Klicka på bilden, för att se hela bilden
…Maria Ramdén, Sarah Linton, Casandra Roslund, Ulrika Frolov, Yvonne Eriksson, Åse Hedemark, Arne Jönsson, Niklas Altermark, Monica Rosén, Ingela Wadbring, Åsa Wengelin, Jan Ygge, Katarina L Gidlund, Lars Lindberg, Lena Carlsson, Björn Appelgren, Dan Panas, Gunnel Engwall, Lars Borin, Lars Burman, Anders Olsson, Jennica Thylin-Klaus, Lars Ilshammar, Johan Svedjedal och Anders Cullhed.
Vem kommer inte ihåg Alvedonreklamen som lockar till sig köpare med slagorden ”Är man stor och stark måste man vara snäll?”
Den finns i flera versioner av denna försäljningskampanj. Här är beskrivningen av en av dem: Till tonerna av Felix Mendelssohns Violinkonsert i e-moll, op. 64, vandrar en trupp karoliner genom ett bördigt ukrainskt sädesfält, när ledaren plötsligt upptäcker några fågelägg i en korg på den ockuperade marken. De historiskt dokumenterat offensiva karolinerna, undviker i denna fantasi att trampa på äggen och i samma stund framträder på duken eller på skärmen reklamens budskap: ”Är man stor och stark måste man vara snäll. Alvedon, störst mot värk och feber, skonsam mot magen”.
Debatten kring tänkespråket ”Är man stor och stark måste man vara snäll” rasade, som man med förkärlek säger för att göra något mer intressant än det förtjänar. ”Rasa, rasar, rasade” är ett av de cirka 30 uttryck, vars fulla betydelse, jag som inte är född i Sverige, aldrig förstått till fullo. Ett annat är ”nollvision”. Nollvision är för det mesta en lika verklighetsfrämmande framtidssyn som att Sveriges regering skulle komma på att stoppa Anders Tegnells dödsbeströdda frammarsch.
Ett tredje svenskt uttryck jag har svårt med är ”det är totalt oacceptabelt!!!!!”, gärna uttalat med många utropstecken. Googlar man ”oacceptabelt” eller ”helt oacceptabelt”, får man inte färre än 1 miljon träffar. Och det i sin tur är ungefär lika många träffar som ryms i en nollvision. [”Hallengren (S) efter IVO-kritiken: ’Det är oacceptabelt’”]
Tillbaka till den rasande Alvedondebatten, som handlade om huruvida det var Astrid Lindgrens Pippi Långstrump eller Rune Andréassons Bamse som först sade att ”den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll”. Bamse skapades år 1966, så debatten borde aldrig uppkommit, då Pippi kom till världen år 1945. Dessutom är jag långtifrån säker på att det var Pippi som sade dessa visa ord, då jag har för mig att de tillhör den alltid allvetande författaren.
Oavsett vilket, ett kan man vara säker på, och det är att det inte var Astrid Lindgren som själv luskat ut denna menande mening, då man exempelvis i Lukasevangeliet 12:48 kan läsa ”… och den som har blivit betrodd med mycket, av honom skall man fordra dess mera”.
Och Lukasbudskapet upprepades av J. Hector Fezandie, som år 1894 skrev ”with great power goes great responsibility”, något som den odödlige, för 2 år sedan avlidne Stan Lee, som också använde sig av detta bibliska citat, bekräftade. Även Harry S. Truman använde sig av det, fast först år 1950, det vill säga först efter att han gav klartecknet till fällning av Hiroshimabomben.
Alvedontillverkarna fick således utan minsta risk använda sig av denna slogan utan att vedervåga att Saltkråkan AB med framgång skulle hoppa på dem och uttala fatwa över dem.
Den ovanstående visdomen att de stora och starka även bör vara snälla är långtifrån det enda budskapet som Astrid Lindgren lånade från andra källor. Jag tror mig veta detta då jag ägnade en sjuhelvetes lång tid på att studera henne och hennes skrifter, innan jag vågade mig på att skriva boken Från Astrid till Lindgren, som Karin Nyman, Astrids dotter, gjorde allt som stod i hennes makt för att stoppa, men som till slut ändå blev utgiven inte bara i en lång radda länder, utan även i Sverige. Troligen hade Karin Nyman ingen aning om att devisen ”Är man stor och stark måste man vara snäll”.
