Intervjuklassikern: THE DARKNESS sångare Justin Hawkins om 00-talets splittring: “Först var det coolt att vara med i bandet. Sedan var det inte det längre”

Klicka på bilden, för att se hela bilden

BAKGRUND

I februari inte ens en månad innan det som numera kan stavas Coronahelvetet lade sig som ett dödligt depptäcke över världen och fullt logiskt ställde hela kulturvärlden på obestämbar vänt gästade The Darkness Köpenhamn och ett välfyllt Amager Bio som en del av sin Europaturné. Och formen var riktigt god. Kanske till och med bättre än förväntat.

Sedan hade de senaste albumet Easter Is Cancelled med sig i bagaget också, vilket faktiskt bara gjorde saken ännu bättre. För ända sedan sin comeback 2011 har kvartetten i stort sett bara från (ny) klarhet till klarhet. Om vi nu talar i konstnärliga termer det vill säga. I det avseendet har det nya materialet nästan överlag hållit i stort sett lika hög klass som det tidiga.

Den stora hardcoreskaran fans är kvar

Fast kommersiellt är förstås storhetstiden över – även om positionen som liveakt återtagits, och inte bara för att internet för alltid gjort miljonsäljande skivor i vanlig bemärkelse till något av en svunnen tid, utan också för att bandets aura av nyhetens behag för länge sedan försvunnit. Numera är det av allt att döma endast den – förvisso – stora hardcoreskaran fans av glammigt catchy hårdrock kvar.

Levde inte upp till debutens framgångar

Nedanstående intervju gjordes dock vid en tid som förebådade allt annat än den stabila tillvaro som är ett faktum nu. En upplösning av bandet stod för dörren även om gitarristen Dan Hawkins inte visste det då. Till att börja med verkade den alldeles precis släppta Uppföljaren One Way Ticket to Hell…and Back inte kunna leva upp till framgångarna med den mångmiljonsäljande debuten Permission to Land.

Checkade in på rehab behandling

Vilket i och för sig inte behöver betyda något. Desto värre var då att basisten Frankie Poullain inte drog jämt med Dans sjungande bror Justin, och därför redan hade avskedats 2005. Sistnämnde i sin tur checkade in på rehab behandling ett halvår efter nedanstående intervju, och chockade sedan sina bandkollegor genom att hoppa av tåget helt. Tvärtemot vad som påstods tidigare.

– Det var coolt att vara med i The Darkness. Sedan var det inte det längre, som Justin sådär lite lättsamt kommenterade avhoppet när jag intervjuade honom 2009 i samband med hans band Hot Leg och deras enda albumrelease Red Light Fever.

På det här stadiet var således The Darkness historia, och Hot Leg framstod som ett slags spin off-projekt med ett mer avskalat mindre lyxigt sound. Justins sidospår föregicks av Stone Gods bandet som samlade resterna av dåvarande The Darkness. det vill säga broder Dan, trummisen Ed Graham och basisten Richie Edwards, som uppgraderades till sångare. Deras första och sista album, som släpptes sommaren 2008 fick för övrigt titeln Silver Spoons & Broken Bones

”Är tillräckligt gamla för att förstå varandra nu”

Båda banden skulle emellertid bli kortlivade. Istället blev den långt ifrån väntade återföreningen verklighet så tidigt om 2011. Något Justin Hawkins kommenterade så här i branschmagasinet Billboard.

– Vi har gått igenom mycket bara det senaste året, och allt det har gjort att vi kommit varandra närmare. Vi förstår varandra nu, även om vi fortfarande lär oss saker om varandra på vägen. När vi sätter oss ner nuförtiden och har ett snack vet vi alla redan vad de andra tänker. Det är som att vara bröder på ett klassiskt vis, faktiskt; jag antar att vi är tillräckligt gamla för att förstå varandra nu.

Uppenbarligen talade Justin från hjärtat då. I alla fall var det inget tomt prat. Än idag verkar han till och med vara på god fot med gamle trätobrodern Frankie Poullain. Denne togs som bekant till nåder i samband vid nystarten, och har varit fast medlem igen alltsedan dess.

Världen behöver over the top kaloririka band som det här

Fast även som helhetsperspektiv är The Darkness uppenbarligen en tajt enhet i dessa dagar. Sett ur ett både tids- och produktivitetsmässigt perspektiv talar mycket för att Suffolkbandet ska hålla ihop länge. Kanske inte för evigt, men mycket talar i alla fall för att det inte tar slut i första taget. Första sejouren med bandet varade i sex år och två album medan nio år respektive fyra album är facit i fas två. Vilket bådar mycket gott inför framtiden.

Sedan tycker jag inte minst att kvartetten hållit fanan oväntat högt på det material de släppt ifrån sig också. Också ör förstås gigen inte heller fy skam. Vilket jag mer än gärna applåderar. Well done, guys. Världen behöver hårdrockband som ni som fortsätter bejaka det som stavas over the top kaloririkt både musikaliskt och på scen.

Således är det bara att glädjas å det värsta åt att historien om The Darkness inte tog slut efter releasen av den svåra uppföljaren som avhandlas i nedanstående intervju.

