BON JOVI : 2020 (Island Records) – New Jerseys ex-hårfagra metalstorheter goes Springsteen

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Jag är ledsen att behöva säga det; Bon Jovis nya är kanske inte att betrakta som usel, det finns liksom inte på kartan. Men det här är definitivt på det hela taget en ganska trist skapelse. Åtminstone satt i relation till mycket annat i den digra katalogen. Ja, ungefär få gick tankemönstret efter första lyssningen av sprillans nya albumet 2020. Men, och det är ett stort men – det växte redan efter en andra lyssning i lugn och ro.

Pålitliga storsäljare som tappade riktning

Vilket känns betryggande. För New Jerseys tidigare så hårfagra stoltheter har som bekant alltid varit pålitliga storsäljare och leverantörer av såväl starka album som hits. De överlevde till och med grungen trots att skivbolaget bestämt sig för att den melodiska hårdrocken skulle begravas i skarven mellan 80- och 90-talet.

Men någonstans tappade bandet riktning, och då talar jag inte om det lantligt ljudande albumet Lost Highway. Nej, det var faktiskt ett lyckat experiment. Däremot får man nog säga att fokuset tappades bort i samband med att den färglösa uppföljaren Burning Bridges såg dagens ljus. Vid denna tidpunkt låg Jon Bon Jovi i konflikt med sitt skivbolag Mercury, som hade varit musikaliskt hem för bandet i hela 32 år, och sångaren var öppen med att det var en skiva som såg till att bandet kunde fullgöra sitt kontrakt och tacka för sig.

Genuint ordvrängeri om Covid 19, George Floyd och annat

Till råga på allt hade gitarristen Richie Sambora lämnat gänget i kölvattnet på sina alkoholproblem, vilket inte direkt förhöjde bandets aktier. Uppföljaren This House Is Not for Sale, i sin tur, hade sina ljusa stunder, men tedde sig likväl tämligen blekt vid en jämförelse med klassikerna. Även om det nu inte finns någon anledning att betvivla Jon Bon Jovis genuinitet i lyriken.

Och på tal om just ordvrängeriet; samma sak gäller även på 2020 när det gäller just detta. Här finns till exempel en sak som peppande Do What You Can, med sitt uppenbara budskap i kölvattnet på Covid 19-pandemin, suggestivt melankoliska Blood In the Water, akustiska balladen, American Reckoning, som inspirerats av George Floyds död och beskriver det sorgliga tillståndet i det samtida USA.

Samt givetvis Limitless som predikar att vi alla någon gång bör stiga ur vardagens inrutade ”ratrace” eftersom livet är obegränsat. Ett positivt om än lite naivt budskap måhända, men det är om inte annat den sång som låter mest gamla hårfagra Bon Jovi i denna sångbukett.

Uppenbart E Street-influerade arrangemang

Så visst finns här trots allt en hel del att glädja sig åt på 2020. Om man nu är beredd på att Bon Jovi här inte sällan gör vad de kan för att låta som New Jerseykollegan Springsteen. Lägg därtill att det sociala patoset i sådant som ovannämnda American Reckoning och Blood In the Water doftar Bruce lång väg, så förstår ni poängen. För ytterligare bevis på denna koppling lyssna gärna på Let It Rain med sitt uppenbara E Street Bandinfluerade arrangemang.

Äldre och mognare med annat sound

Så för att nu knyta ihop säcken, visst håller 2020 måttet och faktiskt mer därtill. Sedan är det en annan sak att det här knappast kan överträffa klassikerna. Som om någon förväntat sig det. Å andra sidan; Bon Jovi 2020 är ett helt annat, äldre och mognare band idag än 1980-någonting, så varför då inte försöka vara objektiv? Visst, soundet är ett annat, och så har det varit ett bra tag nu. Så jag är den förste att önska att bandet kallat in Bob Rock, och spelat in ett ett sista album stadigt planterat i hair metalfåran. Men man kan inte få allt. Det var då, och 2020 är nu, och det är faktiskt inte så illa. Trots allt.

Skriven 2020-10-12