JEFF SCOTT SOTO – den skivaktuelle sångaren om tiden med Yngwie: “Jag var oftast den lugne, men bröderna Johansson var crazy”

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Han är förmodligen allra mest känd för sina tidiga samarbeten med Yngwie Malmsteens Rising Force och sin snopet korta sejour med Journey, men framförallt är Jeff Scott Soto en av hårdrocken hårdast arbetande vokalister. En överdrift? Långt därifrån. De senaste åren har amerikanen varit engagerad på regelbunden basis i fyra band, nämligen supergruppen Sons of Apollo, SOTO, proggrockiga Trans-Siberian Orchestra och svenskdominerade W.E.T. Utöver då att vara soloartist, förstås, och det är i egenskap av sådan denna intervju gjordes.

Nästan samme titel som Pat Benatar 30 år senare

Nya albumet i eget namn bär titeln Wide Awake (in My Dreamland), och om detta låter bekant för den nördige så beror det på att åttiotalets förmodligen största rockdonna Pat Benatar gav ut en skiva betitlad snarlika Wide Awake in Dreamland redan 1988.

– Jag var faktiskt lite tveksam till att släppa en skiva med den här titeln på grund av det, medger sångaren när jag når honom i hemmet via Skype i hans Los Angeleshem. Jag oroade mig för att titeln var för lik hennes, så jag satte en del av den inom parantes.

Som Lost in Translation

Jeff tillägger att det är andra gången något sådant här händer. Första gången det inträffade var 2004 i samband med releasen av tredje soloalbumet Lost in Translation. Releasen sammanföll nämligen med släppet av Sofia Coppolas lika omskrivna som rosade film betitlad – förstås – Lost in Translation med Bill Murray och Scarlett Johansson.

– Orsaken jag kallade plattan för Lost in Translation var att att jag kände mig osäker på vem och vad jag var då, så jag tyckte det var en passande titel, men det där slog ju tillbaka på mig själv. Så det är lite lustigt det där. Samtidigt inser jag att allt här i livet är lånat. Till och med om man går tillbaka till Beethoven och Mozarts dagar var det så. Därför måste något vara extremt annorlunda för att inte vara en omgjord version av något någon annan redan gjort.

Åtgärdade trött röst

– Men om vi nu återgår till den nya skivan. Vad jag förstår lyckades du göra den färdig innan pandemin bröt ut?

– Korrekt. Sångerna var i stort set färdiga i november och december förra året. Jag skrev medan jag turnerade med Trans-Siberian Orchestra, och sedan hade jag bara ett par veckor på mig att bli färdig innan det var dags att åka ut med Sons of Apollo. Men sedan på grund av nedstängningen kunde jag gå tillbaka och ändra i det som redan var gjort. Min röst lät lite trött, så vi försenade utgivningen, vilket gav tid att åtgärda en del saker.

Går in med organisk vinkel i åtanke

I bakgrunden hela tiden stod mer eller mindre ständige samarbetspartnern Alessandro Del Vecchio, fast producent, arrangör, mixare och musiker på Jeffs italienska skivbolag Frontiers, och denne hyste denna gången ambitionen att skapa en slags greatest hits av vad fansen älskar med hans musik.

– Det var mer Alessandros sätt att tänka. Jag går aldrig in i något med förutfattade meningar, utan går alltid in med en organisk vinkel i åtanke. Det är det enda sättet att göra det på om jag själv ska kunna tro på det jag gör. Men Alessandro ville toppa favoriterna jag gjort under mina 30 år, och jag måste ge honom credit för det. Vi har fantastisk kemi, och han gick in i det här med ett fans hjärta. Han ville ge mig det bästa av hur vi låter tillsammans.

Sjunde fullängdaren på fem år

– Men bortsett från det får jag ganska energiska vibbar av det här albumet. Om jag inte visste bättre hade jag trott att du är den nye killen i (rock)kvarteret.

