ALICE OCH BORGMÄSTAREN – romcom i maktens korridorer utan gnista

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Originaltitel: Alice et le Maire
Regi: Nicolas Pariser
Skådespelare: Fabrice Luchini, Anaïs Demoustier, Nora Hamzawi, Léonie Simaga, Antoine Reinartz
Land: Frankrike
Genre: Komedi/drama
Längd: 103 minuter
Inspelningsår: 2019
Format: DVD/VOD
Distributör: Njutafilms
Betyg: 3

“When in doubt, hire a philosopher!”

Vänstern har stagnerat och fått slut på idéer och framåtanda och optimism sedan länge. Borgmästaren i Lyon, Frankrikes näst största stad, får en briljant idé! Han ska pigga upp politiken genom att anställa en filosof som idéspruta! Det är det mest logiska man kan göra, när man inte vet vad man ska göra … I alla fall i en fransk film.

Tillbaka till maktens korridorer

Manusförfattaren och regissören Nicolas Pariser, vars första film The Great Game med Melvil Poupaud också handlade också om maktens korridorer, kan dock inte bestämma sig för om han i sin andra film på samma tema är intresserad av att utforska själva systemet, eller idéer och teorier, eller filosofi och litteratursamtal, eller människorna som jäktar runt i korridorerna …

Det är som om filmen börjar om, gång på gång, med en ny start … och man kommer aldrig till någon mitt eller något slut.

De intelligenta, eleganta männens mästertolkare

Fabrice Luchini är givetvis en av de allra bästa skådespelarna i Frankrike – la crème de la crème! – och han är också förmodligen den som är allra, allra bäst på att gestalta intelligenta, intellektuella – och eleganta! – män. Män vars intellekt inte bara är en egenskap, intellektet är essensen av deras karaktär …

Fabrice Luchini har spelat domare i Courted, skådespelare i Cykla med Molière, litteraturkritiker som sadlar om och blir deckare i Mysteriet Henri Pick ( en av de bästa deckare som gjorts) … han har till och med spelat den elegante kejsaren Julius Caesar i Asterix & Obelix och britterna … Luchinis karaktärer är alltid smarta, intelligenta, tänkande män, vars problem kommer utifrån … och problemen har aldrig har med hjärnslapp att göra. Väldigt uppfriskande, med tanke på hur många filmer som handlar om machomän och korkade män och clownliknande, drulliga män och omogna män som aldrig växer upp …

Ingen kan anklaga en Fabrice Luchinikaraktär för att vara omogen eller korkad eller en skitstövel – eller för att helt omotiverat slå folk på käften.

Typecastad som intellektuell borgmästare – eller inte?

Fabrice Luchini är alltså på gränsen till typecastad i rollen som Paul Theraneau, den smarte, intellektuelle, elegante och mycket mogne borgmästaren i Lyon – men samtidigt är det Theraneaus hjärna som håller på att svika honom, han vaknar inte längre upp på morgonen bubblande av entusiasm och idéer. Det var länge sedan han hade en idé. Inte för att någon märker något, det politiska systemet är så lamslaget och ineffektivt att det aldrig är någon som märker något av någonting. Men Theraneau själv vill komma tillbaka till sitt gamla jag, till den gamla goda tiden …

Tre fel av tre möjliga…

Enligt filmens marknadsföring så anställer han Alice, en ung filosof … Vilket är fel på tre punkter: 1) Hon är inte ung. 2) Hon är inte filosof. 3) Han anställer henne inte, det är en hitte påtjänst som tröst för att administrationen av misstag har dragit in den tjänst som hon skulle ha haft, i en plötslig besparingshärva, som istället ledde till mycket större utgifter. (Vanligare inom vänsterpolitiken än vad någon vill erkänna, påpekar en birollskaraktär i filmen, utan att höja ett ögonbryn över det märkliga slöseriet).

Alice är medelålders och har hoppat runt på olika projektanställningar i evigheter. Hon påpekar också gång på gång under filmens gång att hon inte är filosof, hon har inte läst ens läst filosofi, hon har läst lite olika kurser inom humaniora, men inte filosofi.

Fast eftersom tjänsten hon skulle ha har blivit indragen så får hon jobbet som borgmästarens filosof – när hon ändå rest till Lyon, Frankrike, från Oxford, England. Helt i onödan.

