HOPE GAP – Annette Bening och Bill Nighy i tvåsamhetens kraschade bråddjup vid Englands branta vita klippor

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Regi: William Nicholson
Skädespelare: Annette Bening, Bill Nighy, Josh O’ Connor, Alysha Hart, Nicholas Burns
Land: Storbritannien
År: 2019
Genre: Relationsdrama
Längd: 100 minuter
Format: DVD
Distribution: SF Studios
Betyg: 3

Annette Bening och Bill Nighy som omaka par. Visst märks det att filmen är baserad på en teaterpjäs, det här är ett dialogdrivet kammarspel som Ingmar Bergman hade blivit lycklig av att se (eller helt enkelt avundsjuk på), men samtidigt gör man det mesta av möjligheten att man nu filmar i verkliga miljöer. De vita klipporna som stupar rätt ner i havet ser i filmen ut som en slående metafor, utan att man har behövt bygga upp några scenerier.

Grace och Edward har varit gifta i 29 år. De har sina invanda roller i förhållandet. Men nu är plötsligt en av dem framme vid gränsen, vid stupet, vid branten ner i havet … utan att den andra har hunnit fatta det. En är inte lägre nöjd med sin roll. Den andra spelar vidare …

Inget kalas med kras

Edward är en tystlåten och lite gråtonad historielärare som gillar att rätta historiska texter på wikipedia. Han är som en sköldpadda som trivs bäst i sitt skal. Grace är som kontrast mer som en prålig, färgglad (och högljudd) påfågel. Konstnärlig, färgstark, bohemisk, passionerad och utåtriktad – hon jobbar med en poesiantologi. Grace är en känslomänniska. Hon vill prata om det. Hon vill känna. Men Edward drar sig hela tiden tillbaka.

Grace är så klart van vid att se sig själv som den duktiga hjältinnan, för man ska ju #PrataOmDet hela tiden, och det är ju meningen att man ska sympatisera med den som jobbar med att nå fram till sin partner, den som vill “jobba på förhållandet”.

Men så svänger filmen och visar saker från Edwards synvinkel. Han har dukat upp frukosten fint för att kunna börja nästa dag i lugn och ro. Han tycker om ordning och reda. Och så kommer Grace och välter bordet – under ännu ett känsloutbrott. Hon väntar sig så klart att han ska förlåta henne per automatik – för det gör han alltid – men inte den här gången. Något går snett i manuset som Grace väntar sig att de båda ska följa.

Blå himmel, vita klippor, färgglada stugor

Edward gör slut och går vidare – Grace bli lämnad – och deras son som är och hälsar på vill inte välja, vill inte visa mer sympati för en sida än för den andra. Ungefär som själva filmen.

Hope Gap är är ett klassiskt gammaldags kammarspel som tagit på sig en snygg filmkostym och befolkats med mer eller mindre kända skådespelare. Filmen är inspelad i Seaford, Sussex, och delvis ser filmen ut som turistreklam med vackra vita klippor och vidsträckta sandstränder och klippor där vattnet blir kvar i små pölar när det är ebb … Givetvis filmas alla de där små färgglada stugorna i vidvinkel, mot klarblå himmel och vita sanddynor. För att vara England så regnar det väldigt sällan.

Gillar hon Grace över huvud taget?

Annette Bening rasar ut som den pratsamma känslomänniskan som alltid haft för vana att förvandla allt i livet till en duell – en roll som först hyllats i Janet Suzmans gestalt, och gjorts till Broadwaysuccé av Eileen Atkins – men Bening verkar tyvärr ha en hel del problem med den brittiska accenten. Den vandrar hit och dit, medelklass, övre medelklass, överklass, lite olika geografiska områden och mellan varven ett par rader här och där på ren amerikanska. Kanske det hade varit smartare att skriva om karaktären till amerikanska? Då hade Bening kunnat koncentrera sig på rollen istället för att kämpa med en hopplös accent hela tiden. Socialt sett liksom geografiskt sett är det oklart var det är tänkt att Grace ska höra hemma. Men även rollen i sig verkar vara ett problem. Man har känsla av att Bening inte ens gillar Grace speciellt mycket.

