senaste albumet Pollinator har gått bättre. Förstnämnda skiva sålde till och med guld i andra hemlandet Storbritannien.

Bästa album någonsin

Men det var förstås den första halvan av sjuttio- och det tidiga åttiotalet som var New Yorkbandets storhetstid. Genom åren har de sålt 40 miljoner skivor, och större delen flög över diskarna under denna tid.

För egen del upptäckte jag bandet i samband med en språkresa till Brighton 1979. Jag bodde hos den snälla familjen Gates, och på radion strömmade Blondiehits som Sunday Girl och Heart of Glass mest hela tiden. Båda dessa spår var hämtade från fullängdaren Parallell Lines, en skapelse som med rätta både blev en stor succé och en gedigen kritikerfavorit samt sedermera en klassiker som hamnat högt på massor av ”Bästa
album någonsin”-listor.

Sjukdom spiken i kistan

Men alla goda ting kommer till en ände, så när sångerskan Debbie Harrys medgrundare, man och tillika dess gitarrist Chris Stein blev allvarligt sjuk i den genetiska hudsjukdomen pemphigus blev det spiken i kistan på ett band som under en tid lidit av kommersiell nedgång, drogmissbruk, det ständiga fokuset på Harry och dåligt skötta finanser.

Band som inspirerats

Det skulle dröja till 1999 innan en bandet återförenades i tillplattad form via No Exit. Detta hade föregåtts av en återföreningsturné hemma i USA två år tidigare, och någonstans då stod det klart att tiden var den rätta för en comeback. En ny generation fans liksom band som Garbage och No Doubt hade låtit sig inspireras, och på den vägen var det.

75, 70 respektive 66 år

Och på tal om Garbage. Om allt går som det ska är det tänkt att dessa ska agera förband till Blondie på deras arenaturné i Storbritannien i november. Med andra finns uppenbarligen inga tankar på att lägga ner verksamheten trots att de tre kvarvarande ursprungliga medlemmarna Harry, Stein och minstingen, trummisen Clem Burke har tur i ordning fyllt 75 – den 1 juli förra året, 70 respektive 66.

Men precis som Burke säger här nedan ser han alla i bandet som överlevare, och det finns det ju ingen anledning att betvivla. Snarare förhåller det sig faktiskt precis tvärtom.

Skriven 2021-01-11

BLONDIE skickar ut en experimentell förbannelse

Efter sexton års uppehåll var Blondie tillbaka i den musikaliska hetluften 1998. No Exit hette den dubbelt miljonsäljande fullängdaren och Maria var låten som blev en listetta i hela fjorton länder. Nu är kvartetten tillbaka med en förbannelse. The Curse Of Blondie är i alla fall titeln på det nya verket. Inte så konstigt kanske med tanke på att den mer eller mindre låg och samlade damm i två år innan den slutligen släpptes för några veckor sedan.

– Man kan säga att det var en del olyckliga omständigheter som gjorde att det blev så här, säger trummisen Clem Burke. Framförallt gick vårt förra skivbolag i konkurs, och det gjorde att vi inte kunde surfa på vågen som hade byggts upp med No Exit. Men det gör inte så mycket, vi är vana vid att övertyga folk om vår förträfflighet.

Helt bortkastad var emellertid inte den här långa dödperioden. Clem berättar att bandet ägnade en hel del tid åt att finputsa och fokusera sig på materialet i väntan på att något annat skivbolag skulle förbarma sig över dem. Och tydligen lönade det sig. Kritiken har så här långt varit över förväntan. Särskilt de vanligtvis så hänsynslösa engelska recensenterna har gillat vad de hört. Men å andra sidan har England alltid varit Blondies andra hem.

– Ja, jag tror att vi har en attityd som de uppskattar. Engelsmännen verkar se oss som ett av deras egna band. När vi började fyllde vi ett hål som behövde fyllas. Vi var varken renodlad pop eller punk, men det fanns ett tomrum efter Bowies och Bolans glamrock. England hade inga rockstjärnor och punken har aldrig fyllt det behovet. Därför fanns det utrymme för oss.

– Gör det det fortfarande, tror du?

– Well, vi hoppas i alla fall det. Tidigare har ett av våra mål varit att få en ny listetta. Men mål blir irrelevanta och förändras hela tiden. Målet just nu är bara att få komma ut och turnera igen. Vi vill koncentrera oss på att spela live, så att folk får veta hur mycket vi njuter av det.

Clem framhåller dock att Blondie aldrig gått in för att kopiera sina gamla skivor. Därför är det bara logiskt att det nya verket inte har mycket gemensamt med No Exit. The Curse Of Blondie är en eklektisk historia som mer anknyter till bandets experimentella sida, än till det välbekanta klassiska rocksoundet de gjorde sig kända med från början.

– Förra skivan tedde sig mycket som en källarinspelad bandplatta medan den här låter väldigt modern och teknisk. Men det spelar egentligen ingen roll eftersom våra låtar kan spelas på alla sorters instrument.

I skarven mellan sjuttio- och åttiotalet var Blondie ett av världens största band och dess sångerska Deborah Harry new wave-ikonen framför alla andra. Under sin storhetstid sålde New Yorkbandet svindlande sextio miljoner album, och hade otaliga hitsinglar. Men 1982 var sagan slut. För gott trodde de flesta. Slitningar i allmänhet och Debbies man, gitarristen Chris Steins svåra mystiska sjukdom i synnerhet bäddade för en splittring. Ironiskt nog var det just Chris som tog initiativet till en återförening också sexton år senare, något som knappast förvånade Clem.

– Nej, jag var inte alls överraskad. När vi var ifrån varandra växte vi som människor. Vi var distanserade, men vi hade inte tappat känslorna för varandra. Därför känns det så bra att vara tillbaka.

– Hur allvarlig är den här satsningen?

– Blondie är vår bas, och planen har hela tiden varit att se det här på lite längre sikt. När den här turnén är över i slutet på nästa år ska vi absolut göra ett par album till.

– Men en återförening var väl ärligt talat det sista du föreställde dig när ni splittrades 1982?

– Det kunde ingen förutspå. Men vid den tidpunkten ville jag bara fortsätta med mitt liv. Jag var väldigt besviken över att det var över. Men efterhand som tiden gick insåg jag också hur mycket Blondie influerat andra band.

– Du verkar stolt?

– Absolut. vi har lämnat ett arv efter oss, och bidragit till popkulturen. Det vi gjorde kom från hjärtat samtidigt som vi bevisade att vi är innovativa. Låtar som Rapture och Heart Of Glass var inte designade att bli hits, men vi skapade en egen stig att gå på ändå.

– På mer än ett sätt?

– Ja, vi lever ju och har hälsan allihopa. Många av våra vänner från 70-talet är borta eller döda, så jag ser oss som överlevare .Vi höll på med samma saker som dem, men somliga har som bekant mer tur än andra. Sedan var vi förstås inte lika självdestruktiva heller.

Skriven 2003-10-30