LA BELVA: ODJURET – tråkig generisk action sedd från Italiens fulaste sida

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Originaltitel: La Belva
Engelsk titel: The Beast
Regi: Ludovico Di Martino
Skådespelare: Fabriio Gifuni, Lino Musella, Monica Pseddu, Andrea Pennacchi, Emanuelle Linfatti
Land: Italien
År: 2020
Genre: Action, Deckare, Drama
Längd: 97 minuter
Visas på Netflix
Betyg: 2

Ännu en Netflixpremiär. La Belva: Odjuret är producerad av Warner Bros. Entertainment Italia, men har fått premiär direkt på Netflix, sannolikt beroende på pandemin.

Alla miljöer är fula

Det finns en del länder och städer som är kända för att vara vackra och pittoreska så där rent allmänt. Tjusig arkitektur, mysiga städer, svindlande landskap. Till exempel Frankrike. Och Italien. Oavsett hur hård och otäck en italiensk film är, brukar den utspela sig i tilltalande miljöer.

Så inte La Belva, ett actiondrama som regisserats av Ludovico Di Martino. Jag vet inte var i Italien filmen är inspelad, men man har verkligen valt att visa upp landets fulaste sida. Det här ser ut som den gråaste förort i Belgien man kan tänka sig. Alla miljöer är fula och till och med vädret är dåligt. I denna värld rör sig mest glåmiga människor som ser ut att vara trötta på denna fula omgivning.

Svårt traumatiserad

Nå. Häromveckan skrev jag om den amerikanska actionrullen Seized, som är en variant på Taken. La Belva är en italiensk variant på Taken. Handlingen är minst sagt rudimentär och generisk.

Fabrizio Gifuni spelar Leonida Riva, en före detta elitsoldat som är svårt traumatiserad av de krig i vilka han deltagit. Han har varit fången, han har torterats. Nu vägrar han att gå i terapi, istället äter han stark medicin.

Lillflickan förs bort

Rizzi har två barn. En son, Mattia (Emanuele Linfatti), som ser ut att vara allt mellan 20 och 40, och en liten dotter i tioårsåldern. En kväll tar Mattia lillsyrran med sig till ett snabbmatställe. Medan hon äter, går Mattia ut för att röka brass om hörnet med två kompisar. Medan han är ute dyker det upp några och för bort lillflickan.

Mattia ringer farsan, som dyker upp strax innan polisen anländer. Riva tycker att det är bättre om han själv letar rätt på kidnapparna, så han knycker en walkie-talkie från en polis och sätter av i sin lilla bil. Detta leder till att polisen tror att Riva har något med kidnappningen att göra.

Gravt misshandlad

Tja, och sedan letar Riva upp bovarna. Han spöar dem. Han får spö. Han spöar dem lite till. Han får ännu mer spö. Det är lite intressant att filmen ser ut att sluta efter en dryg timme, då den gravt misshandlade Riva hamnar på sjukhus. Men han ger inte upp, så han fortsätter att leta efter dottern.

La Belva är en rätt tråkig film. Dessutom är Riva, filmens hjälte, alldeles för osympatisk för att vara en actionhjälte. Eller, jag vet inte, osympatisk är kanske fel ord, men han ger mest intryck av att vara ett tystlåtet råskinn med psykiska problem och hipsterskägg.

Halvvissen stridskoreografi

En detalj i filmen som är lite märklig, är att Riva är lite halvkass på att slåss. Detta kan bero på lite halvvissen stridskoreografi och på de trista ljudeffekterna – det låter “plaff!” när någon får en snyting i nyllet. Kanske är det ett försök att få filmen att verka realistisk, men det blir lite konstigt när hjälten hela tiden åker på spö.

Generisk action kan funka utmärkt om rollfigurerna är kul och om actionscenerna är välgjorda. Så är inte fallet här. Nä, det här var inget vidare.

Skriven 2020-12-01