– Yeah, mycket i rösten förändras med tiden, vilket helt klart har med allt turnerande att göra. Det tar ut sin rätt. Därför är det viktigt att ta hand om rösten, och en av få positiva saker med karantänen är att jag fått chansen att göra det nu. Pausen har verkligen adderat en föryngring av min röst.

Dessutom har vilandet garanterat varit välbehövligt oavsett vilket. Wide Awake (in My Dreamland) är den sjunde fullängdaren Jeff släppt de senaste fem åren i eget namn eller tillsammans med något av ”sina” band, och då är ändå alla eventuella gästinhopp oräknade. Men när detta kommer på tal är sångaren snabb att tona ner vidden av det hela.

– Well, jag ser det som att en sång är tre, fyra minuter lång, och det här är mitt liv. Jag arbetar fem, sex dagar i veckan, så det är precis som att vara doktor eller något annat. Det här är mitt levebröd, så om jag bara varit med i ett band hade jag bara suttit och slöat. Men jag är i fyra, fem stycken, och det ger mig möjlighet att vara mer diversifierad och göra mycket mer. Det här året medan jag varit hemma har jag sjungit in 100 låtar. Det betyder inte att allt kommer att släppas, men det här är vad jag gör, och det gör mig ödmjuk att jag har möjlighet att göra det.

”Har gjort allt jag föresatt mig”

– Du var ju fortfarande bara tonåring när du inledde din sångarbana för snart fyrtio år sedan. Hur ser på din karriär så här långt? Är du nöjd?

– You know, det är jag faktiskt. Genom åren har folk frågat mig om mina drömmar, och jag tycker nog jag har gjort allt jag föresatt mig att göra Sedan är det klart att jag hade velat vara mer av ett känt namn än var jag är, men jag njuter av det jag gör, och bara att ha ett band som Sons of Apollo är fantastiskt. Och med *Talisman uppnådde vi allt vi kunde. Så jag har stor respekt för vad jag gör. Om allt tog slut imorgon hade jag varit stolt.

Först med att spela på två scener samtidigt

– Vad har varit höjdpunkterna?

– Rent allmänt är allting en höjdpunkt, men en av dem är är när jag fick sjunga på Wacken med Trans-Siberia Orchestra, och vi spelade på två scener samtidigt. Det var en absolut höjdpunkt i karriären. Jag pratade med någon i bandet då som sade ”Kommer du ihåg när U2 spelade på ett hustak?”. Poängen var att Beatles redan hade gjort det, och därför kommer inte någon ihåg det. Men eftersom vi var först med att spela på två scener skulle vi hamna i historieböckerna.

Var oftast den lugne i bakgrunden

– Vad har varit mest galet då? Jag antar att tiden med Yngwie kvalar in där?

Jag skulle inte vilja säga att tiden med honom var mest crazy eftersom det var min första stora grej. Men det är klart en del crazy saker hände, och många första gången-saker för min del. Och en del som inte upprepades. Men jag var oftast den lugne som höll mig i bakgrunden. Du känner väl till talesättet Döm aldrig en bok efter omslaget. Fast *bröderna Johansson var crazy, men det kanske är en svensk egenskap. Jag insåg nämligen att de inte var de enda svenskarna som var det.

Skriven 2020-11-19

*Talisman: svenskt melodiskt hårdrocksband bildat av basisten Marcel Jacob, som tidigare spelat i både Yngwie Malmsteens band och Europé.

*Anders och Jens Johansson: söner till legendariske och alltför tidigt bortgångne jazzmusikern Jan Johansson. Trummisen Anders och klaviaturspelaren Jens fick sitt stora genombrott i Yngwie Malmsteens band i början på 80-talet, och gick därefter vidare till bland annat Hammerfall, Full Force (Anders), Stratovarius, Ritchie Blackmore’s Rainbow (Jens). Bröderna var även med i det legendariska Malmöbandet Silver Mountain.