Vem ska trösta knyttet, när världen går under?

Borgmästaren hoppas på idéer och uppmuntran – men det blir precis tvärtom. Alice är deprimerad, bland annat för att hennes jobb är värdelöst, och för att världen håller på att gå under. Borgmästaren har i Alice fått till sitt kontor en medelålders snipig version Greta Thunberg – allt är förbi, planeten är döende, vi kan inte göra någonting, för planetens resurser är begränsade och förbrukade … Borgmästaren minns med glädje tiden när han var ung – och även medelålders – och de trodde alla på framtiden, att allt var möjligt och att man kunde göra skillnad och att man kunde göra människors liv bättre … och det tror han fortfarande på …

Men vänstern i allmänhet har tappat sin tro … Vilket inte högern har, påpekar borgmästaren, de kämpar fortfarande för att sänka skatterna med samma entusiasm som när han själv var ung …

Huggen i ryggen av en modern Brutus-konspiration

Det visar sig att den stora fienden (så klart) finns inom det egna partiet. Borgmästaren blir huggen i ryggen av de egna falangerna – men det sker så subtilt och odramatiskt att Alice (och förmodligen även publiken) rent ut frågar: “Vad var det som hände?”. Det är absolut inget Shakespeare-dramatiskt ulius Caesar-moment , men “Även du min Brutus” gäller tydligen fortfarande. De närmaste är de som är mest opålitliga – den politiska släkten är värst … och med sådana allierade, vem behöver då komplettera med utomstående fiender?

Ett utbyte utan utbyte

Det hade varit intressant om borgmästaren och Alice hade utvecklats under filmens gång. Men det gör de inte. Det hade varit intressant om det funnits en värld utanför dessa två människor (annat än lösa skisser) – men det finns det inte. Det hade varit intressant om de två huvudrollsinnehavarna hade påverkat varandra och utvecklats, om det hade blivit någon slags samtal … Men allt stagnerar hela tiden.

Det blir ingenting av någonting. Det är som en romcom utan rom, utan com, utan vänskap, utan gnista. Och filmen tycks inte veta vilket manus, eller vilken uppsättning idéer, den ska följa, utan börjar lite halvhjärtat om, om och om igen, med nya skissartade utkast med ojämna mellanrum. Filmen kommer aldrig till någon mitt eller något slut – svart ruta och så är filmen slut, utan att man fick veta hur det gick i mitten. Eller slutet.

Slöseri med geni, eller en politisk/filmisk metafor?

Amatörmässigt gjord film? Totalt slöseri på Fabrice Luchinis geni? För inte ens han kan rädda den här filmen …

Eller också är hela filmen en metafor för den franska vänstern, som, enligt filmen, förlorat mål och mening med sin färd, och som bäst bara har den bara en halvhjärtad början att komma med … Det finns inte ens ambitionen att få fram en president, den “nya kejsaren av Frankrike” från de egna leden, att göra skillnad, att kämpa för något … Vänstern lägger sig bara platt ner och är deprimerad, och ger upp slaget innan slaget ens har börjat …

Genialiskt!

I sådana fall är det ju genialiskt! Man lyckas tråka ut publiken som metafor för hur tråkigt det är med politik!

Bristen på vision och fullföljda idéer i filmen, symboliserar bristen på visioner! Bristen på rörelse framåt i filmen symboliserar bristen på rörelse framåt i politiken! Och bristen på kommunikation och samtal och vettiga dialoger symboliserar att alla existerar i sin egen lilla domedagsbubbla, förutom borgmästaren, som går ett dystert politiskt öde till mötes …

Motsatsen till The West Wing

Filmen lär inte locka några nya människor till politikens tiljor. Det här är anti The-West-Wing – Aaron Sorkin laddar med så mycket smattrande drama och snabba repliker som möjligt, här laddas allt med så lite drama som möjligt … och eftertankens kranka blekhet hänger tung över hela anrättningen.

Skriven 2020-08-30

Tips: Se och se om! Mysteriet Henri Pick. Fabrice Luchini förtjänar den typen av briljanta manuskript – och regissörer – och motspelare, där det gnistrar om personkemin och dialogerna och där han får visa riktigt hur bra han är, i varenda scen och varenda twist … Gummiansiktet jobbar med alla muskler – liksom intellektet!