Klicka på bilden, för att se hela bilden
Även liten blir stor. Norah Jones var bara 23 år när hon fullständigt slog knock på världen med sin debut Come Away with Me. Verket var en jazzig skapelse med ”cross over-appeal” som verkade komma i precis i rätt tid några år efter millennieskiftet, och inte bara för att hon här lyckades fånga upp det uppdämda intresse för vokaljazz som folk typ brasilianskan Eliane Elias och Diana Krall lyckats nå en bred publik med ett antal år tidigare.
En framgång som aldrig kunde upprepas
I slutänden skulle Come Away With Me komma att sälja i svindlande 27 miljoner exemplar En siffra som bara några år senare skulle vara totalt omöjlig att uppnå på grund av den då pågående pirattsunamin, som hade börjat sin grava och skamlösa åderlåtning av hela musikbranschen några år tidigare.
Men oavsett vilket, det var naturligtvis givet att en sådan framgång aldrig skulle kunna gå att upprepa. Fast karriären består. Om än i mindre uppseendeväckande former.
Skiljer sig vad gäller bredden
Pick Me Up Off the Floor är sångerskans sjunde album – förra årets singelsamling från nätet Begin Again räknas som en EP, och följer upp den jämförelsevis inte särskilt framgångsrika Day Breaks från 2016. Denna sångsamling skiljer sig också en hel del från sin föregångare vad gäller den musikaliska bredden. För om Day Breaks nu i hög omfattning omfamnade receptet från Come Away with Me, så strävar det nya verket mer efter att tänja gränserna genremässigt.
En aura av mystik och en touch av funky flum
Vilket i och för sig inte betyder att bilden av hur Jones låter störs nämnvärt. Fans av den tidigare sångkatalogen lär svälja det här också. Även om jazzfaktorn inte är lika dominerande längre.
Själv har jag i första hand fastnat för sådant som soulpoplightaktigt lättflytande Hurts to Be Alone, den lätt folkanstrukna Were You Watching, To Live, en sak som andas tydlig countrysoul och Flame Twin med sin aura av mystik och en touch av funky flum och en inramning av blues utan minsta tunggung.
Och låt oss för all del inte heller glömma I’m Alive, sången som låter vokalissan go (jazz)depression – typ – med Wilcos Jeff Tweedy på akustisk gitarr. Ett stycke som tveklöst är lätt att uppskatta, får man väl säga.
Filar på nyanserna och förfinar dem
Samma sak gäller i ärlighetens namn albumet som helhet också. Jones är en sympatiskt frisinnad artist som gärna söker nya vägar, men utan de stora gesterna. Istället filar hon på nyanserna och förfinar dem, något Pick Me Up Off the Floor är ett nytt gediget exempel på. Hon utmanar gärna sig själv, och låter fansen följa med på färden. Utan att för den sakens skull chocka dem. För i slutänden skapar Jones alltid skönt avslappnande och tämligen avskalad lyssnarmusik för vuxna sofistikerade öron.
Skriven 2020-09-07