Skriven 2020-10-29

THE DARKNESS följer upp succédebuten

Dom stormade in på den internationella rockscenen för två år sedan och gav fingret åt alla trendnissar som föraktar populärmusik där gesterna är lika svulstiga som själva produktionen. Med falsettsång, spandex, feta gitarriff och lite annat smått och gott från det måttlösa 70- och 80-talet gjorde albumaktuella The Darkness kategorin rockstjärnor till ett ord värt namnet igen. Succén var knappast given. Ändå stod kvartetten i slutänden där som oväntade vinnare över sina egna dåliga odds. Bandet fick till och med en hel del respekt och goda recensioner utöver sina tre brittiska grammisar och tre och en halv miljoner sålda album. Men än idag finns det som ser dem som ett skämt.

– Ja, men något annat hade vi inte förväntat oss, erkänner gitarristen Dan Hawkins utan att låta överdrivet upprörd. Särskilt den brittiska pressen gillar att få folk att prata om ett band. Den “uppfinner” en bara för att sedan såga när man slagit igenom. Men det är inget att bli störd över. Ibland är det bättre att leva i sin egen lilla värld och inte bry sig, you know.

Annars tycker Dan att den mest utbredda missuppfattningen är att The Darkness sorteras in under rubriken pop. Folk inser helt enkelt inte vilken hård och tuff rockshow man bjuder publiken på, menar han. Den är av den gamla hederliga skolan, vilket inte går hem i alla läger.

– Vissa har svårt att acceptera det vi gör. Vi står för att vi gillar Angus Youngs kortbyxor, Aerosmiths humoristiska texter, Queens pompösa framtoning och en massa annat. Men det kommer en del aldrig att fatta.

Dan säger att det alltid kommer att vara så att vissa kommer att älska bandet parallellt med att andra hatar det lika intensivt. Förmodligen har han rätt. Det finns i varje fall ingen anledning att tro att det nya albumet One Way Ticket To Hell…and Back ska göra något annat än att cementera den bilden. Legendariske producenten Roy Thomas Baker som ligger bakom några av bl.a. Bowies, Rolling Stones och just Queens mest lysande ögonblick kallades nämligen in i hetluften, vilket var en uppenbar indikation om att bandet i första hand var ute efter att finputsa sitt sound., snarare än att uppdatera det.

– Vi satt och skrev i min hemmastudio ett par tre veckor innan Roy kom in i bilden. Saken var den att vi blev pushade att välja producent ganska tidigt, och när vi sedan träffade honom visade han sig inte bara vara en levande legend utan väldigt rolig också, vilket var en utmärkt kombination.

– Hur var han att arbeta med?

– Jag skulle nog vilja säga att vi var bättre musiker efteråt. Han tvingade oss att plugga hårt på vår musikhistoria. Det var väldigt intensivt. Och frustrerande när jag märkte att jag inte höll måttet. Men när man är ute efter att göra en stor platta blir det lätt smärtsamt. Vi ville ju få den att låta så perfekt som möjligt.

Pressen innan inspelningen påbörjades var dock värst. Dan säger att det fanns en tid då han på fullt allvar trodde att han aldrig skulle kunna skriva en låt igen. Vid en viss tidpunkt kändes det väldigt avlägset att någonsin kunna överträffa låtarna på debuten Permission To Land.

– Det var så jag såg det just då. Men pressen handlade nog egentligen mest om att vi inte hade haft tid att skriva när vi turnerade. Det var helt omöjligt att göra det längst bak i en buss. Men när vi väl var hemma igen kom sångerna rätt snabbt.

Därefter präglades själva inspelningen av idel negativa rykten. Ett var att Dans sjungande bror Justin var redo att lägga av för gott, ett annat att dåvarande basisten Frankie Poullain blivit beroende av kokain och ett tredje att det bara är tack vare Dans medlande förmågor som The Darkness fortfarande existerar.

– Det där sista stämmer i alla fall. Det är jag som är organisatören. The Darkness är min baby, allt handlar om bandet.

– Ligger det någon sanning i det andra då?

– Yeah, well vad gäller ryktet att Justin ville hoppa av så har det enbart att göra med att det fanns en medlem i bandet han inte stod ut med. Du vet, folk växer ifrån varandra och Justin och Frankie hade aldrig kommit överens. Så det var inget svårt beslut att kicka honom Däremot är det rent skitsnack att han gick på kokain.

– Verkligen?

– Ja, somliga vill skapa sensationer av allting. Verkligheten ser helt annorlunda ut. Charlie Watts i Stones har sagt att han spelat rock i fem år och väntat på att få göra det i tjugofem, vilket jag lätt kan förstå. För övrigt har vi aldrig varit särskilt mycket rock `n roll överhuvudtaget.

Dan slår fast att han är tjugonio år och har flickvän. Därför kommer han aldrig att synas på Londons nattklubbar full och hög i färd med att förföra vackra damer.

– Nej, vi är inte Motley Crue, och det tror jag du kan höra på musiken. Somliga tror att dom måste utnyttja alla tillfällen som ges när dom är unga, men jag är inte sådan.

– Men förhoppningsvis har du lärt dig trivas i din nya roll som rockcelebritet ändå?

– Det är lugnt. Allt är fantastiskt bra. Men det är ganska stressigt. Vi har en stor organisation bakom oss. Därför har allting blivit så j-vla allvarligt sedan vi slog igenom. Fast en stor fördel är förstås att vi inte behöver oroa oss för pengar längre, och det är något som vem som helst hade kunnat ge en arm för.

Skriven: 2005-12-15