Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Amanda Adolfsson
Skådespelare: Matilda Gross, Marianne Mörck, Johan Rheborg, Björn Gustafsson, Lily Wahlsteen
Premiär: 2020-10-23
Betyg: 4
Nelly Rapp är inte som andra barn. Man skulle kunna säga att hon är lite besatt av skräck och monster. Utan att vara särskilt uppskattad för det. Ingen tackar henne i alla fall för den blodiga enmansshowen hon uppträder med för klasskamraterna och deras föräldrar. Det är med andra ord inte särskilt konstigt att pappa Lennart tycker dottern borde vara mer vanlig.
Så inleds alltså filmatiseringen av Martin Widmarks långlivade bokserie om Nelly Rapp, och sedan bär det iväg till landet för den något morbida tioåringen. Det är ju höstlov, och detta ska firas med trevlig lek och lugn hos morbror Hannibal och hans hjälpande hand Lena-Sleva.
Det är i alla fall så farsgubben tänkt sig det hela, men det är något skumt som pågår i trakten. Monster lever och härjar överallt och i Hannibals källare hålls en vampyr i bur. Kan det vara för att morbror råkar vara en monsteragent?
Och monsteragent vill Nelly också bli, men hon tvingas snart omvärdera sin syn på monster när hon lär känna en Frankensteinflicka. Plötsligt är det inte självklart att jaga och fånga in dem längre. Fast vid det här laget har förstås Björn Gustafssons lustigt överfåfänge monsteragentboss redan kallat in kavalleriet, vilket ställer till det ordentligt.
I botten finns som synes ett uppbyggligt budskap om att inte döma någon för det yttre och stå upp för de som är annorlunda. Vilket förstås alltid är vällovligt. I alla fall om man som här lyckats balansera det snyggt på ett sätt så att budskapet vare sig tillåts dominera eller pressas ner i halsen.
För visst hade det varit synd om äventyret hamnat i skymundan nu när man fått till en historia som ter sig så pass spännande, läskig och skojig för den avsedda målgruppen
Sedan kan jag i egenskap av fullvuxen gubbe på kidsens vägnar också uppskatta att man slipper en förnumstig och onödigt präktig ton vad gäller både innehåll och själva berättandet. Istället bjuds man på sådana kul inslag som en dansant monstruös caféverksamhet, bakverk med skräcktema och en löjlig ”bad guy” som sticker svansen mellan benen innan ridåfall.
Inbillar mig att så här ska slipstenen dras för att svensk film ska locka barnen till biograferna. Men enda fråga är varför det inte gjordes sådana här filmer i min gröna barndom. Då kanske till och med jag velat se något annat än Kalle Ankakavalkader och senaste Disneyfilmen.
Skriven 2020-10-20
