BERTS DAGBOK – långsökt intrig, beteenden som inte bör belönas och lustigheter på barnens bekostnad

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Regi: Michael Lindgren
Skådespelare: Hugo Krajcik, Julia Pirzadeh, Frank Dorsin, Yssra El Abdouni, Arvid Bergelv
Land: Sverige
Genre: Barn, Familj
År: 2020
Format: DVD/Blu-Ray/VOD
Distributör: SF
Betyg: 2

Berts dagbok. Sveriges svar på The Diary of Adrian Mole – nu i en ny tappning som känns mer mellanstadiet och mer amerikansk “middle school” – förmodligen med en förhoppning om att rida på succévågorna från Dagbok för alla mina fans och även Sune – båda serierna handlar om att börja mellanstadiet.

Kryddat med allt möjligt modernt

Nya Berts dagbok handlar om de första trevande dagarna på högstadiet, men verkar vara tänkt för en betydligt yngre publik. I ett försök att uppdatera Bert inför 2020 så har man kryddat med allt möjligt modernt. Koriander. Rawfood. Hiphop. (Det finns faktiskt annan musik också!) Superhjältar. (Det finns faktiskt andra filmer också!) Glutenfritt. Miljöhot. Virtuella världar. En tjej som diggar K-pop och klär sig som en animefigur. (Hon får inte stort utrymme – tyvärr). Killar som snackar om Bella och Edward i vampyrfilmen Twilight. En snabb Star Warsreferens.

Trendnervös och världsfrånvänd

Man har fått med i stort sett allt utom #MeToo debatten och coronapandemin. Berts dagbok blev den första svenska film som gick upp på biograferna när de äntligen öppnade igen … och det första man tänker på är att Ingen Håller Avstånd och att det är Fler än 50 personer på kulturevenemang …

Visserligen är detta något som manusförfattarna inte hade en aning om när de skrev på sitt manus och febrilt försökte göra Bert till en 2020-kille, men i en verkligt trendnervös film märks det extra mycket hur världsfrånvänd filmen är – på många olika sätt. Hade det varit kostymdrama från 1980-talet … då hade man kunnat låta Bert komma undan med vad som helst. Det var andra tider då.AA

Dagböcker har flyttat från den analoga världen

I all trendhysteri verkar det konstigast att man inte kollat på det mest uppenbara: Dagboken. Bert skriver gammaldags, analog dagbok à la 1980-tal. Det gör även hans kärleksintresse Amira.

När Sherlock Holmes uppdaterades för moderna tider fick John Watson skriva blogg. Det är vad “journals” är idag. Sherlock själv var upptagen med att analysera cigarettaska på sin egen, mycket mindre välbesökta, hemsida.

När det gäller unga är bekräftelsebehovet extra viktigt – och många “dagböcker” har flyttat ut från den analoga världen och blivit bloggar, vloggar, facebookprojekt, instagramkonton etc.

Lätt att spionera över nätet

I moderna brev- och dagboksromaner som Love Simon (också en briljant film!) och Will Grayson, Will Grayson har man tagit fasta på detta – möten över internet. Hur lätt det är att spionera på någon över nätet.

Simon blir kär i en kille som han bara känner över nätet och letar med ljus och lykta efter honom – och missar målet gång på gång eftersom han sorgligt nog inte tänker på att en homosexuell kille inte automatiskt är en vit kille.

Will Grayson blir tokkär i en kille som verkar vara hans själsfrände … och så visar det vara hans bästa tjejkompis. Han har blivit “outad” mot sin vilja och känner sig kränkt och sviken …

Men OM man vill spionera på någon och nästla sig in i hens liv … så är internet den uppenbara vägen. Skicka en friend request. Analysera vad hen gillar på insta. Sätt igång och “lajka” vad hen lägger upp och skriv positiva, peppande kommentarer. Börja prata … fast kanske inte just med en fejkad identitet för att “outa” någon mot hens vilja.

Dagbok i ventilatikonstrumman

Bert däremot verkar vara kvar i 1980-talet och för att få tillgång till information om vad hans tilltänkta kärleksintresse gillar så försöker han lägga beslag på tjejens analoga dagbok. Var har hon gömt den? Han snokar överallt och av en händelse finns dagboken i ventilationstrumman på toaletten – eftersom ventilationstrummor är bra till så mycket mer än att bara spränga Dödsstjärnan i Star Wars.

