RON SEXSMITH, First Ontario Performing Arts Centre, St. Catharines den 6 december 2020 – McCartneys favorit och en symfoniorkester = skönt balsamerande kvaliteter

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Streamad konsert

Ron Sexsmith har aldrig varit en man av stora gester eller direkt hitorienterade skapelser. Däremot har han genomgående under sin 35 år långa (skiv)karriär levererat gedigna album som inte minst kollegorna uppskattat – bland fanskaran hittar man bland annat Elvis Costello, Sheryl Crow och Paul McCartney.

Ett gott försök med Bon Jovis producent

Någon stjärna av dess mesta betydelse har kanadensaren dock aldrig blivit. Varför? Tja, kanske är han aningen för svårmodig för det. Eller kanske rent av för deppig även om jag inte ser det så. Eller för motvillig till att bjuda på det som av vissa betecknas som insmickrande och hookar som fastnar efter ett par lyssningar. Även om 2011 års Long Player, Late Bloomer under demonproducenten Bob Rocks (Aerosmith, Bon Jovi, Metallica, och The Offspring samt otaliga andra) överinseende för all del utgjorde ett gott försök

Skönt balsamerande kvaliteter

För egen del har jag dock alltid tycks sångaren varit en behaglig herre att avnjuta, och aldrig har han väl varit så behaglig som denna afton på First Ontario Performing Arts Centre i hemstaden St. Catharines i lördags. Backad av sisådär femton musiker i Niagara Symphony Orchestra fick hans sånger sköna balsamerande kvaliteter av den organiska sorten.

Sånger som fina balladen Heavenly, Former Glory och Not About to Lose, som faktiskt fick en att tänka en aning på Beatles, var bara några exempel på det. Liksom genombrottshiten Secret Heart och Gold In Them Hills, som enligt egen utsago var ett försök att skriva något i stil med Bing Crosby. Dessa två nummer framförde Sexsmith sittande bakom flygeln, och första tanken här var att han borde vara parkerad där oftare. Pianoliret adderade nyanser av ett tjusigt slag jag aldrig upplevt i sångarens sällskap tidigare.

Gott hantverk osande av äkthet

Det 55 minuter långa setet inleddes solo på akustiskt vis med upplyftande Spring of the Following Year och You Don’t Wanna Hear It, två sånger hämtade från vårens gedigna release Hermitage, ett verk som visar att (låtskrivar)formen alltjämt är god.

Men ärligt talat spelar det inte så stor roll från vilken era eller från vilka album 56-åringen plockar sina sånger i livesituationen. Oavsett vilket kan man lita på att det man bjuds på både är av gott hantverk och osar av äkthet, och denna kväll både blandade och gav sångaren från sin sjutton album långa karriär.

Variation till glittriga bjällerklanger

Han till och med dammade av sin enda(?) julsång Maybe this Christmas, bidraget till en obskyr samlingsskiva med samma titel från 2002. Och varför inte? Som ett gott alternativ till alla som desperat söker variation till alla glittriga bjällerklanger som fyller radiovågorna vid den här tiden på året duger den tveklöst. Särskilt som det är en vädjan om förlåtelse.

– Något det råder brist på i dessa dagar, som upphovsmannen själv lite uppgivet uttryckte saken denna afton.

Gjorde en varm i hjärtat

Vilket artisten förstås hade helt rätt i, och bara den insikten kan förstås göra en modfälld. Men det ursäktar man honom gärna. För på det hela taget var det här en tillställning som gjorde en varm i hjärtat. Sexsmith må inte vara någon utlevande eller kanske direkt karismatisk scenpersonlighet, men han är rakt igenom genuin, och berör på ett positivt sätt.

Skriven 2020-12-07