KILL CHAIN

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Seg noir á la lågbudget, USA 2019
Regi: Ken Sanzel
I rollerna: Nicolas Cage, Annabelle Acosta, Angie Cepeda, Eddie Martinez, Allimi Ballard
(Noble Entertainment)

BETYG: ETT

Nicolas Cage är en produktiv herre. För produktiv, menar många. Och med viss rätt, får man väl säga. Allt är liksom inte guld om man nu ska uttrycka det diplomatiskt. Sådant som softa thrillern Unthinkable och halvskräckisen Between Worlds tedde sig till exempel tämligen menlösa medan hårdkokta Arsenal, Dying of the Light – regisserad av manusförfattaren till Taxi Driver, Paul Schrader, effektiva Seeking Justice, Stolen, The Trust mot Elijah Wood och underhållande skräcksatiren Mom and Dad överlag kan vara värda både en och flera tittar.

Åtminstone om preferensen lutar åt det gritty, tidvis utflippade och/eller våldsamma hållet. Inte minst för att både hantverk och production value överlag övertygar även om vi långt ifrån talar i termerna överdådiga actionklassiker modell Con Air, Face/Off och The Rock.

Segt och onödigt rörigt

Med andra ord skulle man här också samtidigt kunna hävda att ryktet om Cages fall ner i B-filmsträsket är överdrivet. Fast med detta sagt, den som vill ha vatten på sin kvarn kan med fördel(?) inhandla eller hyra lågbudgetdoftande Kill Chain. Detta nutida försök till film noir ter sig nämligen inte bara segt, utan även onödigt rörigt. Man drar på svaren på en massa utslängda frågetecken, som säkert är menade att få en att sitta på nålar och undra över hur allt hänger ihop. Men i slutänden blir belöningen mest bara en otillfredsställande halvmesyr. I alla fall är man rätt säker på att de flesta frågetecknen knappast rätats ut.

Blodbestänkt beväpnad ung kvinna

Cage är Arana, ägare av ett sunkigt hotell i en lika sunkig stadsdel i en sydamerikansk storstad. När vi kommer in i handlingen anländer några slemma gangstertyper till hotellet. De konfronterar Arana om något vi inte känner till, men de har uppenbarligen hittat sin man. Värt att notera är också en hädangången herre som hänger över ett bord. Någon våning upp står en blodbestänkt beväpnad ung kvinna, som oroligt betraktar dramat där nere i receptionen.

Fotfolk för en skum organisation

Därefter blir det flashbacks, och då får vi stifta bekantskap med en yrkesmördare på plats i ett av hotellets rum, som förbereder sig för sitt nästa jobb. Tydligen är måltavlan en yngre man i samma bransch, och denne får vi i sin tur sedan möta i en tillspetsad situation i en bil med två – får man förmoda – korrupta snutar. Samt en stenhård dam i svart på jakt efter ett knippe blodsdiamanter på avvägar.

Dessutom avslöjas att Arana och hans gamle kompanjon Franco tidigare arbetat som fotfolk för en skum organisation, som ägnat sig åt diverse brottslig verksamhet. Fast när det till slut gick upp för dem att även handel med småflickor var en del av deras affärsidé förändrades tillvaron för dem båda på ett livsavgörande sätt.

Ofärdigt och övermaga pretentiöst

Som synes lägger manusförfattande regissören Ken Sanzel ut idel handlingstrådar på längden och tvären för att skapa ett mörkt djupodlande mysterium, och någonstans antar jag att intentionerna varit goda. Fast det hjälper inte, det färdiga resultatet känns…öööh ofärdigt och tillika övermaga pretentiöst i sin approach. I alla fall i relation till upplägget. Sanzel må slita hårt med en tillkämpat smart och trots allt inte alldeles misslyckad dialog för att bygga upp dramatiken, men i slutänden får man mest intrycket av att han haft en övertro på sitt material.

För det är dessvärre ett faktum att han suger på karamellerna för länge i ett sackande tempo, de röda trådarna bara är hjälpligt tunna och att klimaxet mest framstår som en ospännande besvikelse till rökpuff . Om man åtminstone bjudits på ett klaustrofobiskt actionfyrverkeri värt (noir)namnet hade en del varit förlåtet, men så är alltså inte fallet.

Skriven 2020-06-01