Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Gavin O’ Connor
Skådespelare: Ben Affleck, Al Madrigal, Janina Gavankar, Michaela Watkns, Brandon Wilson
Land: USA
År: 2020
Genre: Drama
Längd: 108 minuter
Format: DVD/Blu-Ray/VOD
Distributör: Warner Bros.
Betyg: 4
“Based on a true story” brukar många filmer ha som lockbete under titeln. Sanna historier säljer. The Way Back skulle kunna locka med “Based on a true story” – men avstår. The Way Back är på ett sätt en helt fiktiv historia om ett basketlag som brukar förlora allt, men som börjar vinna allt när de får en ny tränare – men The Way Back är samtidigt en mycket sann historia om missbruk och den hårda och skumpiga vägen tillbaka. Detta är den del som känns “inspired by a true story”. Speciellt med Ben Affleck i huvudrollen.
Affleck verkar gräva djupt ner i sina egna missbruksdemoner under filmens gång och höjer varenda scen med vardaglig intensitet. Alla i filmbranschen och många i filmpubliken känner till Afflecks mångåriga missbruk. Skillnaden mellan honom och den byggnadsarbetare som han spelar är hårfin. Förutom graden av uppmärksamhet och uppståndelse kring allt vad X gör.
Missbrukets grundvillkor är desamma
När byggnadsjobbaren Jack Cunningham ramlar nerför en trappa så blir det inga tabloidrubriker, och när han förlorar extrajobbet som baskettränare så är det en betydligt mindre nyhet än när Affleck fick sparken från Batmanjobbet. Det har sina fördelar att vara anonym. Men missbrukets grundvillkor är desamma: det finns ingen enkel väg tillbaka, och precis när allting verkar gå jättebra kan allt gå förlorat. Återfall. Tillbaka på ruta ett igen.
Utvecklingen inom basketlaget har sina paralleller till denna historia – det finns inga enkla segrar, man måste jobba framåt hela tiden, man kan aldrig ostraffat falla bakåt …
Var stjärna i sitt lag
Historien utspelar sig i San Pedro, och denna stads historia, där folks hus och hem rasade ner i havet (sent 1920-tal), och där man hade en viktig hamn under andra världskriget, är ytterligare en parallell … Hur snabbt och hur skoningslöst drabbar inte fall och förfall. Hur snabbt och hur skoningslöst drabbar inte katastrofen. Vare sig det är landras, Pearl Harbour eller förlusten av en närstående …
När vi möter Afflecks filmiska huvudperson är han i full byggjobbarmundering. Staden, liksom Jack Cunningham (och liksom basketlaget) måste ständigt byggas på och byggas upp. Det finns inga enkla segrar. 1993 och 1994 var Jack en stjärna i Bishop Hayes, den lokala katolska gymnasieskolan, på grund av sin baskettalang – på den tiden kom hundratals personer till “try outs”. Nu är tio vilsna tonåringar som spelar i det avdankade och ständigt förlorande basketlaget allt som finns. De behövde inte ens kvala in.
Pusselbitar till varför det blev som det blev
Jack Cunningham värvas motvilligt till tränare (han har egentligen inget annat för sig om kvällarna, annat än dricka starköl i duschen) och Jack verkar vara precis det som basketlaget behöver. Samtidigt verkar basketlaget vara precis det som Jack Cunningham behöver för att gå vidare … och komma över ett personligt trauma.
Bit för bit under filmens gång ges små pusselbitar till varför det blev som det blev för Jack – han som en gång var bygdens stolthet och den mest lovande unge basketspelaren. Många av medlemmarna i basketlaget har sina egna svårigheter, och basket blir som en oas i ett i övrigt hårt och ofta orättvist liv.
Affleck ser vardagligt plufsig ut
Ben Afflecks portträtt av en alkoholist ligger långt från de smokingpimplande tvättbrädsmagarna man brukar få se i blockbusterfilmer – vare sig de spelas av Daniel Craig eller Jason Statham eller någon annan välpolerad stjärna. Affleck har avstått från att se sober, snygg och Hollywood-vältränad ut. Han ser precis så där lagom vardagligt plufsig och nerdekad ut som någon som har problem skulle se ut i verkligheten, men utan att gå för långt. Jack är inte hemlös, han klarar jobbet, han klarar räkningarna, han fungerar … men han är på gränsen till att gå under. Bilden av självförnekelse är aldrig mer träffande än när Jack bara ska ha en öl, och sedan bara en öl till (han kyler aldrig ner mer än en i taget) … och han fortsätter så tills skafferiet är tomt. Och sedan kylen.
Det finns inga enkla vinster i den här filmen. Varken för Jack eller för basketlaget. Det finns inte en enda vändpunkt och sedan en lång rad av ohotade segrar.
The Way Back är ett välspelat vardagsdrama och Affleck får visa precis varför han en gång i tiden sågs som en av de bästa och mest intressanta skådespelarna av sin generation. De gamla takterna sitter i – även efter alla smällar.
Skönt med sportfilm som inte drunknar i sportklichéer
Möjligen kommer sportdramat lite i skymundan av missbruksdramat och blir så småningom lågprioriterat – ett filmiskt val som man kanske inte hade väntat sig av regissören Gavin O’Connor, känd för både kampsportsfilmen Warrior och hockeyfansens favorit Miracle – givetvis “based on a true story”.
Men det är otroligt skönt att se en amerikansk sportfilm som inte drunknar i sportklichéer, en high school film som undviker high school klichéer och en ärlig film om missbruk som inte går ner sig i och vadar runt i melodramträsket.
Inte vinna som är viktigt
The Way Back kryssar skickligt mellan fallgroparna och försvararna, för att till sist ta sats och sätta en avgörande trepoängare. Om laget vinner eller inte? Det är inte att vinna som är viktigt – det är att kämpa och att jobba för vinsten. Och nästa gång börjar kampen ännu en gång …
Skriven 2020-09-04
