Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Josephine Decker
Skådespelare: Elisabeth Moss, Odessa Young, Michael Stuhlberg, Logen Lerman, Victoria Pedretti
Premiär: 2020-09-11
Betyg: 3
Shirley Jackson har existerat i verkliga livet, men storyn är hittepå. Det är kontentan av denna film om titelpersonens skräckförfattare, och det är lika bra att säga det på en gång; Elisabeth Moss som Shirley briljerar i en rolltolkning som andas fullständig hängivenhet utan att hon för den sakens skull låter känsloregistret gå ända upp till tio. Istället blir det fina i kråksången nyanserna och en slags oberäknelighet som får en att invänta vad hennes karaktär ska säga eller för all del också göra härnäst
På det hela taget är gör aktrisen Shirley Jackson till en oftast kontrollerat instabil, plågad, skärpt och frispråkig person som allt som ger sig in i skarpa orddueller med sin make Stanley Hyman och enstaka gånger också utomstående de få gånger hon klarar av att lämna hemmets lugna vrå. Med detta kan det också för övrigt vara värt att påpeka att skådespeleriet överlag lyser starkare än filmen som helhet, men vi kommer till det.
När handlingen tar sin början anländer fiktiva äkta paret Fred och Rosie till Bennington, Vermont. Avsikten är att Stanley, som råkar vara professor på stans college ska agera mentor och hjälpa honom uppnå sina akademiska ambitioner. Rose å sin sida har lagt sina studier på is eftersom hon är gravid, så vad kan då passa bättre än att passa på den oberäkneliga Shirley? Inte mycket, verkar Stanley tycka, som bjuder in paret att bo i hans och hustruns rymliga hus i väntan på att ett eget lämpligt boende uppenbarar sig.
Efter viss tvekan tackar det unga paret ja. Men det kanske de inte skulle gjort. De tvingas nämligen omgående bli åskådare till Stanleys och Shirleys vassa verbala skjutande på varandra. Att hävda att tankarna mer än en gång vandrade till Vem är rädd för Virginia Woolf?, om än i en mildare variant, vore att fara med osanning.
Fast på samma gång växer det fram en slags märklig vänskap mellan de båda kvinnorna. De både anförtror sig och attraheras av varandra samtidigt som Shirley ändå mycket väl kan provocera och utsätta sin nya enda väninna för grymt skämtande. Som för att visa vem som bestämmer i relationen.
Dock verkar umgänget med Rose få Shirley att låsa upp sin skrivkramp. En historia om kvinnlig elev som försvunnit i trakten fascinerar henne, och triggar ett besatt skrivande. Den gotiskt färgade romanen kom sedermera ut under titeln Hangsaman 1951, men det framgår inte här. Istället gnäller Stanley på henne, och menar att det är under hennes värdighet att skriva något sådant.
Så vilken typ av film är då Shirley? En biopic? Nej, knappast, inte mycket som skildras här inträffade i verkligheten. Ett drama om skruvad kvinnlig vänskap? Ja, i viss mån. Och vad sägs om en skildring av ett destruktivt förhållande då? Det stämmer också.
Likaså antyds en del om kvinnans ställning i USA under det tidiga 60-talet innan ”women’s lib” hamnade på (samhälls)agendan. Och visst vilar det en slags obehaglig stämning över alltihopa även om det vore synd att använda termen skräck i sammanhanget. Men med detta sagt; totalt sett ser jag nog mest Shirley som en slags slice of life drama. Om än av den tämligen udda sorten. Det är i alla fall den känsla som infinner sig när eftertexterna rullat färdigt.
Detta gör att jag också til viss del känna en viss besvikelse över helheten. Regissören Josephine Decker och manusförfattaren Sarah Gubbins gapar som synes över mycket, men ingenting som avhandlas får något direkt klimax. Istället förmedlar slutbilden att att livet fortsätter gå sin gilla gång utan att det nämnvärt förändrats. Vilket faktiskt ter sig lite tråkigt. För med sådana färgstarka figurer i handlingens centrum som Shirley och Stanley hade jag önskat att säcken knutits ihop på ett intressantare och kanske också en aning tydligare sätt utan att det hela för den sakens skull blivit tillrättalagt.
Skriven 2020-09-09
