Intervjuklassikern: DOLORES O’RIORDAN – 90-talets supergrupp THE CRANBERRIES blev hennes livsverk

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Den 26 april förra året släppte The Cranberries albumet In the End. Titeln var passande för allt hade verkligen nått vägens ände. Efter trettio år och närmare femtio miljoner sålda album satte kvartetten punkt, men det var inte frivilligt. Tragiska dimensioner omgärdade nämligen beslutet att lägga ner. Den 15 januari 2018 drunknade Dolores O’Riordan i badkaret på ett hotellrum i London efter att ha intagit ansenliga mängder alkohol. Det sorgliga i detta faktum förstärktes av att sångerskan hade en lång historia av depression i bagaget, som vid något tillfällen resulterat i ett självmordsförsök så sent som 2013.

Soloverk fyra år efter nedlagda inspelningar

Att hävda att Dolores O’Riordan var fragil är således knappast någon överdrift. Fast när jag intervjuade henne per telefon våren 2007 gav hon om inte ett glatt, så i alla fall harmoniskt intryck. Vilket kanske inte var så konstigt. Hon stod trots allt i begrepp att släppa sitt första soloalbum Are You Listening?, ett album som så småningom skulle komma att sälja i inte så pjåliga 600.000 exemplar bara i Europa.

Verket ifråga kom fyra år efter det att The Cranberries lade ner inspelningarna av sitt planerade sjätte album, och tog en paus för att fokusera på familjeliv och diverse egna projekt. Året var 2003 och pressen började ta ut sin rätt efter den senaste världsturnén som avslutats strax innan. Fast inte nog med det. Sångerskans mor Eileen var enligt hennes egen utsago döende vid tillfället – se citatet i intervjun – och hade fått en begränsad tid kvar att leva.

Kärleken till musiken var borta

Det var emellertid inte första gången bandet hade känt att pressen blev för mycket. Redan i mitten av 90-talet i efter turnén med tredje albumet To the Faithful Departed höll sagan på att ta slut.

– Vi vi var helt utarbetade efter det. Vi hade inte kul längre, så då tog vi ledigt ett och ett halvt år. Då pratade vi aldrig om att göra en platta igen eftersom kärleken till musiken var borta.

Allt enligt ”tranbärens” trummis Feargal Lawler, som jag intervjuade redan i november 2002 i samband med releasen av Wake Up and Smell the Coffee, albumet som skulle komma att bli det sista livstecknet från bandet på drygt ett decennium.

Varför blev det då som det blev? Tja, Dolores säger själv i intervjun här nedan att de fyra åren efter ”splittringen” var de lyckligaste i hennes liv. Friheten värderades uppenbarligen högt, och framtiden med bandet var därmed också osäker Istället begåvades solokarriären även med ett andra album, No Baggage 2009.

Ett nytt kapitel i karriären inleddes

En hedersutmärkelse på universitetet Trinity College i Dublin skulle dock föra samman kvartetten igen, och samma vecka som No Baggage deklarerade Dolores för världen att The Cranberries åter skulle bege sig ut på vägarna i Nordamerika och Europa.

Därmed inleddes ett ny kapitel i irländarnas karriär, och 2012 släpptes Roses, deras första album på elva år, och i producentstolen satt åter Stephen Street, demonproducenten bakom bandets två första och tillika megasäljande album Everybody Else I Doing It, So Why Can’t We? och No Need To Argue.

”Vill inte göra det här utan Dolores”

Cirkeln var sluten. Åtminstone verkade det så. Vännerna var trots allt återförenade, förhoppningsvis för resten av livet. Vilket förstås hade varit ett slut av det lyckliga slaget alla hade önskat sig. Men istället avled Dolores ’O Riordan i det där badkaret alldeles för ung, bara 46 år gammal alltmedan Stephen Street tvingades hjälpa de tre kvarvarande bandmedlemmarna göra musikaliskt bokslut med In the End. För som gitarristen Noel Hogan sade medan arbetet med albumet fortfarande pågick

– Ingen vill göra det här utan Dolores.

Skriven 2020-09-22

DOLORES O’RIORDAN kör på utan The Cranberries

I början av nittiotalet slog hon igenom som frontkvinna i bandet som skulle bli ett av decenniets största. Under namnet The Cranberries fick Dolores O’Riordan tillsammans med sina manliga kollegor en skjuts i karriären de sent skulle glömma. Men alla goda ting kommer dessvärre till en ände. Efter flera utsålda världsturnéer, ett respektabelt pärlband av hits och närmare fyrtio miljoner sålda album hade sångerskan fått nog av hysterin. Det är därför hon nu solo debuterar efter fyra års tystnad, och undrar om vi lyssnar. Are You Listening? är i alla fall titeln på verket ifråga.

