Intervjuklassikern: WEIRD AL YANKOVIC – ingen är större än honom när det gäller humor och parodier i musikalisk form

Klicka på bilden, för att se hela bilden

BAKGRUND

Han är världens bästsäljande humorist någonsin. Namnet är Weird Al Yankovic, och i över fyrtio har han spridit glädje med sina parodicovers på hits, egenhändigt komponerade alster och speedade medleys modell polkapartaj. Sisådär 12 miljoner sålda album kan han skryta med, och bland hans mest kända parodier märks Eat It, Like a Surgeon, Amish Paradise, Fat, Smells Like Nirvana och naturligtvis egna julhiten, den klämmigt deprimerande Christmas at Ground Zero.

Debutsingeln blev bolagets sista

Fast början på karriären var förstås allt annat än storslagen. Efter att ha fått sina tidiga alster spelade av legendariske kultradioperonligheten Dr. Demented fick han både uppskattning och erbjudande om skivkontrakt, varpå tanken på att det här med musik kanske kan bli något mer än en kul hobby vid sidan om arkitektjobbbet som hägrade efter fullgjorda studier i ämnet.

Så småningom skrevs också mycket riktigt kontrakt med Floridabaserade diskoetiketten TK Records, som tidigare träffat på en guldåder via en radda singlar med funkiga hitmakarna KC & The Sunshine Band. Dessvärre blev Yankovics debutsingel på etiketten, Another One Rides the Bus – en omskrivning av Queens Another One Bites the Dust – också bolagets sista på grund av grava ekonomiska trångmål.

Omskrivning av Queenlåt en omedelbar komisk höjdare

Det var för övrigt på detta stadium jag själv upptäckte Yankovic i samband med en semesterresa till Florida med mina föräldrar. Jag hade ingen aning vem Weird Al var då ,men hans synnerligen opluggade och primitiva version av britternas megahit var en omedelbar komisk höjdare i min bok. Är förresten tämligen säker på att jag alltjämt har kvar singeln någonstans än i dessa dagar.

Fast i och med releasen av det självbetitlade albumet 1983 var det slut på billighetsproduktionerna och när uppföljaren ”Weird Al” Yankovic in 3-D såg dagens ljus året därpå fick Yankovic en jättehit med ovannämnda Eat It, en musikaliskt snarlik, men matfixerad version av Michael Jacksons Beat It. Sången ackompanjerades av en exakt återskapad humoristisk kopia av originalets video, vilket säkert också bidrog till framgången. Det här tilldrog sig trots allt under en tid då MTV hade sin musikaliskt orienterade storhetstid.

Originalvideon återskapades igen

Fler framgångar skulle följa efter Eat It, men ingen sång skulle slå an på lika många strängar igen förrän Nirvanas Smells Like Teen Spirit parodierades under titeln Smells Like Nirvana nästan ett decennum senare. Även här återskapades originalvideon exakt med idel komiska detaljer adderade, och Yankovic fick lön för mödan. Det tillhörande albumet Off the Deep End belöndades med en platinaskiva för en miljon sålda exemplar på den amerikanska hemmaplanen.

Rapparen blev sur

Ännu bättre gick det för 1996 års Bad Hair Day, albumet med nästa stora hit Amish Paradise. Verket nådde så småningom dubbel platina bara i USA, och så mycket har Yankovic aldrig sålt av en fullängdare vare sig förr eller senare. Enda smolken i glädjebägaren var att rapparen Coolio, upphovsmannen till originalet Gangsta’s Paradise, blev sur och påstod att han aldrig hade frågat om lov för att spela in sin version. Något Als skivbolag Scotti Bros. påstod när de blev tillfrågade av honom.

Vem som sitter på sanningen är upp till var och en att spekulera om, men det viktiga i sammanhanget är att Coolio och Yankovic sedermera träffades helt kort på ett branschevenemang tio år senare under trevliga former. I en intervju ytterligare ett antal år senare sände rapparen till och med ut en ursäkt till Al och betecknade Amish Paradise som ”actually funny as shit”.

En annan rappare kände att han verkligen lyckats

Bättre sent än aldrig skulle man kunna säga. Inte minst för att den överväldigande majoriteten av artister som blivit tillfrågade om att låta Yankovic parodiera deras sånger blivit hedrade och sett det som ett tydligt tecken på att de gjort avtryck i populärkulturen.

