ANNETTE HESS : TYSKA HUSET – skaparen av den framgångsrika serien Weissensee romandebuterar

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Genre: Skönlitteratur i översättning
Originaltitel: Deutsches Haus
Översättning: Aimée Delblanc
Antal sidor: 297
Format: Inbunden
Utgivningsdatum: 2020-06-16

De flesta känner till Nürnbergrättegångarna – en serie av 13 rättegångar, mellan 1945 och 1949, som hölls i Tyskland efter andra världskrigets slut mot ledande personer som begått krigsförbrytelser. 1961 kom storfilmen, Judgment at Nuremberg, med Spencer Tracy, Burt Lancaster, Marlene Dietrich, Judy Garland, William “Star Trek” Shatner och Montgomery Clift.
Två år senare, år 1963, utspelar sig händelserna i romanen Tyska huset. Det visar sig att eländet inte är över i och med Nürnberg – Tyskland har inte helt gjort upp med sin tragiska historia.

Internationell bästsäljare av rutinerad debutant

Tyska huset något så ovanligt som är en internationell tysk bästsäljare av en debutant. Men det finns ju debutanter och debutanter – Annette Hess är en rutinerad författare till film- och TV-manus och hennes karriär är guldkantad med flera fina priser. I Sverige tänker säkert de flesta på henne som skaparen till den populära serien Weissensee.

Tyska huset håller delvis samma stil. Mycket prat, mycket mise-en-scène, mycket rättegångsdrama, ännu mer prat och dialogsekvenser, ingen kapitelindelning … precis som en box för binge-watching, avsnitten bara matar på och avlöser varandra.

Vi befinner oss i Frankfurt och får följa tolken Eva Bruhn som ska tolka från polska till tyska på Auschwitzrättegångarna. Hennes arbetarklassföräldrar och hennes äldre, snobbige överklasspojkvän Jürgen Schoormann är för en gångs skull rörande överens: Eva borde tacka nej till uppdraget. Ingen av dem vill prata om andra världskriget, ingen vill tala om vad de gjorde under den tiden, alla vill blicka framåt …

Det gemytliga och ekonomiskt framgångsrika Tyskland

Tyskland är ett nytt land med ekonomisk framgång, symboliserat av Schoormanns framgångsrika postorderfirma. Eva får presenter från postorderkatalogen gratis och förväntas bli en tacksam, dekorativ hemmafru – med ett hem helt inrett från postorderkatalogen, från sängar till tvättmaskin.

Tyskland på 1960-talet är återigen ett gemytligt och gästfritt land – symboliserat av Evas hårt arbetande föräldrarnas restaurang som heter Tyska huset. Där serveras gammaldags läckerheter, gås med krås, sauerkraut och klimp, goda kakor bakade med äkta smör och kärlek, smakfulla Rhenviner och rejäla stop med tyskt öl och där finns alltid ett varmt mottagande. Pappa tycks alltid ha något grönt i ansiktet som Eva ska torka bort och det är alltid persilja (hur lyckas man med att kleta fast persilja i ansiktet, gång på gång?).

Vem bryr sig om 1940-talet?

Eva är egentligen inte så bra som tolk, det borde egentligen finnas tvåspråkiga polsk-tyska och tysk-polska tolkar (det brukar vara höga krav på tolkar och översättare – speciellt inom ekonomi och juridik, det räcker inte med att klara av “vardagsspråket”). Hon översätter entusiastiskt, fast ofta felaktigt. Efter ett tag förstår Eva att “gästerna” istället är “fångar” och att hon helt och hållet feltolkat och felöversatt ordet “gas”. Det är rätt stor skillnad på “De flesta gästerna var upplysta” och “De flesta fångarna hade kvävts av gasen”.

Fast ingen bra tolk var kanske intresserad av uppdraget?! Det är en impopulär rättegång som rotar i ett förflutet som få är intresserade av på 1960-talet. Popmusik, TV, sport, bio, ungdomskultur, nytt mode, nya möbler … 1960-talet är en ny era. Vem bryr sig om 1940-talet?

