ALESTORM, Curse of the Crystal Coconut (Napalm Records)

Klicka på bilden, för att se hela bilden

De brittiska öarnas glada pirater är tillbaka. Hären är ännu en gång samlad. För sjätte gången för att nu vara exakt, och det mesta är väl i sanningens namn som vanligt. Väljer man ett så nischat koncept som piratmetall som utgångspunkt för sin gärning är konceptet liksom givet från A till Z.

Om hedonism i största allmänhet

Vad är då Alestorms koncept undrar kanske den ignorante? Tja, i grund och botten pratar vi som bekant power metal och folksång i dito metalartad musikalisk beklädnad präglad fullt ut av lyrik om allt kul som piraterna ägnade sig åt då det begav sig, det vill säga plundring, partaja, supa, lägra fagra damer och hedonism i största allmänhet.

Skojfriskt grovkornigt

En skapelse som Pirate Metal Drinking Crew får man väl säga är essensen av vad Alestorm handlar om. Eller vad sägs om textrader som ”We are the pirate metal crew. We think you’re dumb and we hate you to. We are the pirate metal crew, we don’t give a fuck, we think you all suck”. Skojfriskt grovkornig är bara det så kallade förnamnet, och den där syntslingan gör bara helheten än mer cathy.

De odöda hungrande efter mänsklig hjärna

Och här finns mer av samma vara, fattas bara annat. Shit Boat är en slags förlöjligande mobbningshymn riktad mot en piratkollega i vilken det oreras om att dennes skepp är ett ”jävla skämt”med tillhörande associationer till det manliga könet.

En titel som Zombies Ate My Pirate Ship säger i sin tur det mesta. De odöda reser sig både hungrande efter mänsklig hjärna och sugna på att plundra. Men frukta inte, sångens jag utlovar en smäll i skallen på döingarna med en tegelsten.

Funky rytmer och hardcore mest udda

Subtilitet är som säkert alla förstår eller kanske snarare vet vid det här laget knappast en hederssak för det här gänget. Men med detta sagt får man väl samtidigt säga att soundet långt ifrån är hugget i sten. Det går i alla fall inte att komma ifrån att grunderna av folk- och powermetal inte sällan varieras med andra influenser. Inledande Treasure Chest Party Quest ger till exempel associationer till ett Motley Crue/Steel Panther ”goes pirate” och Chomp Chomp innehåller både trashy riffande utan att direkt tangera Metallicasfären och ett solo modell gitarrhjälte mitt i det ovanligt speedade öset.

Mest udda i denna sångsamling är dock Tortuga, den sällsamma historien om en jagad pirat som får betala priset för sina illvilliga gärningar. För här nosar gänget minsann både på funky rytmer, och hardcore med gästande rappare. Det såg nog inte många komma. Men fans behöver inte frukta. De omistliga medryckande elementen finns även här.

En skamlöst trallig bekräftelse

Dessutom finns det inget i övrigt på detta verk som antyder en kursändring att tala om. Skottarna fortsätter förfina sitt koncept. De må ha glimten i ögat, men de tar sina gladlynt grabbiga lustigheter och tramserier på fullt allvar. Det behöver ingen faktiskt tvivla på, och Curse of the Crystal Coconut utgör ännu en skamlöst trallig bekräftelse på det.

Skriven 2020-06- 22