Som Chamillionaire, en annan rappare ”vår” lustigkurre parodierat. Dennes USA-etta Ridin´ blev på Weird Al-språk White & Nerdy, och klättrade till slut ända upp till Billboardlistans topp-10 för första gången. Något Al själv kommenterar med stor tillfredsställelse i min intervju med honom här nedan. Likaså konstaterar han att Chamillonaire var väldigt nöjd med hans tilltag. Det fick honom att känna det som om han verkligen lyckats. Därför är det väl bara logiskt att han lade upp videon till White & Nerdy på sin egen MySpace-side då det begav sig

Inga svordomar och sexuellt explicit lyrik

I samma intervju spekulerar Al också om varför Prince alltid nobbade hans (parodi)förfrågningar, men säger att han medan princegeniet alltjämt levde ringde honom och kollade om han utvecklat något sinne för humor.

Sinne för humor har Yankovic själv dock alltid haft. Samtidigt har han varit noga med att inte gå över gränsen. Att inteI vara rumsren tycks alltid ha varit en hederssak, men svordomar och sexuellt explicit lyrik har han aldrig ägnat sig åt. Det har liksom aldrig behövts. Poängerna går fram ändå, och i långa loppet har den här taktiken verkligen lönat sig rent kommersiellt också.

Nådde toppen efter 32 år

Ett av de mest påtagliga bevisen på detta var när senaste albumet Mandatory Fun nådde förstaplatsen på den amerikanska albumlistan 2014. En fjärde Grammy var för övrigt en annan påtaglig belöning för allt slit genom åren.

Välförtjänt, får man väl säga. Efter 32 år som skivartist hade han slutligen bokstavligt talat nått toppen. Detta sammanföll med att hans kontrakt med RCA gick ut. Därefter har Weird Al inte släppt något nytt album. Men varför skulle han? Det finns inte mycket mer att bevisa för mannen som i det privata går under namntet Alfred Matthew Yankovic.

Men kolla för all del gärna in kortfilmen America Is Doomed på YouTube i vilken han gör festlig kortmusikal av den skandalösa första presidentdebatten mellan Donald Trump och Joe Biden i höstas. Du kommer inte att ångra dig.

Skriven 2020-11-23

WEIRD AL YANKOVIC är kungen av musikalisk humor

Han är kungen av musikalisk komik. Ingen har sålt fler humorplattor och fått till fler långlivade popparodier än denne man. Eat It, Like A Surgeon och Smells Like Nirvana är bara några av alla givna favoriter. Namnet är Weird Al Yankovic, och nu slår han till igen. White And Nerdy en smått självbiografisk omskrivning av rapparen Chamillionaires megahit Ridin’ har blivit en listklättrare av rang och ett internetfenomen på både MySpace och YouTube, vilket förmodligen bidragit till att Al nu fått sin första topp tioplacering på albumlistan någonsin på hemmaplan med det tillhörande verket Straight Outta Lynwood.

– Det stämmer, myser Al. Trots att jag sålt både guld och platina tidigare har jag aldrig nått så högt. Men det här är faktiskt också första gången jag fått respekt av kritikerna på de stora publikationerna. Jag har alltid haft både stora supporters och hårda belackare tidigare, men det är lite lustigt att folk som kallade mig värdelös innan plötsligt tycker jag är en genialisk auteur nu.

Al må låta ironisk, men ska sanningen fram finns det en stor poäng i vad han säger eftersom hans formel i stort sett varit den samma sedan dag ett. Visserligen är produktionerna betydligt proffsigare idag än då det begav sig, men det initiala konceptet håller än idag.

– Ja, hälften av låtarna ska vara parodier och hälften eget material. Sedan måste jag alltid ha med ett polkamedley också. Ett par gånger hoppade jag över det, och då höll fansen på att starta upplopp ute på gatorna. Så även om jag alltid går in för att utvecklas lite grand varje gång försöker jag ge dem valuta för pengarna och köra de välbekanta grejorna också.

– Var det någon speciell anledning till att du valde att göra en omskrivning på just Ridin´ den här gången?