Jo, den tysk-judiske juristen Fritz Bauer – han överlevde nazismens framfart i Danmark och Sverige. Senare, som statsåklagare i delstaten Hessen (där Frankfurt är huvudstad), började han med att arbeta för att ställa fler människor inför rätta, folk som arbetat på lägre nivåer än de som funnits med på Nürnbergrättegångarna. Resultatet blev det som kom att kallas Auschwitzrättegångarna och de hölls under 1960-talet. Bauer dog 1968 och på sistone har han fått en renässans i både biografier och filmer (både dokumentärer och spelfilmer). I romanen Tyska huset framträder aldrig Bauer, i alla fall inte med namn. Möjligtvis kan han finnas med i skuggorna, i bakgrunden.

Fiktiva namn, fiktiva hjältar i ett verkligt historiskt drama

Romanen är baserad på de verkliga rättegångarna och rättegångsprotokollen … men utan viktiga och riktiga namn. Visst hade det varit kul med en hjälteroll som berättar om sina minnen från Danmark och Sverige? Det är lite konstigt att alla personer är en fiktion, hjältarna, de som ska vittna, de anklagade … när det är en verklig historisk rättegång. Och man har gett den drivande “hjälterollen” till en självgod amerikan. Kanske för att säkra filmkontrakt med Hollywood? Eller en lukrativ TV-deal med HBO eller Amazon? Säga vad man vill om den utelämnade och här anonyme Fritz Bauer, men han var inte amerikan.

Modern kvinna i historisk tid tar itu med släktens gamla trauma

Eva är, precis som de andra i romanen, en påhittad figur, en typ av “stark kvinna” som man ofta hittar i moderna romaner som förläggs till en någon bestämd eller obestämd historisk tid, en kvinna som ligger före sin tid och som med en oförklarlig självklarhet har vår tids värderingar istället för sin egen tids värderingar. Dessutom, i likhet med så många romanhjältinnor, finns någon obestämd mörk hemlighet, ett familjetrauma, en släkthemlighet (och en pojkvänshemlighet) begravda i det förflutna och allt ska avslöjas under romanens gång.

Man behöver knappast vara Einstein för att räkna ut vad det är för hemligheter som folk sopat under mattan, och varför Eva har kunnat lite polska sedan barnsben … Självklart är hon inte uppväxt i Frankfurt, det är bara det att hon var för liten för att minnas något av 1940-talet i Polen.

Västtysklands uppgörelse – med vad som hände i Östtyskland

Det är rätt intressant att konstatera att Tyska huset handlar om Västtysklands uppgörelse med det förflutna – och ignorerar i stort sett Östtyskland. Östtyskland var ju framtidens idealistiska kommuniststat och kom därmed undan – här behövdes minsann ingen uppgörelse med forntida skuldproblematik!

Man ignorerar det faktum att det fanns samtida protester mot nazisterna under 1930-och-1940-talen, främst från katoliker, och därför hamnade de stora koncentrationslägren i öst – i det som senare är Östtyskland och Polen. Nazisterna hade större framgång med att värva protestanter än katoliker som väljare. Martin Luther var också från det område som senare blev Östtyskland, det räknades som “öst” redan på Luthers tid – faktiskt redan på romarnas tid. Det fanns samtida motstånd mot koncentrationslägren – i väst. Östländer hade också enligt samtida bedömare en mer naturlig historia av pogromer -alltså hamnade de stora koncentrationslägren i öst. Där ingen opponerade sig mot dem. Det är ganska konstigt att hela östblocket bara lämnas vind för våg i denna “uppgörelseroman”.

Bryter med alla på grund av “Ingenting”

Evas val att gå vidare som tolk på rättegångarna leder till att hon bryter med både sin familj och sin pojkvän. Plötsligt är hon ensam på ett pensionat, utan någon alls. När lillebror hälsar på och frågar vad deras föräldrar har gjort så säger Eva “Ingenting”. Det är helt sant – och det summerar det mesta av romanen. Mycket är Ingenting.

