Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Anti Jokinen
I rollerna: Laura Birn, Johannes Holopainen, Pirko Saisio, Krista Kosonen, Eero Aho
Premiär: 2020-08-14
Betyg: 3
Man tycker kanske att en film om en konstnär gjord med konstnärliga intentioner enligt konstens alla regler automatiskt borde höjas till skyarna och mötas med hovbugningar. I Finland har dock denna finskspråkiga film om den svenskfinländska konstnären Helene Schjerfbeck som levde och verkade mellan 1862 och 1946 delat både publik och kritiker i två läger,ömsom vin och ömsom vatten alltså.
Konstkritiker och andra sakkunniga har pekat på sakfel och tveksamheter i filmatiseringen av Rakel Liehus succéroman från 2003, men eftersom jag inte tillhör någondera och inte har någon förutfattad mening eller ens kunskap om Schjerbeck köper jag den bild av sig själv hon visualiserar i inledningsintervjun.
Jag tycker inte om intervjuer, det blir bara missförstånd säger hon och lägger därmed ribban för närkontakten med publiken. Helene lever för sin konst och jag tar följande scen som exempel, I tre timmar står hon i ett fruktstånd för att välja ut det perfekta äpplet för den tavla hon tänker måla, och bara den fulländade frukten är god nog.
Oförtrutet söker hon nya vägar att utforska motiv,färg och form och det fanns hela tiden nya utmaningar runt hörnet. På det personliga planet fungerade det sämre och en varm relation med en ung forstmästare Einar Reuter blir ett personligt misslyckande som sätter djupa spår i hennes konstnärskap.
Jag skall erkänna att filmens två timmar verkar stundtals mycket långa även om de vackra bildkompositionerna trängs och avlöser varandra . Det är visuell ögonfägnad in absurdum, men som film ibland tung som bly.
Ett lyft är dock samtliga skådespelare med Laura Birn i en lysande tolkning av Helene men även Pirkko Saisio som den piprökande mamman och Johannes Holopainen som hennes livs kärlek är värda en eloge.
Skriven 2020-08-13