– Well, det är en väldigt populär låt. Jag hörde den överallt hela sommaren, och jag tror den fick pris som årets raplåt av MTV, vilket gjorde den till en utmärkt parodikandidat. När jag sedan kom på titeln White And Nerdy insåg jag att det var en bra utgångspunkt för att beskriva inte bara min utan även många av mina fans livshistoria.

– Att döma av omslaget på Straight Outta Lynwood gick du in för att köra hip hoplooken hela vägen. Du ser mest ut som en underlig variant på Snoop Dogg?

– När vi tog bilderna visste jag inte att jag skulle göra Chamillionaires sång. Jag ville bara utgå från konceptet att jag tog mig själv på allvar som rappare. Vilket naturligtvis är hur fånigt som helst. Men det var jätteroligt att göra det. Fast vem vet, jag kanske får stort inflytande på hip hopmodet nu.

Al berättar stolt att Chamillionaire själv blev påtagligt nöjd när han fick reda på att hans låt skulle bli föremål för en skojversion. Stjärnstatusen cementerades, som rapparen uttryckte saken. Det fick honom att känna det som om han verkligen lyckats. Likartade reaktioner av det positiva slaget har kommit från de flesta andra som blivit offer för Als lustifikationer, men det finns förstås undantag. Ett är Coolio som blev sur över Amish Paradise, covern på hans Gangsta´s Paradise.

– Mitt skivbolag sade till mig att allt var grönt, men sedan gick Coolio ut och påstod att han var missnöjd och det var ju lite olyckligt eftersom jag alltid försöker få ett godkännande först. Fast vi träffades i Las Vegas tidigare i år, och då redde vi ut allting. Sedan kan man tycka att jag i egenskap av satiriker inte borde bry mig så mycket, men jag vill inte bränna några broar.

– Men du behöver egentligen inte fråga om du får göra om andras låtar, eller hur?

– Nej, men det är en gråzon. Juridiskt finns det i och för sig inga hinder, men istället för att bli stämd av någon konstig anledning är det bättre att kolla först.

Al säger att denna öppna attityd brukar funka. De flesta har varit välvilligt inställda genom åren. En av få som konsekvent nobbat hans förfrågan genom åren är Prince. Varför vet han dock inte.

– Nej, men jag antar han är en allvarlig kille, Fast å andra sidan har många andra allvarliga artister tackat ja, så varför inte han? Men jag ringer honom vartannat år och kollar om han utvecklat något sinne för humor.

– Du har ju blivit mest känd för dina coverparodier. Stör det dig att du får så pass lite credit för dina egna låtar?

– Fansen brukar uppskatta originalsångerna, men det känns klart lite märkligt när folk kommer fram och undrar varför jag inte skriver något själv. Det är en biprodukt av att mina covers brukar vara de mest garanterade hitsen.

– Dessvärre har du fått ta åt dig ”äran” för en massa väldigt barnförbjudna låtar som florerar också?

– Ja, om man söker efter mig på nätet är hälften av låtarna som kommer upp inte mina, och det stör mig. För även om jag inte är helt rumsren själv, så är jag inte vulgär. Det finns folk som sagt till mig att dom ska sluta lyssna på mig på grund av något dom hittat på nätet, och det är väldigt trist.

– Du har varit Weird Al på heltid sedan 1979. Tröttnar du aldrig?

– Nej, jag tycker bara det är roligt. När jag spelade in min första singel My Bologna var det bara jag och mitt dragspel i badrummet, så jag hade flax som ens fick chansen att släppa den. Därför känns det som en välsignelse att fortfarande få vara med i spelet. Det finns inget annat jag kan tänka mig att göra.

Al överdriver knappast sin hängivenhet. Inte ens när tragiken slog ner som värst för två år sedan då hans föräldrar dog i en olycka lät han Weird Al vila. Ett par timmar efter beskedet stod han på scen igen.

– Yeah, det var ett svårt beslut. Jag var självklart helt förtvivlad, men jag tänkte att det skulle ha terapeutisk inverkan på mig att göra det. Inte för att jag precis kände för att vara rolig just då, men mina fans har jämt sagt till mig att min musik hjälpt dem genom svåra tider så jag tänkte att den kunde hjälpa mig också.

2006-11-15