Hutlösa priser för Cornetto! (Även kontantfritt)

Rollen som den tråkige, tystlåtne historieläraren verkar däremot vara specialdesignad för Bill Nighy, som excellerat i många sådana roller, och han behöver inte heller kämpa med att hitta rätt röst. Han har Edwards röst som i en liten ask. Det här är hans gebit, hans typ av roll. Hans lågmälda och tystlåtna rolltolkning i The Bookshop är en fröjd för ögat – och örat – liksom hans överbeskyddande farsor i Gideons dotter och Emma.

Bill Nighy ser sympatiskt rolig ut bara han promenerar på strandpromenaden och försöker äta en Cornetto, samtidigt som han förfasar sig över att nästan ingen tar emot kontanter nu för tiden, och att priset på en liten glasstrut gått upp till hutlösa två pund!

Svagt (och kallt) te

Tidigt i filmen kommer vändningen i förhållandet och klimax i handlingen (sedan händer inte mycket mer) – Edward meddelar att han har hittat någon annan, en morsa till en av eleverna i skolan … och där ser man ett visst mått av önsketänkande från den gamle manlige regissören och manusförfattaren. Hur gamla, gnälliga och tråkiga män än blir, så nog finns det yngre förmågor som vill ha dem. (William Nicholsons mest kända alster Shadowlands hade samma tema – tystlåten äldre man, gladlynt yngre kvinna – men den hade åtminstone alibit “based on a true story”).

Hela tiden kokar folk tevatten och gör te, men ingen gör teet ordentligt, det får dra typ max en sekund istället för fem minuter, och ingen har tid med att värma tekannan, så det är inte konstigt att alla ser trötta, sura och gnälliga ut hela filmen igenom – alla får ju kallt och svagt te! Då blir man trött och sur. Men förmodligen tillåter inte manuset att man ödslar mer än en sekund på tebryggande, även om handlingen masar sig fram i snigelfart.

Historieläraren flyttar in…

Det är skojigt att tänka på hur fantastiskt glad och uppspelt bonusbarnet kommer att bli när hans mamma tar hem och presenterar sin nye älskare och sambo – och det visar sig vara den gamle, tråkige historieläraren som ständigt pratar om Napoleon och anmärker på alla wikipediaartiklar och uppsatser. Det där hade förmodligen blivit en mycket roligare och mer dramaturgiskt intressant film!

Måhända kommer grundinspirationen från Parade’s End där den träige maken sitter och rättar artiklar i Encyclopedia Britannica (det var vad folk hade att läsa innan Wikipedia). Men det är lite tråkigt att se moderna filmer som kör samma klichéer om “the nagging wife” och “the downtrodden husband” gång på gång .- eller “rivjärnet” och “toffelhjälten” som det heter på ren pilsnerfilmssvenska. Selma och Fridolf. Malin och Kronblom. Eulalia och Åsa-Nisse. Buskisparen på Vallarna. Med den skillnaden att innerst inne gillar dessa par varandra – och då kan klichéerna fungera i komedins gammaldags folklustspelsform.

Eftersom tragedier anser sig vara förmer, måste de också leverera mer – och kan inte ostraffat falla tillbaka på gamla daterade klichéer.

Klev på fel tåg – och kom inte av

Förmodligen ska man chockas av Edwards uppbrott efter 29 år och tänka något i stil med “hur kan ha lämna sin Grace?”, men hon är filmen igenom så påfrestande att man istället tänker “hur har han stått ut i 29 år och hur kunde han bli ihop med henne från första början?”. Edwards förklaring till detta mysterium är att han gick på fel tåg. Snabbtåget till Dover. Och han kom inte av på den station som han skulle av på.

Se där, efter Brief Encounter är tågmetaforernas tid ännu inte förbi!

Scenversionen av detta skilsmässodrama av William Nicholson hade titeln The retreat from Moscow. Historielektion à la Edward: Napoleons armé lämnade sårade och skadade soldater att frysa ihjäl i Ryssland – för att några av dem skulle klara sig hem till Frankrike och överleva.

Titeln Hope Gap kommer istället från de vita klipporna. En klart mer säljande titel.

Mind the gap!

Skriven 2020-09-14