DUKES OF THE ORIENTs Erik Nordlander – “Asia är en given del av oss båda. Jag tror aldrig någonsin vi kan komma bort från det”

Klicka på bilden, för att se hela bilden

80-talets rockgiganter Asia har blivit Dukes of the Orient. I alla fall om man ska hårddra det. För den röda tråden finns där onekligen, och hans namn är John Payne En gång i tiden under det tidiga 90-talet tog han över micken efter legendaren John Wetton i det mångmiljonsäljande bandet. Han skulle komma att få en givande tid i denna superkonstellation, som bestod av folk från idel klassiska rockakter som Emerson, Lake & Palmer, UK och Yes.

Dödsfall ledde till bildandet

Men säg den lycka som varar. Efter femton år och fem album tog allt slut över en natt när ende resterande ursprungsmedlemmen Geoff Downes lämnade (rock)tåget till förmån för en återförening av originalsättningen 2006. Kvar stor en besviken John Payne med resterna av det inofficiella Asia Mach II och ändrade namnet till Asia Featuring John Payne. Ett faktum som inte togs emot med alldeles självklara tummar upp av originalet. Fast i slutänden lång senare hade tilltaget ändå det goda med sig att det blev starten på något nytt. Även om den direkta orsaken till detta dessvärre hade tragiska dimensioner.

– Ja, John Wetton gick sorgligt nog bort 2017, och då menade John att vi inte skulle släppa idén att släppa ny musik under Asias namn, säger duons andra halva Erik Nordlander per telefon från hemmet i Kalifornien. Vi tyckte båda det hade varit respektlöst. Så vi bytte namn till Dukes of the Orient istället, och det gick väldigt bra.

Nya albumet en personligare historia

Erik sticker dock inte under stol med att den självbetitlade debuten som släpptes för två år sedan följde starkt i Asias musikaliska spår. Av naturliga skäl, betonar han. Samtidigt är klaviaturspelaren noga med att framhålla att nya verket Freakshow är en betydligt mer personlig historia.

– Uppenbarligen är det ju så att John Payne frontade Asia i 15 år. Sedan var vi båda en del av Payne-versionen i sju åtta år efter det. Därför är Asia en given del av oss båda, jag tror aldrig någonsin vi kan komma bort från det. Det spelar ingen roll att vi är en generation yngre än originalmedlemmarna. Vi älskar sättet man införlivar klassisk musik i den här typen av rock.

Håller inte på med tiominuterssolon

– Något jag uppskattar både med Asia och Dukes of the Orient är att de proggiga elementen aldrig tar över från AOR-inslagen. Där finns för all del en del finesser, men mer än så blir det aldrig?

– Vi känner samma sak. Melodin är kung. Om sången inte är bra spelar det ingen roll hur fantastiskt den framförs. Sedan kan jag mycket väl vara lite äventyrlig ibland så att melodin går åt ett annat håll än förväntat. Det kan addera väldigt mycket till musiken. Jag tar gärna vilken Beatleslåt som helst och sätter lite färg på den, jag älskar sådant. Men vi håller inte på med tiominuterssolon.

Vikten av att ta chanser

Vad Erik och hans bandkumpan däremot gärna gör är att lägga in vissa överraskningsinslag i mixen. Vilket i fallet Freakshow innebär inkluderande av saxofonblås á la Gerry Raffertys Baker Street och Foreigners Urgent i vissa nummer. Sådant måste till, propagerar Erik. Det går inte att göra samma skiva igen och igen, menar han och betonar vikten av att ta chanser för att göra varje album unikt.

– Många fans älskar sådant, men om du inte gillar det behöver du inte. Sedan är det ju så att ett album omintetgör inte allt annat man gjort.

Smärtsamt politiskt tillstånd inspirerade till Freakshow

– När vi nu pratar om nya skivan måste jag naturligtvis fråga varför ni har döpt den till Freakshow?

– Titelsången heter liksom så, och den är väldigt viktig för oss. Det handlar om det politiska tillståndet i landet. De senaste åren har varit smärtsamma för oss. Som läget är nu spelar det ingen roll hur mycket faktabevis det än finns för en viss ståndpunkt. Folk har bestämt sig att inte tro på den ändå, och det finns alltid någon som kan backa upp motsatsen. Så om någon säger att himlen är blå påstår andra sidan att himlen är gul. Och det stämmer förstås inte alls.

– Vilket egentligen är helt absurt?

