THE BINDING – italiensk skräck ger associationer till Lucio Fulcio och Suspiria

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Originaltitel: Il legame
Regi: Domenico Emanuele de Feudis
Skådespelare: Riccardo Scamarcio, Mia Mestro, Giulia Patrignani, Mariella Lo Sardo, Raffaella D’Avella
Land: Italien
År: 2020
Genre: Drama, skräck, thriller
Längd: 93 minuter
Visas på Netflix
Betyg: 3

Ännu en Netflixpremiär, denna gång på en italiensk skräckfilm – kom därför ihåg att ändra i språkinställningarna till originaldialog, idiotiskt nog är den engelskdubbade versionen förinställd.

Inte märkvärdig, men höjer sig över mängden

Italiensk skräck ser vi inte så ofta – nuförtiden. Förr var ju italienarna skräckens kungar. Under 1960-, 70- och 80-talen producerades mängder av italiensk genrefilm, och sedan tog det plötsligt slut. Marknaden försvann, det lönade sig inte längre.

Eftersom The Binding är italiensk, blir jag genast mer intresserad än i vanliga fall. Jag har alltid föredragit italiensk skräckfilm, åtminstone sedan jag var tonåring. Och jag måste säga att den här lilla filmen, i regi av Domenico Emanuele de Feudis inte gjorde mig besviken. Visst, det är ingen märkvärdig film, det här är inget speciellt, men så som genren ser ut idag, så höjer den sig över mängden.

Allt står inte rätt till på vischan

Mía Maestro spelar Emma, som ska gifta sig med pianisten Francesco (Riccardo Scamarcio). Emma har en dotter från ett tidigare äktenskap, Sofia (Giulia Patrignani). De här tre är på väg till Francescos mor, Teresa (Mariella Lo Sardo), som bor på landsbygden i södra Italien. Emma har aldrig träffat Teresa.

I en prolog har vi redan sett att allt inte står rätt till där nere på vischan, bisarra ritualer har utförts i en grotta. Teresa bor på en stor och fullkomligt fantastisk herrgård. En vacker byggnad som nästan blivit ett med naturen – och som verkar hålla på att vittra bort. Det är lite lustigt att man i så många sydeuropeiska filmer har bostäder som egentligen är otjänliga. Nu är förstås standarden inte så sällan sämre än vi är vana vid i Sverige, jag har varit i en del muggiga franska bostäder. Men vem vill ha ett badrum som är dåligt upplyst och ser ut som ett slakthus? Eller stora tomma salar med en ensam hylla längs en vägg?

Otäck kvinna i vit klänning

I trakten finns märkliga, döende träd, som Teresa försöker rädda med mystiska, uråldriga metoder. Terresa beter sig mystiskt rent allmänt, och när lilla glada Sofia plötsligt verkar bli besatt av något ondskefullt börjar vi undra på vilken sida Teresa står. Hon är uppenbart något slags häxa, men är hon ond eller god? Och vad är det som har hänt i trakten, vad är det för otäck kvinna i vit klänning och död blick som rör sig i omgivningarna?

The Binding är en fantastisk film att titta på. Det var längesedan jag såg en skräckfilm som var så här snygg. Det otroliga, nästan organiska huset är en rollfigur i sig. Färgerna är varma, omgivningarna är ofta mörka.

Får mig att tänka på Suspiria

Emellanåt associerar jag till Lucio Fulci och då framför allt till The Beyond. de Feudis film är förstås långtifrån lika bra, men här finns en del beröringspunkter. Här figurerar kvinnor med gråa, döda ögon. Kanske går det även att likna filmen med The House By the Cemetary. Ja, och de eventuella häxorna får mig förstås att tänka på Suspiria. Och nog vilar det lite Pupi Avati över filmens stil.

Filmmusiken är dock av modernt snitt, den består mest av otäcka ljud, några egentliga melodier finns här knappt. Det är inte utan att jag undrar hur det hela hade blivit med ett inspirerat soundtrack av till exempel Fabio Frizzi.

Filmen är rätt långsam och en del lär tycka att den här tråkig. The Binding är ingen filmhistorisk milstolpe, men jag gillade den. Alla Netflixproduktioner är inte undermåliga.

Skriven 2020-10-05