MICHAEL WOLFF : UNDER BELÄGRING: TRUMP I SKOTTLINJEN – kittlande och underhållande, men går aldrig riktigt på djupet

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Förlag: Modernista
Originaltitel: Siege – Trump Under Fire
Översättning: Kjell Waltman
Genre: Historisk, Politisk & militär, Konservatism & demokratiska högerideologier
Antal sidor: 335
Format: Inbunden
Utgivningsdatum: 2019-10-21
Format: Pocket
Utgivningsdatum: 2020-07-27

Sent i juli släpptes alltså Michael Wolffs uppföljare till Fire and Fury: Donald Trump och Vita huset inifrån i svensk pocket. För egen del ska erkännas att jag haft det amerikanska versionen av Under belägring – Trump i skottlinjen i min ägo i stort sett ända sedan den släpptes i början på förra året.

Dysfunktionell president utom kontroll

Man kan således säga att den fått ligga till sig. Långa pauser i läsandet på grund av andra åtaganden och skriverier har gjort att det tagit sin lilla tid att plöja igenom de 335 sidorna. Varför då, undrar kanske vän av ordning. Well, låt mig upplysa för den omedvetne om att det är en helt annan sak att avverka en verklighetsbaserad komplex politisk historia än ren fiction med en mer eller mindre röd tråd. Det krävs helt enkelt mer fokus och oavbrutet engagemang för att göra en sådan här skapelse full rättvisa.

En stor mängd fakta och ett stort antal personer figurerar i denna överlag både skrämmande och bisarra skildring av en dysfunktinell president utom all kontroll. Historien är oavbrutet fascinerande och underhållande, men det generösa persongalleriet överträffar det man finner i Shakespeares mest persontäta dramer. Följaktligen underlättar det att hänga med i svängarna om man i likhet med undertecknad uppskattar att snöa in på amerikansk politik rent allmänt.

”This is not normal, people”

Dessutom har aldrig en amerikansk president under ens livstid utgjort en sådan vattendelare. Neutralt uttryckt och fullt förståeligt, för att nu uttrycka det försiktigt. För det som nu pågår är inte normalt. Inte det minsta.

”This is not normal people”, uttryckte även den uttalat demokratiske komikern Bill Maher gång på gång när jag och min bättre hälft såg honom i Las Vegas sommaren 2017 – skriv in Bill Maher i sökrutan här uppe till höger om du vill läsa recensionen. Och det hade han naturligtvis helt rätt i.

Rutinmässigt manglande av traditioner och regler

Man kunde märka att han var frustrerad, och det är jag också. Trump har under sina fyra år som president gjort lögnerna till ogenerad vardagsmat och agerat allt annat än presidentlikt. Utmålandet av pressen som en folkefiende, hyllandet av diktatorer som Putin och Kim Jong.un, hans vägran att fördöma miliser och neo-nazister, sexismen, nepotismen, alienerandet av USA:s allierade, det ständiga hånet av i stort sett alla som kommer i hans väg och det rutinmässiga manglandet av traditioner och diplomatiska regler som förutsätts för att en demokrati ska fungera tillfredsställande

Skulle kunna skjuta någon utan att förlora sina väljare

Javisst ja, höll på att glömma att The Donald är ignorant, ogenerat egocentrisk och gravt arrogant också. Allt detta gör Trump till allt annat än passande som president, men för mannens hardcorebas tycks inget av detta spela någon roll. För dessa handlar det uppenbarligen om att ändamålet helgar medlen. De inte bara accepterar hans uppenbara försök att underminera demokratin, de applåderar den. I alla fall så länge han levererar det så kallade (val)godset – sort of. Jag börjar därför på allvar tro på att Trump precis som han sagt skulle kunna skjuta någon mitt på 5th Avenue och komma utan att förlora sina väljare.