– Ja, men det finns andra bakomliggande motiv till att sådant sägs. Och när jag då sitter och betraktar det där ser jag på det som en cirkusshow “Där går skäggiga damen, där är elefantmannen” och så vidare. Så det var det som inspirerade till Freakshow. John sade “Det låter perfekt, låt oss kalla skivan för det”. Och nu år 2020 har allt förvandlats än mer till en freakshow eftersom viruset också kommit in i bilden.

Payne erbjöd jobb tio år senare

Därefter fortsätter samtalet ytterligare en stund på det politiska spåret. Ett spår som i ärlighetens namn både Erik och “yours truly” fann tämligen deprimerande. Avsevärt roligare blev det när vi övergick till hans egen historia. Mannen må vara mest känd för sitt långvariga gig med Asia, men han har även en lång karriär såväl som soloartist som av medlem både i proggbandet Rocket Scientists och i fruns och tillika symphonic rocksångerskan Lana Lanes band.

– Men det är faktiskt en rolig story hur jag träffade John. 1997 spelade jag med Rocket Scientists på en festival i Tyskland som Asia headlinade. Och som alltid på festivaler pratar man med andra band, och John var en av dem jag träffade då. Sedan nästan på dagen tio år senare fick jag ett mail från honom där han sade att han hoppades jag mådde bra. På det stadiet visste jag att Geoff Downes lämnat bandet, men när jag blev tillfrågad om att ersätta honom kom det som en blixt från klar himmel. “Alla säger att du skulle vara perfekt”, sade John. Så det var bara en fantastisk tillfällighet.

Ekonomisk dispyt bidrog till en ny chans

En “fantastisk tillfällighet” som förvaltades väl för övrigt, men efter sex år tog Asia featuring John Payne paus på obestämd tid när sångaren fick chansen att utveckla och medverka i kavalkadshowen Raiding The Rock Vault i Las Vegas. Den stjärnspäckade showen blev en hit, men efter bara ett par år fick John Payne sparken i kölvattnet på en ekonomisk dispyt. Vilket i slutänden ledde till en ny chans för Erik i samband med bildandet av Dukes of the Orient. Att få möjlighet att avsluta något som påbörjades flera år tidigare är något han är tacksam för idag.

– Men du vet, jag känner inte till detaljerna kring varför John fick sluta med showen. Jag antar pengar var en del av anledningen, och jag har för mig att han skulle göra ett album också. Fast hur som helst var det trist det som hände för det var ett bra projekt. Sedan hade jag kunnat säga “Toppen att du fick sparken, tack vare det har vi kunnat göra två album istället”. Men det tänker jag inte göra.

I sakens natur bandmedlemmar kommer och går

– Jag får intrycket när jag lyssnar på dig att du har en ganska bakåtlutad och filosofisk syn på det här med arbetstillfällen och att byta gig i den här branschen.

– När man är musiker i den här sfären handlar det om en sorts liten värld, och bara ett visst antal människor kan göra jobbet. Det finns bara ett visst antal som kan sjunga, spela gitarr och spela keyboards, så många gånger slutar det med att man spelar med en hel del av de som finns. Så när man då tittar på band som Yes, King Crimson och Deep Purple kommer och går folk alltmedan deras liv förändras. Därför har du sett David Coverdale ett tag i Deep Purple och sedan Ian Gillan. Det tillhör sakens natur, och det är viktigt att försöka vara professionell och trevlig mot alla. Om du är det kan du gå tillbaka till ditt gamla band om så skulle vara.

Ett fantastiskt äventyr under 30 år

– Du har ju själv också gjort en massa olika saker sedan det tidiga 90-talet. Hur ser du på din snart trettioåriga karriär idag?

Det har varit ett fantastiskt äventyr. Jag har fått resa jorden runt och sett platser jag aldrig trodde jag skulle få se. Jag har spelat i Ryssland, på Kanarieöarna och i Japan tolv, tretton gånger. Det är en toppengrej. Också får jag träffa en massa olika sorters människor som pratar språk jag inte förstår, men som jag ändå når ut till varje gång jag står på scen. Nackdelen är att det här är så oberäkneligt ekonomiskt. Ena året kan jag tjäna 100.000-tals euro, och nästa nästan ingenting. Så det bästa du kan göra är att göra det bästa jobb du kan varje dag. Det är därför jag känner mig okej efter trettio år.

Du låter nöjd?

– Ja, jag får fortfarande förfrågningar om att göra skivor och gästinhopp. Det är ett crazy jobb, och ibland kan det göra en galen. Men jag är stolt över att alltjämt kunna spela musik, tjäna pengar på det och få nya vänner under tiden.

Skriven 2020-09-15