WOODY ALLEN : APROPÅ INGENTING – Allen under lupp med bittra försvarstal, men kändisanekdoterna ger största nöjet

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Originaltitel: Apropos of Nothing
Förlag: Karneval Förlag
Genre: Konst & underhållning, Särskilda filmregissörer
Antal sidor: 314
Format: Inbunden
Utgivningsdatum: 2020-09-14

Det finns bekant ingen plats det blåser så hårt på som på toppen. Detta obestridliga faktum gäller kanske framförallt politiker, idrottsmän och artister. Det spelar ingen roll vilka stordåd de signerat i det förgångna om de gör en groda i nutid, publikens eller väljarnas dom är obönhörlig. Om så vederbörande syndabock vågar sig på en biografi har han i princip två vägar att välja mellan. Antingen kryper han till korset och vandrar den plågsamma vägen till Canossa och ber publiken/väljarna om ursäkt på sina bara knän eller så förvandlar han boken till ett försvarstal där han själv mer eller mindre är oskyldig som ett litet lamm.

Inga ansträngningar att intervjua

I sin biografi Apropå Ingenting har Woody Allen inga tankar på att klä sig i säck och aska utan föredrar hellre fårakläder. Jag har alltid respekterat Woody Allen som en skicklig regissör som kanske mer än någon annan tagit pulsen på “The Big Apple”, New York och fångat miljön, stämningarna och människorna som lever och verkar där.

När jag reste och skrev om film i USA på sextio och sjuttiotalet gjorde jag dock med ett undantag inga större ansträngningar att intervjua Allen. Undantaget var The Front (Aldrig i livet] 1976 som Martin Ritt och inte han själv regisserade. Skall jag nu vara helt ärlig var anledningen att en av mina husgudar Zero Mostel delade huvudrollen med Allen. Med i bilden var också Michael Murphy som jag skall återkomma till, men nu över till boken och dess mål och medel.

Pygmalion, det mest lyckade stycket

Naturligtvis vet Woody Allen att det är “det grekiska dramat” med trion Allen & Farrow & Soon-Yi som kommer att göra boken till en kioskvältare och skriver sålunda för att låtsas vända på steken. Jag hoppas att ni inte bara köper boken för den sakens skull. Ja, hoppas kan han ju alltid. Allens syn på männens och kvinnornas roll på livets teater kan inte framstå i klarare dager än när han säger sig tycka att Pygmalion (My Fair Lady) är det mest lyckade stycke som sett dagens ljus på en scen eller bioduk.

Inte det minsta intellektuell

Boken gör avspark med att Woody berättar om sina första stapplande steg på New Yorks gator och relationen till föräldrarna där pappan tydligen stod högre i kurs. Tiden går och Woody slår roligt och träffsäkert hål på många felaktiga rykten och myter om hans personlighet. Helt oförstående till att han blivit ett pelarhelgon bland intellektuella eftersom det inte finns en intellektuell bloddroppe i honom.

Kanske mina glasögon hjälpt till skämtar han. Tro det eller ej, men han var också en framstående idrottsman (baseball & golf) och jag spinner som en katt i en mjölkbutik när han säger sig vara en fena på poker. Att han också förnekar att han var ett fan av stå-uppkomikern Lenny Bruce som var en ikon på 70-talet förvånar mig verkligen. Efter Dustin Hoffmans film och här hemma Jarl Kulles tv-version trodde jag att alla hovbugade för Bruce.

Chaplins Diktatorn vinner ingen gunst

Om vi fortsätter ett tag till med oväntade Allenbekännelser så har han aldrig sett Mr Smith Goes To Washington eller någon version av A Star Is Born, och är inte svag för Laurel and Hardy eller Red Skelton. Inte ens Chaplins Diktatorn vinner hans gunst. Jag har inte blivit så förvånad sedan jag frågade Mel Brooks om Hellzapoppin (Galopperande Flugan) influerat hans Det Våras-rullar och han svarade att han inte ens visste vem Ole Olsen och Chic Johnson var.

Kände till Cary Grants sparsamhet/snålhet

Till hans heder kan sägas en reservationslös beundran för Bob Hope som han skrivit en hel del one-liners för och givetvis W.C Fields och Bröderna Marx. Att Woody är en framstående jazzmusiker är ingen hemlighet, men namnet har han inte lånat från Woody Herman om ni nu trodde det.

Jag har också stort nöje av att läsa alla namnkunniga proffs han jobbat med och som här passerar revy ofta i roliga anekdoter. Cary Grant bad honom till exempel signera alla sina böcker antagligen för att kunna sälja dem på Ebay enligt Woody som kände till den gamle charmörens snålhet, jag menar sparsamhet.

Tömde hans barskåp

En annan rolig historia som är värd att nämnas är när han har bjudit in Geraldine Page och Maureen Stapleton som gäster för att diskutera ett manus och de tömmer hans barskåp. Page var känd för att gärna sjunga flaskans lov, vilket Duke Wayne kunde skriva under på när de jobbade med henne.

Woody Allen är positiv till de flesta minus Peter Sellers och några till och att han föredrar Ingemar Bergman framför Robert Altman förvånar väl ingen. Två namn som Woody nämner i sin bok och som jag hade tillfälle att prata med om deras samarbete var ovannämnde Michael Murphy och Gene Wilder. Murphy var en ex-marinsoldat som kommit till Hollywood för att göra karriär och syntes bland annat i Elvis Presleys reseskildring Double Trouble där han spelade karateskurk.

Gene Wilder – en excentrisk figur

Med The Front lärde han känna Allen, och när jag träffade honom på tv jobbade han parallellt med miniserien 3 by Cheever och Allens Manhattan. Murphy hade bara positiva ord att säga om Allen både som vän och regissör. Han stängde aldrig dörren för initiativ och förslag från sina skådespelare även om han naturligtvis ville att resultatet till slut blev i linje med hans manus.

Gene Wilder som jobbade med Woody i Allt du vill veta om sex men inte vågat fråga om var ju själv en högst excentrisk figur som kommit på kollisionskurs med Mel Brooks därför att han ville att en regissör skall hålla sig bakom kameran. Wilder hade inga problem med Woody som ju själv var en udda fågel i Hollywoods näste.

Får ligga lågt med att ta parti

Som sagt har jag mest nöje av Woody Allens botanisering bland kändisar och showbizfolk, och inte minst alla de anekdoter jag nämnt. De långa och ibland bittra försvarstalen om åren med Mia Farrow där det kastas stenar till höger och vänster är säkert nödvändiga för Woody Allens ego, men som alltid när man bara får höra den ena parten får man ligga lågt med att ta parti.

Skall jag ändå säga något om det som tar upp en bra bit av boken så skulle det vara att Soon-Yi var 22 år när romansen började och att äktenskapet nu varat i 20 – såvitt man vet – lyckliga år. Boken är en väl motiverad förströelse under långa jul och coronadagar.

Skriven 2020-12-13

Läs mer om boken här