TINY TIM: KING FOR A DAY – underhållande och intressant om märklig superstjärna på 60-talet

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Regi: Johan von Sydow.
Dokumentär med Richard Barone, Wavy Gravy, D.A. Pennebaker, Liz Schack, Tiny Tim
Premiär 2020-11-13
Betyg: 3

Jag har egentligen ingen som helst relation till Tiny Tim. Under 1990-talet var min favorittidning den amerikanska tidskriften Psychotronic Video, vilken mest handlade om udda film, men ibland tog den upp närliggande ämnen. Tiny Tim nämndes ofta i tidningen – och Tiny Tim var fortfarande i livet under Psychotronics första årgångar, han dog 1996. Jag hade kompisar som hade en platta eller två med Tiny Tim, och det kunde hända att “Tiptoe Through the Tulips” spelades under de otaliga kvällar då vi drack sprit och spisade konstiga skivor, vilket var ett stort nöje under 90-talet. Men – jag har aldrig brytt mig om att forska mer i Tiny Tim, det fanns redan så mycket annat konstigt jag ägnade alldeles för mycket tid åt.

… Därför var jag rätt nyfiken på Johan von Sydows nya dokumentärfilm om Tiny Tim; Tiny Tim: King for a Day. I den svenska undertexten står det dock att den svenska titeln är Tiny Tim: Mannen på månen. Vi får väl se vad den kallas när samproducenten SVT visar den. von Sydows film är hyfsat bra, men den lämnade mig en aning otillfredsställd. Filmen svarar på en del frågar jag hade, men samtidigt skapar den nya.

Tiny Tim var en udda existens som otippat blev en superstjärna i USA i slutet av 1960-talet. Han såg märklig ut, han betedde sig märkligt, och hans falsettsång med ukulelekomp var ännu märkligare. Han var en fascinerande person, han var vänlig, egensinnig, religiös, direkt galen, men uppenbarligen begåvad, och hans karriär gick upp som en raket, för att sedan tvärdyka och han glömdes bort, innan han på 90-talet återupptäcktes och tilldelades kultstatus av folk ur min generation, som inte var med på 60-talet. Tiny Tims liv var både tragiskt och upplyftande.

Som sig bör berättar den här filmen om Tiny Tims liv från vaggan till graven, och det bjuds på stora mängder filmklipp och intervjuer med människor som kände Tiny, eller som jobbade med honom.

Tempot är dock lite för snabbt och en hel del hoppas över. Oftast skippar man frågan “varför?”. Tiny Tim må ha anammat en besynnerlig sångstil, men karln kunde sjunga, men i dokumentären är de första åren snabbt överstökade. Han lämnade sin dysfunktionella familj, sprang iväg med sin ukulele, ställde sig på ett gathörn och sjöng, kort därpå uppträdde han på talangjakter och barer, och plötsligt upptäcktes han och slog igenom.

De som uttalar sig i filmen säger att Tiny Tim behövdes i Amerika just då, som svar på frågan om varför han blev så populär. Visst, det är möjligt, men gillade folk honom på riktigt? Köpte folk hans skivor för att njuta av musiken, eller för att skratta åt konstigheterna? Tiny Tim var en flitig gäst hos Johnny Carson i dennes talkshow, Tiny till och med gifte sig i direktsändning i Carsons program, något som lockade en rekordstor TV-publik. Men varför ville 60-talets amerikaner se Tiny Tim gifta sig? Jag associerar till den egensinnige serieförfattaren Harvey Pekars upprepade framträdanden i David Lettermans program, vilka uppskattades eftersom publiken – och Letterman – tyckte att Pekar var en festlig kuf.

Som jag skriver ovan, intervjuas Tiny Tims vänner och kollegor – men inga gamla fans; inga som berättar varför de älskade Tiny på 60-talet. En del kända artister som högst troligt influerats av Tiny Tim nämns – men inga av dessa intervjuas och bekräftar detta. “Weird Al” Yankovic, som definitivt inspirerats av Tiny Tim, agerar berättarröst i filmen; han läser högt ur Tinys dagböcker – men Yankovic själv medverkar inte i bild och berättar om sitt förhållande till Tiny.

I filmen visas ett kort klipp ur Bill Rebanes skräckfilm Blood Harvest från 1987. Den såg jag faktiskt häromåret. Filmen var Tiny Tims debut som dramatisk skådespelare. Jag såg den inte för att Tiny medverkade, utan för att jag blev nyfiken på den när jag läste om den i Fangoria när den var ny, och för att jag nu plötsligt kommit över den. Blood Harvest är inte speciellt bra. Apropå skräck, så förekommer Tiny Tims Tiptoe Through the Tulips i skräckfilmen INSIDIOUS. Jag vet att många tycker att den sången, i Tiny Tims version, är genuint otäck.

Idag, år 2020, är det nog nästintill omöjligt för artister som Tiny Tim att nå samma framgångar och kändisskap. Idag har vi YouTube – och på YouTube finns tusentals besynnerliga kufar. Den ena konstigare än den andra. Om någon skulle råka slå igenom på bredare front, blir kändisskapet i de flesta fall kort. De får sina fem minuter, och är sedan helt bortglömda. Dagens mediautbud är för massivt. Det är längesedan man blev idol på att sjunga Flottarkärlek hos Hyland.

Tiny Tim: King for a Day är underhållande, intressant, och bjuder på en del riktigt bra material – men jag vill ha mer, jag vill veta mer.

Skriven 2020-11-11