Klicka på bilden, för att se hela bilden
Paddington är urtypen för den artige främlingen. Han kommer som flykting till Storbritannien med en lapp runt halsen och hittas av den snälla familjen Brown på en tågstation i London. Stationen heter Paddington – därifrån fick den lille björnen sitt brittiska namn.
Michael Bond skrev Paddington med andra världskrigets lappförsedda barn i färskt mindre. Barnen i London förseddes med lappar med adresser runt halsen, precis som paket (och precis som Paddington långt senare) och skickades ut på landet för att undkomma nazisternas fruktansvärda bombningar av den brittiska huvudstaden.
Det fanns fullt av lappförsedda barn på tågstationerna. För många barn var det mer traumatiskt att skickas bort än att stanna i London och utsättas för livsfara.
Läsare lärde sig älska Mr. Gruber
Efter andra världskriget kom flyktingströmmarna. Ett minnesvärt porträtt av en flykting i Paddington-böckerna är Mr Gruber. Man kan bara tänka sig de fasor och den förföljelse han utstått i sitt hemland – böckerna går inte in på detta i detalj, men man förstår ändå. Många flyktingar vill inte berätta om sitt förflutna, de vill leva här och nu och se framåt och glädja sig över att de kommit till ett fredligt och vänligt land. För det här landet är väl fredligt och vänligt? Läsare av Paddington lärde sig älska Mr. Gruber, en artig antikhandlare på Portobello Road och Paddingtons bäste vän, och förhoppningsvis tog de med sig den kärleken och toleransen även ut i verkliga livet.
I filmerna avslöjas lite mer om Mr Gruber när han berättar om sin barndom. Han minns att han som liten pojke sattes på ett tåg till England och London blev hans nya hem. Judiska barn kom i 10.000 tals till Storbritannien på 1930-talet – de resande barnen var försedda med lappar, precis som Paddington, och fick nya hem i nya familjer. Samtidigt tog Amerika emot 0 judiska barn. President Rooseveldt och senaten var emot att ta emot … Detta kan man bland annat läsa mer om i den nyutkomna romanen Sista tåget till London (Historiska Media).
Hercule Poirot kan ha varit en inspirationskälla
Paddington kommer ständigt i nya utgåvor på olika språk i olika länder (i Sverige på Modernista förlag) och Paddington gör fortfarande världen lite varmare och lite vänligare och lite mer optimistisk – och lite mer marmeladkladdig!
Ytterligare en inspirationskälla för Paddington kan ha varit Hercule Poirot – jämte Paddington världens mest kände flykting och världens näst mest kände detektiv (efter Sherlock Holmes). Poirot presenteras i den allra första boken The Mystirious Affair at Styles som en flykting från krigets Belgien (första världskriget) – och även folk som vanligtvis inte gillar “forreigners” smälter som smör inför Poirots avväpnade artighet och vänlighet. Paddington har precis samma sätt att artigt lyfta på hatten, konsekvens använda artiga titlar … och charma alla som har fördomar mot främmande björnar. Poirot fyller 100 år i år. Paddington är inte fullt så åldersstigen …
Hans namn var Bond – Michael Bond
.
Paddingtons skapare Michael Bond gick bort, 91 år gammal. Han stod fast vid sina ideal, de ideal han visade i Paddington hela sitt liv. När Paddington skulle filmatiseras var han noga med att han ville ha invandrare representerade i rollistan. Mr Gruber skulle definitivt spelas av en person med flyktingbakgrund. Detta var Michael Bonds sista önskan. Nu blev det inte så. Herr Grüber spelas av en britt. Men man kan ju knappast klaga på Jim Broadbent som skådespelare – han utstrålar ju en sådan Grüberliknande vänlighet! Dessutom kopplar man redan ihop Broadbent med två andra klassiska barnboksserier – Björnbärsstigen och Narnia Paddington själv har en urbrittisk röst – gjord av Q-skådespelaren Ben Whishaw. Men man kan heller inte klaga på Ben Whishaw som skådespelare – han är urbra i allt han gör! Han har en fantastisk röst. Vare sig han spelar Shakespeare-kung eller söt nallebjörn. Hans näsa påminner också om Paddingtons nos.
Men … Det är ändå lite synd att man inte brydde sig om författarens önskningar. Visst, man kan inte alltid hålla sig till boken, bok är bok och film är film – men Bonds önskningar är inget som skulle ha gjort filmen längre eller sämre på något sätt.
Med tassen fast i en blomkruka
Filmerna Paddington och Paddington 2 lyckas ändå med konststycket att vara charmiga och fartfyllda samtidigt som de predikar tolerans och en inkluderade filosofi. Barnen tar Paddington till sina hjärtan omedelbart!
Många bildrutor känner man direkt igen från Peggy Fortnums klassiska illustrationer – som den där Paddington kämpar med att gå, med ena tassen fast i en blomkruka! Skratten ekar och alla har hejdlöst roligt.
Paddington själv gick för första gången på bio år 1960 – i boken Paddington Helps Out. firar 60-års-jubileum för detta i år! Paddington hade länge sparat sina slantar för att ha råd med en “double bill” – två långfilmer, en journalfilm, en tecknad film och ett liveframträdande av en berömd pianist ingick i priset. Det mest spännande och framemotsedda under hela biobesöket var att få se orgeln åka upp genom scengolvet vid biografduken …
På den här tiden hade inte alla TV, så ett biobesök var extra spännande. Senare skaffade familjen Brown TV och Paddington blev TV-stjärna – både i böckernas värld och i verkligheten. Michael Bond skrev flera specialhistorier med Paddington för det populära programmet Blue Peter på BBC – där Bond själv jobbade som kameraman.
Marmelad och honung och snällhet
Det finns många tillägg i de nya filmerna – saker som aldrig fanns med i böckerna – som en elak skådespelare som spelas av Hugh Grant. Han nästan stjäl showen! Ibland har man intrycket av att Paddingtonfilmerna gärna vill ha en amerikansk modell med hjälte och skurk, istället för att följa den gamla Michael Bond modellen, om att det lönar sig att vara snäll. Det finns inga skurkar i Paddingtonböckerna. Det finns missförstånd, det finns en granne som är påfrestande (Herr Curry), men alla tycker innerst inne om Paddington.
Det är inte konstigt att barnen blandar ihop Paddington och Bamse. De har vara snäll-filosofin gemensam. Förutom att de båda två är björnar. Och förutom att de båda två alltid klarar sig, mot alla odds, och med lite hjälp från många små – och stora – vänner. För vänner är bra att ha, då är man rik på riktigt!
Enda skillnaden verkar vara att en av björnarna gillar marmelad och den andra gillar honung …
Gör comeback i Paddington 3
Sensmoralen med Paddington har aldrig förändrats genom åren: Det lönar sig att vara snäll. Det lönar sig att ha vänner. Det är alltid bra att ha en marmeladmacka i reserv!
Det kommer att bli en Paddington 3 Den lille björnen med marmeladmackorna gör comeback igen, och lär ännu en generation att bli lite snällare och lite mer toleranta och lite mer öppna …
Det skulle Michael Bond ha gillat.
Skriven 2020-10-22