Det här är mycket, mycket långsökt. Och ungarna påpekar att Bert inte tvättar händerna eller spolar när han går på toaletten … Detta ska man ju göra, lika länge som det tar att sjunga Blinka lilla stjärna! (Extra tonvikt på detta i influensa- och virustider!) Detta ska föreställa ett skämt, liksom magbesvären som en Raw Fooddiet ger … Men det är bara ett av alla icke-roliga skämt i filmen. Och varför vet aldrig Bert hur man låser toadörren, när han är så gammal? En befogad fråga från unga tittare …

Förtjänar han ett tack-men-nej-leverpastej?

För att göra intrigen ännu mer långsökt – Bert blandar ihop söta lillasystern Amira och tuffa storasystern Leila, och är först kär i storasystern och sedan i lillasystern. Varför skulle storasyster gå på dejt med en kille som hon vet att lillasyster gillar? Vilken storasyster gör så? (Och varför gillar någon i filmen Leila över huvud taget? Hon framställs genomgående som sur och butter och ombytlig och en svikare.) Vilken kille låtsas vara bästa vän med lillasyster för att stöta på storasyster? Förtjänar en sådan karaktär ett lyckligt slut, “getting-the-girl” påhejad av sina lojala vänner som han svikit, och omgiven av kompisar och familj och hela hallelujakören som sjunger hiphop?

Eller förtjänar han ett tack-men-nej-leverpastej?

Barnen har redan under filmens gång snickrat ihop en annan, mindre usel, intrig. Amira borde ha blivit ihop med Lill-Erik – för han är snygg, smart, snäll och ser bra ut i frack – mycket bättre än Bert i sina ständigt gräshoppegröna kläder – ändå är det Bert som driver med Lill-Erik. Gång på gång. Och Amira och Lill-Erik är ju bänkgrannar och hon gillar hans stil … Lill-Erik säger också ifrån när något är fel … Han är den enda av ungarna som har lite kurage, alla andra bara står som mähän och ser på.

Stalking – inte ett beteende som ska belönas

En klassisk klyscha i många amerikanska romantiska filmer och romcoms är att killen stalkar tjejen tills hon tröttnar och då blir de ihop. Det där är bara obehagligt, och inte det minsta roligt eller romantiskt. Det är extremt sorgligt att den schablonen nu spridit sig till svensk barnfilm.

“Getting-the-girl” går inte ut på att stalka henne. Hon kanske bara vill ha en bra kompis. Hon kanske gillar en annan kille – eller tjej. Eller kanske inte gillar någon särskild alls. Att stalka någon och att sno någons dagbok är inte ett beteende som ska belönas.

Tjejer borde få en bättre roll i böcker, filmer och TV-serier än att vara objektet som ska erövras. En bättre roll än att vara hon som i slutet ska förlåta killen för att han genomgående ljuger och strular och utnyttjar henne och stöter på hennes syster, bara eftersom han lovar att bättra sig …

Vara kärklyscha, Fanta och vuxna i sitt eget race

För att göra det hela ännu sämre … En barnslig vuxen håller tal om vikten av att vara kär. Utan att ge ungarna skämskuddar först. Cringe! Ingen går runt och är kär hela tiden, i sådana fall skulle partners bytas dagligen, typ varje rast … påpekar barnen, och att marknadsföra vara kärklyschan som grunden för stadigt ihopvarande är väldigt världsfrånvänt och låter som något man försöker lura i en publik på dagis som grovt underskattas.

Produktplacering av Fanta med tillbehör ingår, all produktplacering är klumpigt gjord, och det är inte det enda som är klumpigt gjort.

De vuxna verkar alla köra sitt eget race, de agerar som om de bara har egna små sketcher att framföra, inte som att de är en del av en filmisk helhet, och de gör ingenting för att vara välbehövlig backup till barnskådespelarna.

Gör sig lustig på barnens bekostnad

Det finns något sorgligt med den här versionen av Bert. Det är som att man försöker få till en amerikansk version av Bert med gamla amerikanska arketyper. Dessutom är det högst osäkert om filmen står på barnens sida. En barnpublik upplever snabbt att filmen driver med dem (den tänkta målgruppen?) och gör sig lustig på deras bekostnad, för att vuxna ska sitta och skratta åt dem. Barn är inte så lättlurade.

Skriven 2020-11-30