THE QUEEN’S GAMBIT – årets TV-serieguld: historien om en föräldralös flicka som blir underbarn i schack

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Regi: Scott Frank
Skådespelare: Anya Taylor-Joy, Chloe Pirrie, Bill Camp, Marcin Dorocinski, Marielle Helleer, Thomas Brodie-Sangster, Moses Ingram, Harry Melling, Isla Johnston, Janina Elkin
Skapad av Scott Frank och Allan Scott
Genre: Drama
Land: USA
År: 2020
Längd: 7 episoder på mellan 46-67 minuter
Visas på Netflix
Betyg: 5

Vem hade kunnat tro detta. Att en serie med schack i fokus skulle bli en sådan hit. Är inte det totalt ute bland den stora massan? Förmodligen, men det är kanske lite som med matlagning. Märkligt många gillar att glo på matprogram, men vill själva helst slippa laga mat. Fast en sidoeffekt i det här fallet är förstås att schackklubbarna har sett ett enormt uppsving i medlemstal på sistone.

Och allt på grund av en bok med samma titel som såg dagens ljus redan 1983. Författaren Walter Tevis gick bort några år senare, men hade innan dess skrivet ett par kända verk i form av The Hustler – Fifflaren på svenska – och The Man who Fell to Earth, som båda filmatiserades med Paul Newman respektive David Bowie.

Har skrivit Minority Report och Logan

Med andra ord: utan Tevis bok ingen tv-serie. Samtidigt bör regissören Scott Frank – ta åt sig en stor del av äran för det lyckade resultatet med miniserien The Queen´s Gambit. Han har trots allt inte bara regisserat, utan även skrivit manus och varit en vital del vad gäller tillkomsten av serien i form av dess skapare. Att helheten blivit så stark borde dock inte vara förvånande med tanke på Franks meritlista. Som regissör ligger han bland annat bakom starka noirthrillern The Lookout och A Walk Among the Tombstone och som manusförfattare har han bland annat Out of Sight, Minority Report och barnförbjudna Wolverine-rafflet Logan på meritlistan.

Gröna piller för ett jämnt humor

The Queens Gambit introducerar oss initialt för Beth, en föräldralös åttaårig flicks, som på 50-talet hamnar på ett strikt barnhem där hon via dess buttre, men ska det visa sig trots allt varmhjärtade vaktmästare lär sig spela schack. Där träffar hon också den några år äldre Jolene, som blir hennes enda riktiga vän, och ett stöd i livet innanför barnhemmets väggar. Inte minst ger dramats enda färgade karaktär råd vad gäller de gröna piller alla barnen får dagligen för att hålla ett jämnt hanterligt humör.

Fast på det örat lyssnar Beth förstås inte. Eftersom hon snabbt inbillar sig att de hjälper henne att bli och vara en duktigare schackspelare ignorerar hon rådet. På nätterna målar hon för sitt inre upp bilden av de alla de drag hon ser framför sig i huvudet och placerar den i taket i sovsalen på barnhemmet. Beth verkar av allt att döma ett underbarn på brädspelet ifråga. Men tänk om det är de där gröna pillrens förtjänst.

Pengar att tjäna på schackspelandet

Åren går, men missbruket består. Liksom hängivenheten för schack. Vilket kanske är tur. För Kentuckyparet som adopterar henne består snart bara av mamman Alma sedan den likgiltige maken dragit utan att lämna någon monetär säkerhet att tala om. Så när hon inser att det finns pengar att tjäna på schackspelandet blir hon adoptivdotterns största supporter. Det finns ett sorgligt drag över Alma. Hon lever med sina ouppfyllda pianistdrömmar, och finner dessutom en outtalad gemenskap i likartat pillertrillande med Beth.

Klättringen mot (schack)toppen tar sedermera en allt större del av handlingen allt eftersom serien fortskrider. Vi får följa Beths väg mot toppen och de relationer hon skapar i samband med detta. Harry Beltik, en lokal champion på schackhimlen hon besegrar blir en god vän som både vill hjälpa henne med spelet och de inre demonerna är en. Townes, den mjuke (spel)kollegan som utvecklar en kärlek som förblir obesvarad är en annan och Benny Watts, den kaxige USA-mästaren, som både fascineras och attraheras av det kvinnliga stjärnskottet är en tredje.

Besattheten har ett pris

Ja, också hänger förstås Sovjetmästaren Vasily Borgov som ett imaginärt skynke – eller man kanske snarare säga rött skynke – framför Beths ögon längre fram i berättelsen. Han är målet, det ultimata priset och det yttersta beviset på hennes talang och skicklighet. Men besattheten har sitt pris. Missbruket eskalerar, och den usla situationen får sitt klimax i ett okontrollerat drickande och drogande i självvald isolering på hemmaplan. Bristen på en fast punkt och traumat efter den svåra barndomen håller så när på att knäcka henne, men i slutänden överlever hon.

Anya Taylor-Joy gör ett outplånligt intryck

Hur ska det gå och framförallt; hur ska det sluta? Ni som mot förmodan läst romanen vet säkert svaret på den frågan, men ni andra ska få sväva i ovisshet. Det är den här historien värd, och inte minst själva filmatiseringen i sig. För The Queen’s Gambit är överlag en alldeles lysande skapelse. Man sugs in den fängslande historien från första stund, och skådespeleriet glänser på alla plan. Inte minst Anya Taylor-Joy – senast sedd i Emma och den tämligen lättglömda spinoffen till X-Men, The New Mutants – i huvudrollen gör ett outplånligt intryck. Med små medel uttrycker hon allt från sårbarhet och sorg till frustration och ilska utan att visa det alltför tydligt för omgivningen. Det är bara i några fåtaliga scener då Beth är ensam, som de stora känsloutbrotten kommer fram, men hon är precis lika trovärdig oavsett vilket.

Bäst i år

Addera sedan det läckra fotot, det lika varierade som inspirerade bildspråket, den genomarbetade miljöskildringen och icke att förglömma återskapandet av 50- och 60-talets tidsanda, som gjorde det allt annat än lätt för en ung kvinna att slå sig in i en mansdominerad värld á la schack, så förstår ni säkert poängen. The Queen’s Gambit är kort sagt riktigt TV-guld och tillsammans med Ratched en av de absolut bästa serierna som fått premiär i år, och då ska ni ändå veta att jag egentligen inte är överdrivet intresserad av schack.

Skriven 2020-12-21