Cirkusen fortsätter med oförminskad styrka

Sett ur denna aspekt spelar med andra ord varken diverse skriverier eller ännu en bok som Under belägring förmodligen det minsta roll för Trumps politiska framtid. Men ett intressant dokument är det här definitivt oavsett vilket. Misstänker att historiker kommer att gotta ner sig i det här förr snarare än senare. För det är onekligen smaskig politisk röra som serveras av Wolff.

Fortsättning följer, skulle man alltså kunna säga. Under belägring skildrar Trumps andra år i Vita huset, och vad kan man säga mer än att såpoperan fortsätter. Det spelar liksom ingen roll vilka stenar i vägen administrationen än kör på såväl ofrivilligt, som högst medvetet. Cirkusen bara fortsätter med oförminskad styrka med en chaufför bakom ratten oförmögen eller ovillig att se vare sig några brister eller begränsningar hos Trump – ja, han pratar oftast om sig själv i tredje person.

För att ta till en klyscha; den före detta dokusåpakändisens presidentskap går att likställas med en blodig bilolycka. Man vill inte titta, men det är svårt att sluta göra det. Vilket i och för sig inte stämmer in på mig, olyckor får mig att vända bort ansiktet, men ni förstår poängen

Firade Muellers släppta rapport

Fast hur som helst, handlingen – så att säga – tar sin början i februari 2018 och avslutas med offentliggörandet i mars året därpå av särskilde åklagaren Robert Muellers digra utredning om Rysslands inblanding i USA-valet 2016. Som bekant avstod Mueller i slutänden från att kalla in Donald Trump att vittna, något de flesta i hans team motsatte sig. Detta var – menar Wolff – Muellers ”kanske största misstag”. Författaren har säkert rätt, men presidenten kände sig inte utan anledning manad att fira när rapporten släpptes den 22 mars 2019. Inga nya åtal skulle väckas, något denne tog som ett frikännande från alla anklagelser som tänkas kunde.

– Who’s the man. I´m the man”, som han sade till en gratulant för att sedan åter gå till attack mot Demokraterna och massmedia samt beteckna Robert Mueller som ett rövhål.

Smaskiga citat av Steve Bannon

Men Under belägring avhandlar förstås så mycket mer än rysslandsutredningen, och Wolff har sådär lagom pedagogiskt delat upp sitt verk i 23 kapitel, som alla avhandlar antingen rubriker avseende speciella händelser eller personer. Annars hade det hela blivit för rörigt, gubevars.

Och inte bara Gud utan även gudarna – i plural – ska veta att det hela bjuder på smaskiga citat. Tidvis undrar man hur i allsin dar Wolff lyckats komma över alla dessa avslöjanden, och det kan läsaren gärna få fortsätta göra även efter att ha plöjt igenom hela boken. För den enda källan som egentligen nämns vid namn är ex-chefstrategen Steve Bannon. Vilket tveklöst kan ses som en svaghet med denna bok. Misstänker starkt att journalistlegenden Bob Woodward aldrig hade låtit sig nöja med något sådant.

Trump skyldig till det mesta

Fast Bannon å andra sidan delar glatt med sig av sina erfarenheter i Trumpvärlden med en rad minnesvärda citat och anekdoter så det räcker och blir över. Ofta är de hur roliga som helst. Om de nu inte uppvisat en så sorglig bild av Trumps karaktär och styre samtidigt, det vill säga.

Det som är mest överraskande med Bannon är dock hans frispråkighet. Det mesta han säger är knappast fördelaktigt för Trump. För att nu uttrycka det milt. Redan tidigt i boken påstås den före detta toppen i alt right-sajten Breitbart ha sagt att han är övertygad om att Trump är skyldig till det mesta av det han anklagas för. Och värt att notera är att detta till råga på allt yppasdes redan innan valet 2016.

Älskogsnatt med porrstjärnan

Likaså berättar Bannon att Trumps lögner var ”tvångsmässiga, beständiga och utan minsta grund i verkligheten”. Till exempel for presidenten med osanning för honom både vad gäller älskogsnatten med porrstjärnan Stormy Daniels och tillhörande pengamuta samt det omtalade Moskvadebaklet i då Trump ska ha haft samkväm med två urinerande prostituerade i sin svit på Ritz Carlton i samband med Miss Universumtävlingen.

