Klicka på bilden, för att se hela bilden
Colbie Caillat har att brås på. Hennes far Ken Caillat har arbetat mycket med Fleetwood Mac i egenskap av både producent och ”engineer”, och hon har alltid mer eller mindre bejakat sitt arv. Nu kanske mer än någonsin, för övrigt. Efter fem soloalbum har vokalissan tillsammans med Hawaiibördigt sångaren Justin Young, låtskrivaren Jason Reeves och dennes fru Nelly Joy, tidigare ena halvan av kortlivade countryduon The JaneDear girls – bildat bandet Gone West, och ”gone westcoast” i stort sett fulltständigt. Typ. Tänk i termerna ett mer organiskt Fleetwood Mac som flirtar med moderna countryband som Band Perry, Lady Antebellum och Little Big Town, så får ni en uppfattning hur det här låter.
Splittring och uppbrott
Det var nog för övrigt åt det hållet man siktade. Livedebuten skedde nämligen på Grand Old Opry . Men säg den lycka som varar. Bandet hann knappt släppa denna fullängdsdebut förrän allt var slut i augusti i år, och då menar jag verkligen allt. För inte nog med att gruppen lades på hyllan i den vevan, splittringen hade föregåtts av uppbrottet mellan Caillat och Young efter ett helt decennium, och då räckte det inte helt oväntat med en bruten förlovning. Det professionella samarbetet bröts också strax därefter.
En uppenbar hantverksskicklighet
Vilket är synd. För det fanns potential i det här kortlivade projektet, som inte varade mer än två år. Och då menar jag inte bara kommersiellt- det är liksom givet att Gone West hade kunnat prega in sig i samma bandnisch som ovanstående och blivit framgångsrika med tiden, utan också för att det fanns uppenbar hantverksskicklighet i låtskrivandet hos det här gänget.
Dessutom låter det överlag snyggt, harmonisången är en njutning eftersom alla kan sjunga och produktionen är tjusig utan att vara det minsta överlastad. Ja, och som sagt, sångerna lyser. Luftiga pianoballaden I’m Not Getting Over You och den dito softa What Could’ve Been är tämligen oemotståndliga.
Touch av reggae, karibisk vibe och vemod
Men särskilt uppåt är de kanske inte, det ska villigt medges. Men i så fall är det lätt att bli glad över den studsigt upplyftande Knew You med sin adderade touch av reggae också som bonus. Det blir man för övrigt också av Confetti fast det råkar vara en uppbrottssång. En karibisk vibe finns minsann där också. Misstänker att både bakåtlutade glädjespridarfarbrorn Jimmy Buffett och Jason Mraz gillat detta nummer.
Den där countryfierade Fleetwood Mac-touchen å sin sida är tydligast i sådant som upptemposaker som svängiga Gone West och Slow Down. På samma gång är det mycket lätt att tänka sig att Lady Antebelleum eller Little Big Town skulle kunna göra vemodiga Home Is Where The Heartbreak Is och harmonispäckade Gamblin’ Town.
Något jag gärna återvänder till igen
Canyons är helt enkelt ett riktigt skönt upplyftande lyssnaralbum. Här finns i stort sett inte ett svagt spår. Kan tänka mig känslan av att köra längs Kaliforniens kustlinje och lyssna på det här med suffletten nere. Romantiserar jag här? Ja, alldeles säkert, men å andra sidan uppmuntrar de tider vi lever i till sådant. Fast det tar inte bort det faktum att Colbie Caillat och hennes forna kollegor har levererat något jag gärna återvänder till igen. Synd bara att deras samarbete skulle avbrytas så snabbt och så abrupt.
Skriven 2020-11-16