– Ja, i vilket fall som helst håller jag fingrarna korsade, säger hon från hemmet på den irländska landsbygden. Jag tycker allt känns spännande just nu eftersom jag varit borta så pass länge. Det betyder inte att jag är nervös, men jag jag kommer definitivt att vara det när min turné väl drar igång.

Det går inte att undgå att märka att Dolores är exalterad över sitt första musikäventyr på egen hand. Cranberries-fansen kan förvänta sig en mer experimentell och ganska annorlunda skapelse, säger hon och tillägger i samma andetag att det hela faktiskt inte är så förutsägbart som somliga kanske tror. Sedan ger sångerskan Youth, demonproducenten bakom bland andra U2, Paul McCartney och Verve äran för det nya soundet trots att han bara var behjälplig på två spår.

– Han är briljant både när det gäller att få fram det bästa i melodierna och min sång samtidigt som han är väldigt öppen för att prova nya saker. Innan jag träffade honom visste jag inte att det var han hade producerat Verves Urban Hymns, men det var extra kul eftersom jag brukade spela den plattan i bilen hela tiden tidigare.

– Sedan antar jag att texterna blev mer personligt öppenhjärtiga med tanke på att du är soloartist nu?

– Nja, jag känner nog mest att eftersom sångerna skrevs under en fyraårsperiod, så hann jag ha fler utmanande erfarenheter. Om man måste sitta på en buss i ett år finns det inte så mycket mer att skriva om. I motsats till att bara pressa ut nytt material kunde jag vara mor, dotter och människa också under tiden jag skrev.

Dolores sticker knappast under stol med att hon är glad att slippa den press alla inblandade utsattes för under tiden i The Cranberries. För egen del slängdes hon in i hetluften direkt som artonåring när bandets debutalbum blev en mäktig världshit. Därefter stannade ekorrhjulet egentligen aldrig även om skivförsäljningen började dala betänkligt i skarven av millennieskiftet.

– Efter vår sista turné 2002-2003 behövde jag verkligen hoppa av hela karusellen och vara normal. Jag behövde tänka över mitt liv. En av anledningarna jag sade till de andra i bandet att de inte skulle vänta på mig var att min mor var döende. Hon hade fått en viss tid kvar att leva, så jag flyttade till Kanada i ett och ett halvt år för att vara hos henne. Det var härligt, man lär sig mycket om livet när ser på det i ett större perspektiv.

– Du verkar ha trivts med att bara vara fri?

– Ja, det har varit det fyra lyckligaste åren i mitt liv. Fast sedan slog det mig att jag inte precis blir yngre och jag ville verkligen åka ut i världen en gång till. Det är ett stort åtagande, men det är mitt stora mål med den här skivan.

– The Cranberries då? Kommer ni någonsin att återförenas?

– Jag vet faktiskt inte. När vi splittrades var det praktiskt att göra det och nu är det osäkert hur det blir. Bandet vänder upp och ner på livet, så jag vet inte om jag vill fortsätta med dem. Däremot ville jag verkligen göra den här skivan. De här sångerna hjälpte mig hantera smärtan när det kändes jobbigt.

Dolores verkar ha lämnat The Cranberries långt bakom sig vid det här laget. Hon har ingen aning vad hennes forna bandkollegor har för sig och bryr sig av allt att döma inte heller. Hon har i alla fall ingen kontakt med dem längre.

– Nej, musiken var det vi hade gemensamt, så när det var över slutade vi hänga med varandra. Vi hade inget att prata om längre.

– Det låter trist?

– Ja, men det underliga är att när jag tänker på allt vi upplevde tillsammans får jag ett stort leende på läpparna. Jag tänker bara på de bra sakerna. Enda problemet är att desto mer framgång man har desto mer påverkad blir man. När vi nådde botten var det svårare att komma upp igen.

– Det låter som om du hade svårt att vänja dig vid medaljens baksida?

– Yeah, jag blev helt snurrig. När vi befann oss i stormens öga kunde jag inte njuta av framgången, och resten av tiden var jag för trött. Nu när jag har familj är det mycket lättare att hitta balans i livet. Jag går inte från att vara helt ”psycho” till att bara sitta hemma och stirra på väggen längre. Det är lättare att ”landa” nu.

Skriven 2007-04-17