Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Judd Apatow
Skådespelare: Pete Davidson, Marisa Tomei, Bill Burr, Bel Powley, Maude Apatow
Premiär: 2020-07-24
Betyg: 3
Hela fem år har förflutit sedan Judd Apatows senaste långfilm, men nu är han tillbaka, och han gör det med ett alster som drar mest åt det balanserade dramakomedi-hållet, typ Funny People, snarare än mer renodlat flabb á la The 40 Year Old Virgin. The King of Staten Island är titeln, och frågan är om denna är ironisk. För någon kung är verkligen inte historiens huvudperson Scott. Istället är han en rätt förvirrad slacker utan vare sig mål och riktning i livet.
På något annat sätt går det liksom inte att beskriva honom. Dagarna spenderas mest åt att gagga och röka på med de likasinnade polarna, och det närmaste en idé om framtiden han har involverar en restaurang där ätande och tatuerande kombineras.
Sistnämnda råkar även vara det enda han hyser vissa ambitioner i, men ett obetänksamt försök att tatuera en nioårig gosse leder föga förvånande till oönskade konsekvenser för honom. Men inte bara på det sätt han tror. För när Ray, den initialt ilskna pappan till barnet konfronterar mamma Claire uppstår istället kemi. En utskällning leder till en ursäkt, som i sin tur leder till uppvaktning och sedermera förhållande.
I det läget hjälper inte alla antipatier i världen. Eller försök att sätta käppar i hjulet för parets lycka, för övrigt. Snarare tvärtom. I slutänden blir tjugofyraårige Scott resolut utkastad och uppmanad att få ordning på sitt liv.
Vilket inte är så lätt om man som han levt i traumat efter sin glorifierade far till brandman, som dog i samband med 9/11. En fråga att ställa sig är dock inte bara om han kan släppa detta trauma, utan även om viljan finns att göra det. Att leva i det förgångna har trots allt blivit ett bekvämt sätt för att både slippa ta ansvar och släppa någon in på livet.
Här ska villigt också erkännas att Scott gör en rätt odräglig figur. Han tänker bara på sig själv, gläds aldrig åt andra och ser till att förstöra varje social stund med både de närmaste och okända med krass cynism och/eller obehagliga ”sanningar”. Samtidigt är förstås tanken att vägen mot mognad och insikt ska märkas vid filmens målsnöre, och det gör det väl också. I viss mån, får man väl säga. Han lyckas om inte annat klämma ur sig till slut att han både saknar sin pappa och säga till sin från och till-flickvän att han alltid älskat henne.
Så visst, den unge mannen har sina försonande drag, men på det hela taget undrar man om han inte mycket väl är medveten om i alla fall vissa av sakernas tillstånd från början , det är bara det att det är lättare för honom att utnyttja omvärldens överseende än att visa förståelse för den.
Visst överseende får tittaren också ha med att Apatow drar ut på historien väl länge. Regissören har ibland svårt att döda sina älsklingar, och den här filmen är ytterligare en bekräftelse på det. The King of Staten Island må ha en hel del smålustiga scener här och där, men det är inte alltid de adderar något till helheten eller för handlingen framåt.
Sedan må det te sig lätt kittlande att det hela är löst baserat på huvudrollsinnehavaren Pete Davidson eget liv innan han blev fast ensemblemedlem i Saturday Night Live. Men det motiverar likväl knappast alla de utvikningar som görs. Åtminstone inte fullt ut.
Skriven 2020-07-22
