Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Originaltitel: Trolls World Tour
Regi: Walt Dohrn och David P. Smith
Originalröster: Anna Kendrick, Sam Rockwell, Justin Timberlake, Jamie Dornan, Rachel Bloom, James Corden, Mary J Blige, Ozzy Osbourne, Kelly Clarkson
Svenska röster: Mimmi Sandén, Jonathan Jaarnek Norén, Daniel Sjöberg, Anis Don Demina, Aino Jawo, Caroline Hjelt, Alex D'Rosso
Premiär: 2020-10-02
Betyg: 3
I dessa isolerande Coronatider behöver vi alla bli lite extra upprymda, så vad kan då vara mer upplyftande än att avnjuta den oundvikliga uppföljaren till Trolls? För egen del kan jag tänka mig en hel del annat, det här är trots allt en rulle för familjens telningar i åtanke i första hand. Men ändå, det går knappast att komma ifrån att Trolls 2: Världsturnén är en lika ogenerat positiv skapelse som sin föregångare, och bara det faktum att trollen i fokus har för vana att krama varandra lika ofta som punktligt adderar förstås en extra trevlig dimension i dessa sociala distanseringstider.
Själva historien då? Ja, kan säkert te sig både krystad eller fantasifull beroende på vem man frågar. Samtidigt har de hela fem manusförfattarna insett att storyn måste innehålla en tydlig konflikt för att skapa engagemang hos telningarna. Allt kan liksom inte bara bestå av gullegull och uppspelt dansande i trollskogen.
Ändå överträffar Trolls 2: Världsturnén till och med ”ettan” vad gäller den färgsprakande grälla looken, vilket inte vill säga lite. Fast nu ser det för all del ut som om mörkret lägrar sig över våra vänner i trollbyn, inklusive drottningen Poppy och hennes bäste vän Branch. Det visar sig nämligen att musiken blivit en kraftig vattendelare i den utvidgade trollvärlden.
Kanske inte så konstig eftersom sex olika stammar där ute är insnöade på lika många musikgenrer. De umgås förvisso inte, men fred om än inte harmoni råder ändå. Fast nu har rockarna i sällskapet under ledning av den ilskna Queen Barb fått för sig att ta över och eliminera alla annan musik. Målet är att hårdrocken ska ljuda över allt och alla.
Sådana diktaturfasoner tänker Poppy och Branch inte bara åse utan att agera, så de tar luftballongen och ger sig ut på en världsturné med syfte att ena troll överallt att hålla ihop mot förtryckarna. Det finns förstås ett budskap invävt här. I egenskap av fullvuxen krävs det liksom inte mycket för att dra paralleller till en alltmer polariserad och auktoritär politisk världsarena.
Sedan tränger sig någon form verklighet också på när Poppy får lära sig att allt inte alltid är så enkelt. Våld löser förvisso ingenting, men det är en tuff insikt när hon förstår att bara kramar inte alltid hjälper heller. Även om ”vi alla är troll”.
Om detta låter tungt, så ber jag om ursäkt, för så är naturligtvis inte fallet. Istället är det här precis som förväntat precis så glatt som man förväntat sig. Det är bara det att man bakat in en dos välbehövliga fullkorn i den överfyllda marängen också.
För slutet gott allting gott. Som klimax bjuds man på ännu ett skojfriskt musikalnummer med förenande kvaliteter. Sing It Together uppmanar man i en sång där alla stammarna tillåts införliva varsin snutt av sin egen musikgenre.
Missa för övrigt inte självaste Ozzy Osbourne som en slags inkarnation av sig själv i (röst)rollen som hårdocksstammens rullstolsbundne ålderman.
Skriven 2020-09-30