”Religiös knäppis”, ”Rex, familjehunden” och autistisk och svettig

På samma sätt är det presidentens vulgaritet och faiblesse för hån som utgör ett ständigt inslag i hans vardag. Såväl de politiska motståndarna och medias hatobjekt, som kollegor, kabinettsfolk och familjemedlemmar får sin släng av sleven. Ingen direkt nyhet precis, men Wolff påminner en ständigt under läsningens gång om detta.

Vill ni måhända föräras några exempel? Well, vicepresidenten Mike Pence beskrivs av honom som en ”religiös knäppis”. Denna förolämpning garnerar han med ett rykte han hört som gick ut på att han var ”den mest korkade mannen i kongressen”. Vidare sades hans advokat Rudy Giuliani ha ”galna, galna ögon” och på grund av sin numera respektabla vikt se ut som en mentalpatient alltmedan numera ex-utrikesministern Rex Tillerson begåvas med öknamnet ”Rex, familjehunden” och hårdföre ”seniorrådgivaren” Stephen Miller beskrivs som både autistsk och svettig

”Såg speciell njutning i att förlöjliga”

Det finns fler exempel än så listade i Under belägring, och då talar vi här ändå bara om folk som på ett eller annat sätt har haft eller har en befattning under honom. Men låt oss för all del inte stoppa där. Om vi går utanför Trumpkretsen finner vi bland annat tidigare nämnde Robert Mueller. Han avfärdas av den fria världens mäktigaste man som ”en hopplös tönt” medan dennes kollegor inom det federala åklagarämbetet sägs vara ”som cancer – tjocktarmscancer”.

På denna antilista finnns givetvis även ett av de främsta hatobjekten i (Trump)boken Nancy Pelosi, den demokratiska talkvinnan som Trump enligt Wolff ”såg speciell njutning i att förlöjliga”, och det var bara ett extra plus att hon var kvinna. Det gav honom energi, förklarar Wolff

Irritation över att McCain hängde kvar (i livet)

Frågan är dock inte om den lägsta attacken av dem alla var den på republikanen och krigshjälten John McCain När Trump fick veta att den uttalat Trumpkritiske och tillika tidigare presidentkandidaten diagnostiserats till att ha drabbats av en hjärntumör kommenterade Trump det med:

– Där ser ni vad som kan hända, följt av en gest som skulle illustrera ett exploderande huvud.

Detta innebar dock inte slutet på elakheterna. Trump uttryckte även irritation över att McCain hängde kvar (i livet), och inte var sportslig nog att lämna över sin senatsplats till en mer Trumpvänlig individ.

”Ingen annan hade kommit undan med den här skiten”

Låter detta agerande normalt? Naturligtvis inte. Som Bill Maher sade ”This is not normal people”. Något till och med bokens okrönte citatmaskin Steve Bannon av allt att döma också lite mot alla odds skriver under på.

– Ingen annan hade kunnat komma undan med den här skiten, säger han

Förolämpa och förminska

Wolff å sin sido uttrycker sig på samma ställe i allmänna ordalag och betonar att lagen är bokstavlig samt att det nästan garanterat gått bygga ett ”case” på att Trump vid upprepade tillfällen brutit mot dess innebörd under sin tid som president.

Nu syftar både Wolff och Bannon här förvisso på alla de strikt juridiska, diplomatiska och politiska övertramp USA:s 45:e president gjort sig skyldig till, men man skulle mycket lätt också kunna inkludera hans sätt att agera rent allmänt vad gäller behandling av och respekt för andra människor både privat och på arbetet. För låt oss åter vara ärliga här; ingen annan än Trump hade kunnat komma undan vare sig med att förolämpa och förminska sina politiska medtävlare på det sätt som The Donald gjorde i racet för att bli republikanernas kandidat 2016.

