Klicka på bilden, för att se hela bilden
När allt är åt helvete. Närma dig då Hank von Hell och gotta ner dig i hans nya album Dead. Det tycker i alla fall den före detta frontmannen i legendariska Turbonegro själv. För i tider av emotionellt armod av Coronatyp kan mörker vara det enda botemedlet.
– Ja, 2020 är ju ett så jävla mörkt år, så man kan säga att den enda ljuspunkten kommer att vara att Hank von Hell släppte en platta med titeln Dead och berättar om hur mörkt allting är.
Perfekt timing för Dead med tanke på Covid 19
Hanks svar görs för all del med glimten i ögat, men det ligger sannerligen allvar bakom. Tillkomsten av albumet skedde nämligen under en hektisk period då han förvandlade varenda mörk period i sitt liv till musik. Med tanke på detta är timingen för att släppa Dead perfekt nu eftersom Covid 19 förorsakat ”ganska skrämmande förändringar” för många.
– Sedan heter ju min skiva Dead, och alla går och känner efter hur de mår nu. Alla känner att världen går igenom en brutal förändring, och visst känns det smärtsamt. Men jag har inte känt av effekterna, så jag är lyckligt lottad och mår bra. Jag har upptäckt att mitt sätt att leva i tjugofem år fått ett namn. Det kallas karantän hehe. Jag släpper singlar hela tiden, men annars skulle jag inte gjort så jävla mycket ändå. Fast jag insisterade på att släppa skivan nu oavsett vilket.
Disco går ”tokigt bra”
– Och du har fått en del respons redan på de singlar som släppts?
– Ja, absolut. Jag släppte ju fyra singlar innan albumet kom ut, och då var det avsevärt större respons än vad jag förberett mig på. Det var många fler streams, och mer intresse från de jag har koll på. Sedan verkar det som om både rockfans och annan publik uppmärksammat det här. Disco går till exempel tokigt bra, siffrorna för den är högt över vad jag brukar få när bara den vanliga rockpubliken hänger på.
Trettio års erfarenhet och är plötsligt en gatumusikant
Så långt är allt gott och väl. Men Hank ser det som en utmaning att tjäna pengar på sin musik eftersom ”streamingtjänsterna tar alla pengarna för att de är duktiga på de binära koderna”.
– Man får förlita sig på livekulturen för att få råd med mat på bordet, och livestreaming visar på ett nytt sätt att göra det själv på. Det tycker jag är häftigt. Men det är också en utmaning. För samtidigt som man har trettio års erfarenhet, så har man ändå plötsligt blivit en gatumusikant.
– Det är onekligen en märklig situation?
– Ja, folk kan ju betala vad man tycker. Det är som försöka köpa en Volvo på Swish. ”Men jag fick fan ingen Volvo. Jag borde ha prövat att köpa en Saab istället” haha.
Tvungen få igenom titel med våld
Dead är Hank von Hells andra soloalbum, och följer upp debuten Egomania, som såg dagens ljus hösten 2018. Releasedagen då den 2 november sammanföll med Dia de Muertos, den mexikanska högtiden då man hyllar minnet av nära och kära som gått bort. En dag då de döda har party med de levande, förtydligar Hank, och berättar att han denna dag för ungefär ett och ett halvt år sedan uppenbarade sig i vitt med blommor och dansanta avsikter.
– Jag spelade åttio gigs i USA, Europa och England med den skivan, men sedan ville Hank von Hell berätta var han varit, och det var i helvetet och tillbaka. Han ville tala om vad som gäller. Så egentligen är Dead en jävligt mörk och skrämmande skiva. Därför var det här en titel som jag var tvungen att få igenom med våld. Jag ville uppvisa den ärligaste Hank von Hell som jag kunde, och då ville jag också ha den läskigaste titel jag kunde komma på. Den skulle ha kunnat heta något som Deathmaster eller så istället, men jag ville ha något mer rakt, och det tyckte skivbolaget var jobbigt.
– Ja, de tjatade visst på dig om det där?
– Ja, bolaget ringde varje vecka och frågade om titeln, och då sade jag ”Dead, heter den ju”. Så de trodde kanske jag skulle ändra på den. Men en titeln som Dead satte igång personliga känslor. Det är ett subjektivt tillstånd, som alla är tvungna att förhålla sig till, och det var den bekräftelse jag behövde för att övertygas om att jag hade valt rätt. Hela skivan är ett skrik på hjälp för hela världen, inte bara från mig. Men Beatles ju har redan gjort en skiva som heter Help.
Hyllning till Cooper och Bowie
Hårdrock med punkvibbar, betecknar jag själv innehållet på Dead som, och hänvisar till Alice Cooper på sitt mest punkiga humör. En inte alltför orealistisk beskrivning, och Hank håller med. Men den gamle långlivade glamrockaren har inte bara inspirerat som artist och musiker, menar han.
– Han är ju en manifestation som människa också. Mycket av det teatraliska har ju att göra med att hur man spelar roller och samtidigt försöker hitta balans, så att man inte går helt bananas. Men den stora stjärnan som ifrågasätter allt är väl Bowie med sin vinkling på det hela. Så om någon frågar, så är det här en hyllning till ”Coop”, men också till Bowie. Jag har väl blivit en dinosaurie, men idag verkar det som om alla artister ska bete sig efter normen medan den tokiga rockstjärnan dör ut. Därför vill Hank von Hell placera ut den fanan där den ska vara igen.