Jag skulle kunna skriva många exempel på Astrids lån genom åren men här nämner jag bara några av dem som har med den jubilerande Pippi att göra.
Så här står det i boken Från Astrid till Lindgren, som ett förlag ville ge ut redan år 2004. Kapitel ”Inackorderingsrummet, Stockholm, hösten 1927”: ”(…) ’Han var inte beredd på att fler av dina kroppsvätskor skulle förstöra parketten’, pikades Zarah och såg när Astrid tog upp en annan bok från sängen och hotade att kasta den på henne. Zarah sneglade på den. “Daddy-Long-Legs, filmen är bättre”, kvittrade Zarah. “Mary Pickford är en underbar skådespelerska!’”
Och i beskrivningen om ”fortsättningen” till Från Astrid till Lindgren kan man läsa ”Karin som är sängliggande sjuk och 7 år gammal har hittat på namnet Pippi Långstrump, förmodligen som ett barns helt naturliga febriga förvrängning av den bok, pjäs- och filmtitel, Daddy-Long-Legs / Pappa Långben, som på den tiden formligen invaderade populärkulturens värld.”
Den första filmatiseringen av denna roman av den alltför tidigt döda författarinnan, Jean Webster, kom redan år 1919 med Mary Pickford i huvudrollen.
I filmen Suds / Hertiginnan som tvätterska från 1920, har Mary Pickfords Amanda Afflick en häst som heter Lavendor boende hos sig.
År 1935 premiärvisades filmen Curly Top / Lilla hjärtetjuven, med en oförglömlig Shirley Temple i huvudrollen. Hon spelar Elizabeth Blair. På en av affischerna ses hon med en häst, på en annan läxar hon upp en vuxen. Filmen blev förbjuden i Schweiz, Italien och Danmark eftersom ”Elizabeth’s behavior was setting a bad example for children”. Man känner igen det, då Pippi inte heller alltid var helgonförklarad bland vuxna.
Enligt en välspridd legend, införlivad på flera ställen även i Wikipedia, kväste den i lunginflammation sjuka Karin, till synes ut ur det blå ”Berätta om Pippi Långstrump!”. Hennes mamma Astrid svarade inte med ”vad menar du med det flicka lilla?” utan hon helt naturligt utan minsta förvåning började berätta om Mary Pickfords och Shirley Temples filmiska tokigheter, som de flesta vid den här tiden var bekanta med.
Inte minst följande Pippiscen är välkänd: ”Pippi värmde en stor kittel med vatten, som hon sedan utan krus hällde ut på köksgolvet. Därefter tog hon av sig sina stora skor och la dem ordentligt på brödfatet. Sedan band hon fast två skurborstar på sina nakna fötter, och så åkte hon skridskor över hela golvet så att det sa skvatt när hon plöjde fram genom vattnet.
”Jag borde nog ha blivit skridskoprinsessa”, sa hon och lyfte ena benet rakt upp i vädret, så att skurborsten på hennes vänstra fot slog sönder en bit av taklampan.”
I filmen Through the Back Door / Bakvägen till lyckan på svenska, premiärår 1921, finns en på den tiden beröm och även i Sverige omskriven scen som utan tvekan blev alltför lockande för Astrid för att inte låna den. Den alltid välinformerade webbplatsencyklopedian IMDB skriver om Through the Back Door “Swedish author Astrid Lindgren saw the film in 1922 at age 15 and later borrowed a few ideas for her Pippi Longstocking children’s books, most notably Pippi using scrubs as skates to clean the floor.”
Pippi Långstrump firar 75 år det här året. Alla hurrar för henne. Men hon skulle aldrig se världens ljus om beslutet om hennes utgivning låg i Maria Küchens, Andreas Palmaers, Boel Werners och Inger Fredrikssons händer. Maria Küchen, Andreas Palmaer, Boel Werner och Inger Fredriksson skulle nämligen tycka att Astrid Lindgren inte var någon annat än den simplaste av alla tjuvar. Till och med simplare än jag. Eftersom jag, hävdade denna korrumperade kvartett helt felaktigt, stal från mig själv, medan Astrid Lindgren stal mer eller mindre från alla. För vidare läsning hänvisar jag till artikeln Dawit Isaak-biblioteket – yttrandefrihetsbibliotek på Malmö Stadsarkiv.
Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker.
© vladimir oravsky
Skriven 2020-12-01
