KÄNT FOLK SOM TRÄFFAT MIG DEL 4: NASHVILLE – dryckesvännen Dave Dudley, Charlie Louvins mörka visdomsord och knäböjandet för Kitty Wells

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Nashville – countrymusikens stamort på jorden

Jag hade turen att bli god vän med Gordon Stoker i The Jordanaires redan första gången jag kom till Nashvlle 1967. Det är näst intill omöjligt att skaka fram någon countryartist från den tiden som inte The Jordanaires körat bakom.

Alf Robertson och Jordanaires

Den mest kände var naturligtvis Elvis Presley under sina Nashvilleår. Det var Gordon som presenterade mig för Roy Orbison, som då var några år på RCA och så även Charlie Rich som fått en ny karriär på CBS. På CBS skulle också Alf Robertson med The Jordanaires som uppbackning spela in en LP som skulle släppas med både amerikansk och svensk text.

Robertson i Nashville var tänkt som Alfs stora genombrott. Tyvärr blev det inte så, men ett antal roliga år träffades vi och hängde på The Opry eller i någon skivstudio. När man stängde The Grand Ole Opry eftersom den gamla byggnaden ansågs som brandfarlig var Alf där sista kvällen och inget öga var torrt.

Tummen ner för Opryland och Elvis ”Överste”

Nu flyttade man ut till nöjesfältet Opryland som hade alla bekvämligheter och låg i tiden, men de flesta countryartister jag pratade med gjorde tummen ner. Hank Snow, till exempel brukade aldrig skräda orden när han var missnöjd, och det var han oftast. Han ansåg att Opryland inte nådde gamla Grand Ole Opry upp till knäna och det var bara en sak eller person som gjorde honom mer upprörd än Opryland och det var Överste Parker.

Den ökände Översten var ju Snows och Eddy Arnolds manager innan han tog patent på Presley. Här finns inte plats tillräckligt att få med hans svavelosande sågning av den självutnämnde översten. Eddy Arnold var mer diplomatisk när jag pratade med honom om Parker när vi satt och väntade på en flight till Los Angeles.

Varför sådant liv för countryns nytrampade marker?

I dag pratas och skrivs det mycket om den genuina countryns utarmning i popsvängen, och då på sjuttiotalet gjordes detsamma. Chet Atkins hade börjat med stråkar och änglakörer, och Danny Davis hade hängt på Herb Alperts popularitet och bildat Danny Davis & Nashville Brass.

Eddy Arnold hade för länge sedan satt på sig fluga och smoking och nu gjorde Ray Price detsamma. Merle Haggard använde gärna blåsinstrument precis som Marty Robbins och jag tog upp frågan med Harlan Howard som hade sitt kontor snett emot RCA. Med hundratals hits kunde Howard kalla sig orakel, och han kunde inte förstå att det blev sådant liv när countryn trampade in nya marker. Dolly Parton, Kenny Rogers och Dottie West hade ju aldrig sålt så bra som nu när västkusten och till och med New York accepterat dem.

Bobby Bare, ja samme The Bear som fyrtio år senare skulle vara aktuell att sjunga för Norge i Schlagerfestivalen kved över countryns död och begravning.

Dolly och Porter – vem svek vem för Mammon

Porter Wagoner skulle bli indragen i en lång och plågsam rättegång mot Dolly Parton om vem som svek vem för Mammon. De flesta countryartister jag träffade och intervjuade blev som vänner med åren. Dave Dudley klämde jag många bärs med, och så Charlie Louvin som gav mig sina visdomsord att bära med sig genom den här jämmerdalen I don,t trust anybody, maybe me and we but sometimes I have doubts about we.

Roy Acuff och svenskjournalister med slagsida åt vänster

Stonewall Jackson berättade historien om sin hit Waterloo, som ju skulle bli en hit igen om några år med en svensk fyrklöver. Roy Acuff hade inte glömt två svenskar – Jan Aghed och Jonas Sima – som varit i stan och gett den slagsida åt vänster genom att prata Vietnam och andra känsliga saker som Loretta Lynns The Pill.

The King Of Country Music – Roy Acuff såg sig själv som mycket konservativ – det vill säga tills han träffade mig. En vecka innan jag kom till stan hade Tricky Dick Nixon varit på Opryland och av Roy lärt sig spela jojo. Roy Acuff var en fena på jojo, något som han ofta demonstrerade på scen.

Countrylåt blev hit med Alice Babs

Jag fick också knäböja vid tronen åt det närmaste Nashville kom kungligheter, nämligen familjen Kitty Wells & Johnny Wright som tejpade på MCA med The Jordanaires. Jean Shepard hade efter alla år lämnat Capitol för United Artists och jag lämnade över facktidningen Kountry Koral från Sweden, som skrivit om henne.

Jag passade på att berätta för henne att Käre John blivit en hit i Sverige också med en böna som hette Alice Babs. Tja detta är lite av att hoppa mellan tuvorna och botanisera lite i minnenas arkiv där mycket fastnat medan annat bara dyker upp ibland och försvinner igen.

Mord, skottdrama och mycket historia

Jag trivdes i Nashville även om storstaden med åren började göra sig påmind även där. Ett uppskakande mord på Oprystjärnan Stringbean skulle till exempel röra om i idyllen och Sergeant Barry Sadler från de gröna baskrarna skulle också bli indragen i ett skottdrama. Nashville är som Hollywood det finns hur mycket historia som helst att ösa ur – och det blir ändå över.

Skriven 2020-05-11

Du kanske gillar:

DAWIT ISAAK-BIBLIOTEKET – yttrandefrihetsbibliotek på Malmö Stadsarkiv Barry Lyndon och skatten: kulturskatten och den vi tvingas att betala till folk som borde livnära sig på något annat än det de bränner våra skattepengar på. UR&PENN och 830 namn DogmaDoguSåpa™, Mätt på att leva™, Murmelmurvlarna™, Sverige sett genom 16 städer™, Fredag Bad taste™