Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: William Brent Bell
I rollerna: Katie Holmes, Owain Yeoman, Christopher Convery, Ralph Ineson, Daphne Hoskins
BETYG: TVÅ
PREMIÄR: 2020-06-24
Först kom Annabelle, sedan The Boy, därefter Annabelle Comes Home och nu är den här filmen vi alla väntat på; Brahms: The Boy 2. Nej, jag ironiserar faktiskt lite här. För ärligt talat gick det rätt snabbt att bli less på uttryckslösa dockor som ställer till djävulskap. Nyanserna och möjligheterna till variation är liksom begränsade när skräckobjektet framlever sina dagar i fullständig stillhet. I alla fall så vitt man kan se.
Ge mig den betydligt mer livaktiga onda dockan Chucky vilken dag på året istället, så är det givet att underhållningsvärdet rakar i höjden omgående på ett helt annat sätt. Men med detta sagt är det väl inte direkt överraskande att Brahms nu är tillbaka. Med en budget på ”bara” tio miljoner dollar lyckades ”ettan” dra in 74 miljoner, och sådana framgångar argumenterar man liksom inte med.
Precis som i första filmen befinner vi oss på den brittiska landsbygden i anslutning till det gamla godset Hellshire Mansion. Dit anländer en familj till den väl tilltagna gäststugan med ett trauma i bagaget förorsakat av ett överfall i hopp om bättring. Värst drabbad är lille Jude, som ännu fem månader efter händelsen vägrar prata. Men så gräver sonen strax efter ankomsten upp Brahms ur jorden i den intilliggande skogen, och vips börjar han uppvisa tecken på tillfrisknande.
Typ. För även om nu livslusten verkar komma tillbaka – inte minst börjar Jude prata när han är ensam med dockan – så står det snart klart att den stiffa lekkamraten inte enbart bidrager med gott inflytande. Jude presenterar till exempel rätt omgående en lista över strikta regler som familjen måste följa för att Brahms ska vara nöjd.
Samtidigt börjar mamma Liza snart känna obehag över Brahms närvaro, och i slutänden kommer tvivlet på den mentala hälsan smygande. Är dockan verkligen bara en docka eller finns det liv där inne i porslinsskallen, verkar hon undra där bakom sin bekymrade alternativt lidande min? När hon verkligen gör det det vill säga. För gudarna ska veta att det är en fråga som är svår att ställa till sig själv.
Lika svårt har den oroliga modern att förstå varför Jude ritat så brutala bilder. Beror det verkligen bara på traumat eller har det något med Brahms att göra. Och vilken roll spelar det gamla kråkslottet Hellshire för helheten. Finns lösningen på mysteriet där? Det är klart den gör. Det var ju där föregångaren utspelade sig. Frågan är bara på vilket sätt.
Så vad blir då domen? Well, till att börja med ska inte stickas under stol med att Brahms: The Boy 2 trots allt innehåller ett mindre antal inslag som kittlas av läskighetsnerven. Men med detta sagt; överlag är det här alldeles för tamt och menlöst. Jag förstår tanken, regissören William Brent Bell har gått in för att skapa obehaglig atmosfär snarare än att fokusera på ständiga ”jump scares”, och så långt är allt gott och väl. Problemet är bara det att han inte lyckats förmedla vare sig nerv eller spänning i den utsträckning som krävts.
Vilket är fullt förståeligt. För det måste vara extremt svårt att få något så uttryckslöst som en docka att verka hotfull. Av just denna anledning bör producenterna inte falla för frestelsen att göra den ”trea” som det är upplagt för. Det finns liksom inga tricks kvar att nyttja i den filmiska leksakslådan. Såvida Brahms nu inte ”goes Chucky” då förstås.
Skriven 2020-06-30
