Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
USA:s samvete efter Vietnamn, de svartas situation, usel dialog och datoranimerat blod , USA 2020
Regi: Spike Lee
I rollerna: Delroy Lindo, Jonathan Majors, Clarke Peters, Norm Lewis, isiah Whitlock Jr.
(Netflix)
BETYG: TVÅ
Om Netflix var lite fel på det med The Last Days of American Crime; förra veckans premiär som var dåligt tajmad med tanke på George Floyd-demonstrationerna, så är de betydligt mer rätt på det med veckans premiär, Spike Lees Da 5 Bloods. Det känns nästan som om filmen gjorts för att kunna visas just nu.
Värre dialog än i Summer of Sam
1999 såg jag Spike Lees Summer of Sam i Cannes, och jag minns att jag och mina kollegor satt och gapade. Vi tyckte nämligen att dialogen i den filmen var under all kritik. Ingenting lät naturligt.
Jag har inte sett speciellt många Spike Leefilmer sedan dess (jag har fortfarande inte fått tummen ur till att se BlacKkKlansman, som också ligger på Netflix), men när det gäller usel dialog lyckas Da 5 Bloods vara värre än Summer of Sam. Rent allmänt är det värre på de flesta sätt.
Uppseendeväckande klumpig film
Jag noterar en hel del positiva reaktioner på Da 5 Bloods, men jag gissar att folk har stirrat sig blinda på det viktiga budskapet, och fullkomligt missat att detta är en uppseendeväckande klumpig film. Den är märkligt amatörmässig, den är tråkig, och den är så övertydlig att den blir en pekoral. Jag skrattade på fel ställen.
Liksom så många andra Netflixproduktioner är detta en påkostad film, filmfotot är bra, miljöerna tjusiga, och ett flertal duktiga skådisar har placerats i de bärande rollerna, men det hjälper föga när manuset inte duger.
Kraschade helikopter i djungeln
Titelns 5 bloods är Paul (Delroy Lindo), Otis (Clarke Peters), Eddie (Norm Lewis), Melvin (Isiah Whitlock Jr.), samt Pauls son David (Jonathan Majors). Med undantag för David är de här männen kompisar från Vietnamkriget. 45-50 år tidigare kraschade de i en helikopter mitt i djungeln. Helikoptern fraktade även guldtackor. Efter vilt pangande med Vietcong lyckades de komma undan, men deras kompis Stormin’ Norman (Chadwick Boseman) och guldtackorna blev kvar i djungeln.
I nutid återförenas de här vietnamveteranerna i Ho Chi Minh City. De har nämligen lokaliserat helikoptern, som tittat fram efter ett jordskred. Nu tänker de hämta hem guldet och bli miljonärer. Jean Reno spelar en skum fransos i vit kostym de gör en deal med, och försedda med en vietnamesisk guide beger de sig in i djungeln.
Om USA:s samvete efter Vietnamkriget
Fem afroamerikaner på skattjakt i Vietnams djungler, det låter ju lovande, och det var därför jag såg den här filmen. Men det här är ingen rak äventyrsfilm. Det är en film om USA:s samvete efter Vietnamkriget – och om de svartas situation i Amerika. Budskapen är lika subtila som demonstrationsplakat på första maj. Spike Lee närmast skriker ut det han vill ha sagt, här figurerar till och med en ond figur som tar på sig en Make America Great Again-keps.
Filmen innehåller ett flertal flashbackscener från kriget, och i dessa spelas de fyra kompisarna av samma skådespelare som i nutid. Spike Lee har inte gjort som Martin Scorsese i The Irishmans och försökt föryngra skådespelarna digitalt, vilket vi ska vara tacksamma för. Men han har heller inte anlitat yngre skådisar som liknar de äldre. Jag upplevde det som synnerligen förvirrande när samma 65-plussare plötsligt figurerade på 1970-talet.
Autentiska bilder och traditionell uppgörelse
Actionscenerna är överfyllda med CGI: datoranimerade mynningsflammor och datoranimerat blod. Det ser ut som ett TV-spel. Ofta parallellklipps våldet med autentiska bilder och filmklipp på Vietnamkrigets offer. Effekten blir konstig – obehagliga bilder på sönderskjutna barn varvat med orealistiska stridsscener. Ännu konstigare blir det när allt leder fram till en traditionell slutuppgörelse i en tempel i djungeln, det här skulle kunna vara hämtat ur en Antonio Margheritifilm från åttiotalet, bortsett från att Margheriti hade används sig av lösa skott och squibs istället för CGI.
Ibland får vi se knutna nävar i luften, ibland klipps det in bilder på svarta frihetskämpar, och vid ett par tillfällen håller rollfigurerna långa tal medan de tittar rakt in i kameran. Nämnde jag att filmen varar två timmar och 34 minuter? Da 5 Bloods varar två timmar och 34 minuter. Utan större anledning.
Flott filmfoto och bra skådisar
Det spelar ingen roll att Spike Lee har goda avsikter – det här är en rejält misslyckad film. Enda orsaken till att jag inte sätter en etta i betyg är att filmen har ett flott filmfoto och bra skådisar. Jag gillade även Lees grepp att ändra filmformatet beroende på var och när det utspelar sig: CinemaScope i Ho Chi Minh City, 16:9 när de är på guldjakt i djungeln, och 4:3 när det är tillbakablickar från kriget.
Skriven 2020-06-13
