ORIANTHI, O (Frontiers) – öppning med knockoutrefräng, lyckade ballader och utfyllnad med gitarrgudinnan

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Gitarrgudinnan Orianthi lät först höra tala om sig som öppningsakt för gurafantomen Steve Vai, men det var i egenskap av gitarrist åt Michael Jackson hon gjorde sig ett namn på riktigt bred front. Ändå blev det omskrivna giget med honom aldrig av. Tanken var att hon skulle backa The King of Pop på hans This Is It farvälkonserter på O2 Arena i London med premiär den 13 juli 2009. Men som vi alla vet gick Jackson dessvärre bort innan dess. Endast tre veckor innan första konserten.

Samma år släpptes Orianthis storbolagsdebut Believe, delvis producerad av demonproducenten i hårdrocks- och metalfacket, Howard Benson och svenske RedOne. På kuppen fick hon en stor hit med singeln titelspåret.

Inte pank, men troligen fågelfri soloartist

På australiskans CV finns även en treårig sejour som Alice Coopers gitarrist. Samt icke att förglömma ett partnership både professionellt och privat med Bon Jovis ex-gitarrist Richie Sambora. Paret släppte till och med ett album tillsammans 2017 under namnet RSO.

Men det var då det. Idag är både bandet och relationen historia. Orianthi är säkert inte pank, men troligen fågelfri och definitivt soloartist igen. Något det nya albumet O förstås är ett påtagligt bevis på. Å andra sidan får man väl också säga att det är på tiden 35-åringen släppte ett nytt album. Sju år har trots allt förflutit sedan föregångaren Heaven In This Hell såg dagens ljus.

Första släppen ihågkomna för sina videos?

Men hur låter det då, undrar säkert den nyfikne. Tja, väldigt amerikanskt och proffsigt till att börja med. Överlag är det ett läckert sound som Orianthi och producenten Marti Fredriksen kokat ihop. Ruffigare än i första smakprovet Impulsive blir det i alla fall aldrig, vilket i och för sig inte säger så mycket. Inbillar mig att Mick och resten av gubbsen i The Rolling Stones hade gett råheten ett betydligt tydligare ansikte om de valt att göra en cover på det här numret.

På samma sätt är andrasläppet Sorry, en tämligen funky sak med en tendens till soulighet inbakad i refrängen. Varken Impulsive eller Sorry tillhör emellertid mina favoriter i denna sångbukett. I slutänden inbillar jag mig att dessa två alster mest kommer att bli hågkomna för sina tillhörande videos; den första för sin rosaskimrande avkläddhet och den andra för sin det enormt störiga användandet av massivt ljusblinkande och stroboskopeffekter.

Starkaste sångerna inte det sämsta

Tala om totalt felaktiga singelval. Då är jag helt säker på att öppningsspåret Contagious med sin sina feta riff, galopperande rytm och knock out-refräng varit ett betydligt bättre val som introduktion. Därefter kunde till exempel släpiga Blow med sin markerade rytm och sitt hyfsat generösa fokus på Orianthis gitarrfigurer följa.

Eller varför inte betona de lyckade balladerna genom att göra en video till antingen lätt gospelrockiga Moonwalker eller avskalade Crawling Out of the Dark, vars lyrik ger inte så lite intryck av att handla om det kraschade förhållandet med exet Richie Sambora. Om så gjorts hade fokus gjorts på de starkaste sångerna O har att erbjuda, och det är verkligen inte det sämsta.

Ge en chans ändå

Samtidigt påminns man om en gammal sanning som säger att melodierna är Gud. Utan minnesvärda sånger faller helheten mer eller mindre, och även om nu knappt hälften av spåren definitivt är av den dignitet att jag kommer att återvända till den här skivan, så innehåller den också en del utfyllnad.

Men med detta sagt; var lite äventyrlig och ge gärna O en chans ändå. I alla fall de sånger som framhålls här ovan. Är du fan av snygg melodisk hårdrock med öppet sinne kommer du förmodligen trots allt att önska dig att få se Orianthi live någon gång i framtiden. Så var och är det nämligen för mig.

Skriven 2020-12-16