Har skrivit sina egna regler

Eller håna en handikappad journalist. Eller avslöjas med de verbala byxorna nere á la ”Grab them by the pussy”. Eller beteckna en etnisk minoritet som ”bad hombres”. Eller avslöjas med att ha varit otrogen med en porrstjärna. Eller softa nynazisters rasism…ja, listan bara fortsätter, men det spelar ingen roll vad Trump gör eller säger. Det här är en man, som skrivit sina egna over the top-regler och överlever allt lite mot alla odds, inklusive otaliga bevisade lögner vid varje enskilt ”rally” och flera tusen varje år.

Detta är något Wolff liksom miljontals vanliga dödliga fascineras av, och i förlängningen är det också något som han både spelar på och betonar i Under belägring. Han beskriver kaoset kring Trump, väver in hans svaga egenskaper – otålighet, uselt fokus, svåra humörsvängningar, misstänksamhet, ett omättligt bekräftelsebehov, ovilligheten att ta till sig information, ständig rädsla för att visa svaghet och så vidare.

Inte överdrivet mycket analys

Därmed kan man också konstatera att det här tveklöst är en karaktärsstudie av det kittlande slaget och tilika en beskrivning av svårartat kaos i en polariserande tid. För visst är det här underhållande mumma för politiknörden

Dock tycker jag nog inte att Wolff ägnar sig så överdrivet mycket åt analys eller försök till slutledningar. För under den berättande episodiska ytan resoneras det knappt ett dugg om konsekvenserna av myglet, nepotismen, fake news-desinformationen, diktaturfsonerna, nedmonteringen av det internationella engagemanget och tillhörande vänskapsrelationer, det ogrundat sådda tvivlet på valsystemet, ”kriget” mot pressen, alla försök till underminerande av demokratin med mera.

Kunde inte gjort sin bror till minister

Eller för den delen maktfullkomligheten

– Jag vill inte höra den här skiten, ska Trump ha sagt när han fick en föreläsning på justitiedepartementet. Hans åsikt var att både FBI och justitiedepartementet arbetade för honom och dess dåvarande chefer James Comey respektive Jeff Sessions, och därmed rapporterade direkt till honom.

– Jag är bossen, var mantrat från presidenten, som tillade att han kunde gjort sin bror till justitieminister om han ville istället. Fast det var inte sant… heller. Efter det att John F. Kennedy utnämnt sin bror Robert till just justitieminister på 60-talet infördes nämligen en antinepotismlag som skulle förhindra liknande manövrar i fortsättningen.

Trovärdighetsproblem med anonyma källor

Historier som denna vimlar det alltså av i Under belägring, och visst är de värda att berättas. Inte minst är underhållningsvärdet högt, det tål att upprepas. Även om det kan ses som en svaghet att den enda namngivna källan stavas Steve Bannon medan resten av informationen hämtats från anonyma individer. Vilket förstås ger helheten ett visst trovärdighetsproblem trots att Wolff lär ha intervjuat sisådär 200 personer i samband med researchen för boken

Går aldrig riktigt på djupet

Men bortsett från det hade jag som sagt önskat mer analys och slutledening. Wolff målar upp färgrika mörka tragikomiska bilder, men går aldrig riktigt på djupet, och försöker se vad Trumps presidentskap kommer att ge för svallvågor på historien. Eller ens på de närmast kommande åren.

Vilket är mer än lite synd. Men jag antar att det är sådant som Bob Woodward får ägna sig åt. Inför nya boken Rage fick han till och med möjlighet att intervjua The Donald ansikte mot ansikte. Bara en sådan sak.

Skriven 2020-10-14

Läs mer om boken här

Andra böcker relaterade till Donald Trump recenserade på JPS Media

Stormy Daniels, Full Disclousure (St Martin’s Press/MacMillan)
Michael D’Antonio, The Truth About Trump (Thomas Dunne Books)
Matt Taibbi, Insane Clown President (Penguin)