– Du saknar de där ”larger than life”-kvaliteterna?
– Ja, alla säger att man ska tänka utanför boxen, men jag och några till lever i total förnekelse om att det finns en box. Jag tänker skita i att ha en box om jag inte har gjort den själv. Därför tror jag att de mellan noll och trettio behöver rock, punk och metal mer än vad de tror
Sum 41 och emo-kidsens depressioner
På tal om just punk, så är spåret Radio Shadow en produkt av ett samarbete mellan Hank och två av medlemmarna i kanadensiska Sum 41, Cone McCaslin och Dave Baksh. Sångaren funderade en del över hur de två parterna kunde slå ihop sina stilar, och i slutänden fick de ihop dem på ett vettigt sätt.
– Den här låten är också väldigt mörk och brutal, och mycket handlar om svårigheterna och strulet i mitt eget liv. Det skojas mycket om emo-kidsens depressioner, men jag genomlevde samma grej när jag var yngre. Det var då föräldrarna brydde sig mer om vad som var på tv än hade koll på hur hur barnen mådde.
En medveten rening, Jesus, Ole och Mozart
I vuxen ålder har Hank – möjligen vis av erfarenheten i yngre år – tagit kommando över sin egen tillvaro när livet i rockbranschen blivit för mycket av det goda. Ett tidigt sammanbrott på en turné i Italien orsakat av heroinmissbruk 1998 var början på en Golgatavandring mot bokstavlig rening. Efter att ha blivit drogfri fortsatte han sin sejour i Turbonegro, men 2010 hoppade sångaren av rocksvängen och flyttade till Sverige för att leva familjeliv under sitt civila namn Hans Erik Dyvik Husby. Även yrkesmässigt skiftade han kurs fullständigt. Rockscenen byttes ut mot teaterscenen och filmstudion, varpå titelroller i norska Jesus Christ Superstar och svenska biopicen Cornelis följde. Liksom engagemang som Ole i scenversionen av Sällskapsresan och icke minst den manliga huvudrollen Sarastro i Trollflöjten så sent som förra året.
– När man får frågan av Göteborgs Stadsteater om att sjunga Mozart tänker man att om de nu är galna nog att fråga, så är jag galen nog att tacka ja. Rock’n’roll handlar ju om frihet att göra vad fan man vill, att gå in i det okända och då upptäcka att man kan göra alla möjliga saker. Jag har inget att förlora. Men det brukar bli bra och roligt att göra sådant här.
Ett medvetet val
– Jag har fått intrycket att det var en medveten strategi av dig att göra något annat på det stadiet i ditt liv?
– Ja, det var och är fortfarande ett medvetet val jag tog för mig själv. Att göra allt annat än vad jag var känd för, och lära mig vad jag kunde och inte kunde. Så det var ett medvetet val, men ingen medveten plan. Jag hoppar ut i det okända, och får se vart det bär.
Vore dum i huvudet om inte saknade Turbonegro
– Det var ju tio år sedan du hoppade av Turbonegro nu, och de har en annan sångare sedan nästan lika lång tid tillbaka. Men saknar du det inte ibland att vara en del av dem?
– Alltså, jag hade de häftigaste ögonblicken på konserterna med Turbonegro med världens mest dedikerade fans. Så det är klart jag skulle vara dum i huvudet om jag inte saknade det. Därför skulle jag ljuga om jag sade att det var ett lätt beslut att lämna bandet, det var något jag själv var med och skapade. Så det flödar många känslor inom mig. Men det är samtidigt skönt att se de andra lira, det är skönt att se dem fortsätta. För mig handlade det också om att hitta mig själv i världen. Så nu finns både Hank von Hell och Turbonegro, och jag fick lära mig att allt har både för- och nackdelar.
Allt ska vara extremt
– Nuförtiden är du ju soloartist, men hur funkar det för dig att undvika den destruktivitet och de frestelser som ligger och lurar på dig som rockstjärna i dessa dagar?
– Alltså, det är ju så här i livet; är det inte det ena så är det det andra. Eller tredje. Det är en vetenskap, och lever man i extremer, så vill man ju ha extrema utmaningar och känslor. Allt ska vara extremt. Det är ju ett högriskyrke att vara artist. Det är ständigt nya utmaningar, och om du pallar med det gör du det kanske tills du blir femtio. Eller kanske sjuttio. Det finns ingen nåd om man misslyckas. Det är allt eller intet, och ju längre man lever desto mer tragik får man uppleva.
Ljus kan öppna för möjligheter
– Avslutningsvis; hur ser du på framtiden? Ser du något ljus?
– Jo, det är väl det man kan styra. I ljuset kan mycket gå sönder, men det kan också öppna för möjligheter till något nytt. Mycket blir tydligare i en sådan här global kris. För det finns anledning att bättra på många saker och det finns anledning att skapa själv. Så jag tror det kan bli alla tiders, men man måste också inse att när det blir mörkt, så måste ”luman” tändas så att man tänker, ”fan, så ska det inte vara”. För om något går sönder kanske det inte kan bli så jävla bra som möjligt.
Skriven 2020-06-23