Eva anklagar sina föräldrar och tycker att de kunnat leverera mat som förgiftat officerarna som de var anställda för att laga mat till – och hon förstår inte föräldrarnas argument att då hade det bara kommit nya officerare, och de själva och deras barn, Eva och hennes syster, hade blivit skjutna. I bästa fall. Det finns smärtsammare fall att avliva motståndspersoner på. Gestapo torterade dem oftast långsamt till döds.

De helt realistiska beskrivningarna av Gestapos tortyr i Befrielsen (sann motståndshistoria från 1940-talets Frankrike) visar att domen att helt enkelt bli skjuten direkt var en fördelaktig dom – en “belöning” för de motståndsmän som kunde tänkta sig att “skvallra” på de sina, innan döden.

Men Eva tror att hon hade varit en hjältinna om det hade varit hennes val. Hon hade minsann förgiftat officerarna och låtit sina båda döttrar dö en martyrdöd!

Alla tror att de hade varit hjältar …

Alla tror att de hade varit hjältar om de befunnit sig på rätt plats, vid rätt tidpunkt. Som den självgode amerikanen David Miller som Eva jobbar för. Han är arg på Eva bara för att hon är en ung tyska i 20-års åldern, som inte förstår fullt ut vilket hemskt land hon bor i. Miller inser inte att hans eget land var – och är fortfarande – mycket mer rasistiskt än Tyskland (vilket många afroamerikanska turister och akademiker och atleter och så vidare påpekade redan under 1930- och 40-talen).

Miller inser inte heller att amerikanerna gjorde just – Ingenting. Mycket Ingenting, under en mycket lång tid. De ville inte gå med i kriget. De ville inte reta upp Tyskland (handel och allt det där …) De ville inte göra tyskarna i USA uppretade – en stor del av amerikanerna är just från Tyskland. Och när amerikanerna väl var på plats i Europa prioriterades det inte att ta sig fram till koncentrationslägren – vilket innebar att en sista, gigantisk utrensning kunde genomföras.

Medan Storbritannien tog emot över 10.000 unga judiska flyktingar innan andra världskriget bröt ut, tog Amerika emot…noll.
Den amerikanska kongressen motsatte sig räddningsaktionen, liksom president Franklin D. Roosevelt på grund av “den allmänna opinionen”. Värva väljare går först. Men David Miller inser inte detta, eller väljer att inte minnas detta … Han är lika mycket självgod amerikan hela romanen igenom. Och han kan överträffa vilken tysk som helst när det gäller att inte minnas historien …

Ingen vill egentligen #PrataOmDet – medan de vise männen går runt i en cirkel

Eva förändras och magrar och har ångest – och hon åker till både Berlin och Polen för att leta efter överlevande, för att be dem om ursäkt … Men folk vill inte kännas vid att de varit i förintelseläger, de vill inte heller minnas eller #PrataOmDet.

Romanen har en ramhandling om att Eva som barn lade beslag på myrran, en av de tre vise männens present till Jesus, i familjens adventsljusstake, där alla figurerna går runt, runt, runt ljusen i evigheter – och i avslutningen får vi veta vart presenten tog vägen – den är i Evas handväska. Har hon haft samma handväska sedan hon var fem år? Hur har hon hållit rätt på ett så litet paket, så länge? Och vem går omkring med delar av en trasig ljusstake? Det är ganska behändigt att presenten med myrra dyker upp så lägligt, så att Eva kan hålla upp paketet mot slutet av berättelsen, som en symbol för allt som hänt i romanen. Myrran symboliserar i alla fall läkande – det är en läkeväxt som svider, men som gör gott. Det där ska i alla fall vara en hoppfull ramhandling till eländet.

Medan de tre vise männen för evigt går runt, runt, runt ljuset och aldrig kommer fram …

I alla fall i adventsljusstaken – men det där är också en ganska bra metafor för handlingen i romanen.

Skriven 2020-07-15

Läs mer om boken här