MARIO PUZO’S THE GODFATHER CODA: THE DEATH OF MICHAEL CORLEONE – en uppdaterad släktkrönika som är ännu bättre och tydligare än originalversionen

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Regi: Francis Ford Coppola
Skådespelare: Al Pacino, Diane Keaton, Talia Shire, Andy Garcia, Eli Wallach
Land: USA
År: 1990
Genre: Brott, Drama
Längd: 165 minuter
Format: DVD/Blu-Ray
Distributör: The Walt Disney Company Nordic AB / 20th Century Fox
Betyg: 4

Barn-och-ungdomsböcker tog slut alldeles för fort så jag fick en tjock bok av Mario Puzo från en second hand bookshop. Den handlade om syskonrivalitet och barn som alla sögs in i familjefirman. Ledtråd till vad de gjorde: familjen var italienare som utvandrat från Sicilien och hamnat i Amerika och familjefirman var inte en pizzeria.

”Trean” fyller 30

Mario Puzo ligger också bakom manus till Gudfadern, Gudfadern II och Gudfadern III tillsammans med regissören Francis Ford Coppola. Puzo dog innan det blev en Gudfadern IV (fyran finns dock som bok, färdigställd av en annan författare, med titeln The Family Corleone).

Nu fyller “trean” 30 år och Francis Ford Coppola har gjort en Apocalypse Now igen (en Apolcalypse Now and Then – Again?) och åstadkommit ytterligare en “director’s cut” — eller en ny film. Den nya trean är nu inte längre en trea utan en fristående coda. Filmen är lite kortare, men den har i gengäld fått en mycket längre titel: Mario Puzo’s The Godfather, Coda: The Death of Michael Corleone.

Ny början gör mindre rörig helhet

Filmen har ett nytt slut och en ny början och ändrade och förkortade scener i mitten. Är det en ny film?

Nej, det är fortfarande samma film, men den nya början (en scen som tidigare låg en halvtimme in i filmen) gör helheten mycket mindre rörig. Filmen blir därmed bättre och tydligare och mindre förvirrad (fast intrigen är fortfarande överlastad, ologisk och långsökt) och det nya slutet ger filmen en ny innebörd — man fokuserar på “andlig död” snarare än verklig död. Man slipper också ett slut som är som en kopia av – eller en spegling av slutet av Gudfadern.

Fem syskon

För att hänga med i svängarna är det en fördel om man har läst boken eller åtminstone sett första filmen, Gudfadern (och helst också tvåan). Då är det lättare att mentalt klättra runt i släktträdet och att förstå vilka gamla karaktärer som det pratas om.

Av fem syskon (tre bröder, en irländsk adoptivbror och en syster) är nu bara två i livet – Michael Corleone (Al Pacino) och Connie Corleone (Talia Shire). Man har en känsla av att Connie skulle ha passat allra bäst för att bli den nya “Gudfadern” – hon har en blick och en vilja av stål, men hon för i alla fall fram sin brorson Vinnie (Andy Garcia) som under filmens gång blir den nya Don Corleone. (Vinnie är son till Sonny, som var äldst av Corleone syskonen och som blev ihjälskjuten i den första filmen om Gudfadern.)

Gör uppror som operasångare

I den nya kusingenerationen finns även Mary (Sophia Coppola) som Vinnie blir kär i, och en blåögd kille som blivit katolsk präst och är djupt troende. Han gör så småningom karriär i Vatikanen. Och så finns Michaels son Tony som gör “uppror” mot sin far och blir operasångare. Hans operapremiär förläggs till Sicilien – av alla ställen. Metropolitan nästa?

Fakta och fiction blandas

Michael själv försöker bli hederlig affärsman, men blir istället svindlad på 600 miljoner dollar av skummisar som han gör affärer med i Vatikanen. Det blir så småningom dags för hämnd, och här blandas fakta och fiktion:
Ja, i verkligheten dog en påve under misstänkta omständigheter. Ja, en bankir hittades hängd från en bro … och så vidare. Mord eller självmord?
Inget hade i alla fall med familjen Corleone att göra, eftersom de är en påhittad familj och att blanda “true crime” med påhittade personer är förvirrande och knepigt och inte speciellt lyckat. Det är lite som att blanda kaffe och te – gott var för sig, men inte blandat i samma kopp.

Mycket är oförklarligt

Operamotivet är däremot snyggt använt – hela filmen är som en operatragedi med teman som heder och hämnd och arvskuld som löper som blodröda trådar genom hela handlingen.

Mycket i filmen är oförklarligt. Som varför Michael har något emot att hans son blir operasångare, när han nu själv vill bli hederlig … Och varför har han inte gjort något åt sin taskiga frisyr? Al Pacino må passa i nyvaken, spräcklig igelkott-look privat, men det är inget som en fåfäng maffiaboss (eller ex-maffiaboss) kör med – kolla in alla de andra i persongalleriet – fåfängan är det sista som lämnar maffiakillarna och maffiagubbarna. Ja, även i kistan ska de se extra snygga ut med nypolerade skor och brylkräm i den bakåtslickade kalufsen …

Bäst när alla var i New York

Och varför ge sig in i Vatikanens affärer? Är inte präster de ultimata svindlarna, och har alltid varit? Katolska kyrkan tjänade ju rätt bra på avlatsbreven …

Diane Keaton har en replik som sammanfattar röran perfekt: “I think I preferred you when you when you were just a common Mafia hood.”

Ja, släktkrönikan var som allra bäst när alla var i New York och höll på med vanligt fiffel och båg … Moderna svindlerier blir mer som Wall Street.

Friends of Italian Opera

För övrigt … så har det blivit något av en kliché med maffiakalaset som anordnas som en förevändning för att likvidera rivaler. Det görs i denna film … och det gjordes redan i Some Like It Hot, (där Tony Curtis och Jack Lemmon är på rymmen från maffian) – som är en komedi som driver med maffiaarketyper och maffiaklichéer, och den filmen gjordes redan 1959. Kalaset i Some Like It Hot kallades förresten för Friends of Italian Opera.

Sensmoral: Opera är MYCKET farligare än hiphop, rap och rock n’ roll …! Opera är den ultimata gangsta musiken!

Gudfadern III och Maffiabröder

Man kan dock vara tacksam för att Coppola har valt väldigt vacker och överdådigt pampig opera till den här filmen och inte den typ av finkulturell och sparsmakad modern opera där alla sjavar runt i jeans och fläckiga T-skirts i en scenografi som ser ut som rester från återvinningen.

Kul att notera; denna tredje del om familjen Corleone kom samma år som Martin Scorseses Goodfellas (Maffiabröder) – och Scorseses mamma Catherine Scorsese dyker upp i en liten roll i båda filmerna. Medan Mario Puzo’s The Godfather, Coda: The Death of Michael Corleone är inspirerad av true crime och mixar det med en fiktiv familj – medan Goodfellas är helt och hållet baserad på true crime – närmare bestämt en avhoppad maffiabroders egna memoarer.

Inget knussel med fägringen

Mario Puzo’s The Godfather, Coda: The Death of Michael Corleone är en mycket vacker film, ett kostymdrama som presterar på topp och det är inget knussel med fägringen – både örongodis och ögongodis serveras med råge. De gamla bilarna är urtjusiga, liksom alla rustika miljöer på Sicilien. Det här är en släktkrönika som har allt … när det gäller intriger, romanser, miljöombyten, rebelliska operaälskare och ond bråd död.

Skriven 2021-01-03