Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Tord Danielsson och Oskar Mellander
Skådespelare: Dilan Gwyn, Linus Wahlgren, Henrik Norlén, Sovi Rydén, Niklas Jarneheim
Betyg: 2
Premiär: 2020-10-23
Ny, svensk skräck. Inte nog med det: ny, svensk skräck som går upp på bio. Då blir jag förstås lite extra intresserad. Svensk skräckfilm är vi inte bortskämda med, allra minst brasvensk skräckfilm. För manus och regi står duon Tord Danielsson och Oskar Mellander, de här två har tidigare mest jobbat med TV och låg bland annat bakom julkalendern 2017, Jakten på tidskristallen, som jag inte såg, eftersom Sten-Åke Cederhök inte medverkade i den.
Andra sidan är en ganska anonym titel – det finns ett flertal filmer som har samma titel, eller liknande. Det här får väl sägas vara en svensk variant av alla dessa spökfilmer som produceras av Blumhouse i Amerika.
Dilan Gwyn (Dracula Untold) spelar Shirin, vars nye pojkvän Fredrik (Linus Wahlgren) är änkling och far till den femårige Lucas. Shirin och Fredrik tittar på ett hus; ett parhus, som de funderar på att köpa, de slår till och flyttar in. Fredrik erbjuds dock omgående ett jobb som kräver att han måste bo inne i stan en tid och bara vara hemma om helgerna, så Shirin lämnas ensam med Lucas.
Det dröjer inte länge innan Lucas skaffat sig en ny kompis – en liten pojke som bara Lucas kan se. Det börjar knacka och bulta i väggarna, och en otäck spökgubbe rör sig i kåken. Det ser inte bättre ut än att den intilliggande bostaden, som står tom, är hemsökt. Shirin blir skiträdd, men ingen tror förstås på henne, och när spöket skadar Lucas, anklagas Shirin för att misshandla pojken när Fredrik inte är hemma.
Om vi ska ta det positiva först: som spökfilm gör filmen sitt jobb. Åtminstone om man inte sett speciellt mycket i genren. Jag kan tänka mig att många kommer att uppleva filmen som otäck och spännande, även om spänningen enbart består i att det är beckmörkt – och plötsligt hoppar någonting fram och musiken brölar till. Det är rätt omöjligt att inte hoppa till – men egentligen är denna teknik inte mer än en skräckfilmsversion av Haydns Pukslaget.
I övrigt finns det en hel del att anmärka på. Både Dilan Gwyn och Linus Wahlgren är dugliga, sympatiska skådespelare, men här har de hamnat i en historia i total avsaknad av egna idéer, här betas samtliga klyschor av – och filmskaparna verkar inte veta riktigt hur dessa klyschor ska användas.
Riktigt vad det är Fredrik jobbar med framgår inte, mer än att han måste bära reflexjacka och ta emot några papper av en kollega. Var huset han och Shirin köpt ligger, i förhållande till stan, framgår inte heller, men det verkar vara fruktansvärt långt bort och de kör genom djupa skogar. Hur bostadsområdet de flyttar till egentligen ser ut, eller ens hur huset ser ut, får vi heller inte riktigt veta, eftersom vi nästan bara får närbilder på husfasaden. Och vad jobbar Shirin med, eftersom hon kan vara hemma med ungen hela veckan? Hon verkar inte göra någonting alls.
Av allt att döma fungerar inte belysningen i huset. Eller i några andra bostäder som förekommer i filmen. Eller så har rollfigurerna inte lärt sig hur man använder strömbrytare. Det är mörkt mest hela tiden. Om Shirin kommit på att det går att tända i hallen, eller var hon nu befinner sig, hade hon sluppit vara skiträdd. Varför famla omkring i mörker frivilligt?
Ja, och så har vi spökerierna. Spökpojken och spökgubben är väl hyfsad välgjorda, åtminstone det vi kan se i mörkret, men det vore bra om vi fick veta vad spökena vill och varför de spökar! Vad hände i grannhuset? Varför kidnappar spökena barn? Inga av dessa frågor besvaras – filmens upphovsmän verkar inte ha skänkt en tanke på att detta är frågor som måste besvaras om man vill göra en spökfilm som engagerar. Även de simplaste skräckfilmer har i de flesta fall något slags bakgrundshistoria.
Rollfigurerna i Andra sidan beter sig ofta konstigt, och dialogen är stel och onaturlig. Lille Lucas är lillgammal – och ser lika otäck ut som spökpojken. Tekniskt sett är filmen kompetent och den grundläggande storyn hade kunnat funka – om Danielsson och Mellander sett över sitt manus. Filmen är gravallvarlig och slutet är så utdraget att det blir direkt tråkigt.
En inledande textrad hävdar att filmen är inspirerad av verkliga händelser. Det är nog ner troligt att filmen är inspirerad av overkliga händelser.
Skriven 2020-10-21
