Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Anders Refn
I rollerna: Jesper Christensen, Bodil Jörgensen, Mads Reuther, Gustav Dyekjær Giese, Sara Viktoria Bjerregard Christensen
BETYG: TRE
PREMIÄR: 2020-05-29
Svenskar klagar ofta på svensk film. Svensk film är så dåligt, det är tråkigt och illa spelat med onaturlig dialog. Annat är det med dansk film! Dansk film, det är bra grejor det, och de har ju så bra skådespelare! Vad som är kul är att danskar säger precis likadant – fast tvärtom. Dansk film är så dålig, det är tråkigt och illa spelat med onaturlig dialog. Annat är det med svensk film! Svensk film, det är bra grejor det, och de har ju så bra skådespelare!
I det danska dramat De förbannade åren, i regi av Anders Refn, får vi chansen att jämföra danska och svenska skådespelare (samt norska och tyska). Det hela utfaller inte till de svenska skådespelarnas fördel.
Danmark under ockupationstiden är ett ofta förekommande tema inom dansk film och TV, vilket förstås inte är förvånande. Mest känd och antagligen bäst är TV-serien Matado. De förbannade åren känns lite grann som en humorbefriad, mindre charmig, och lite valhänt version av Matador.
I handlingens centrum står familjen Skov, med fabrikören Karl Skov (Jesper Christensen) som överhuvud. Familjen Skov bor flott, de har gott om pengar, och när tyskarna invaderar landet börjar Karl, påhejad av svenska kollegor, att tillverka produkter för Tysklands räkning för att inte gå omkull.
De olika familjemedlemmarna agerar på vitt skilda sätt under de här åren. En grabb ansluter sig till tyska armen. En annan blir kommunistisk motståndsman. En tjej förälskar sig i en charmig tysk ubåtskapten.
Det här känns som att titta på en TV-serie ihopklippt till en långfilm. Det känns även som om stora delar saknas. När filmen börjar får vi aldrig några närmare presentationer av de många rollfigurerna. Det tar ett bra tag innan man kopplar vad det är för några och hur de hör ihop. Storyn hoppar hela tiden mellan olika parallellhandlingar, varav många aldrig får tid att utvecklas. Vi ges aldrig tillfälle att lära känna-, och känna för-, de olika familjemedlemmarna. Ett par rollfigurer som ger intryck av att vara viktiga försvinner plötsligt ur handlingen. Vem var den blonda tjejen som ville gifta sig med en av pojkarna Skov?
Claes Malmberg klarar sig bra som självisk svensk fabrikör, Peter Eggers är inget vidare som ingift svensk familjemedlem. I början av filmen dyker det upp två svensktalande tyska judar. De spelas av Melinda Kinnaman och Joel Spira, som talar svenska med tysk brytning. Det låter inte klokt, det känns som ett barnprogram från 70-talet, eller en sketch. De är jättedåliga, men tack och lov arresteras de ganska omgående. Överspelspolisen grep in.
De danska skådespelarna klarar sig bättre. Jesper Christensen är förstås utmärkt som Karl Skov, likaså Bodil Jørgensen som fru Skov. Bäst är en skånsk polis som skriker “Jevvla smugglare!”. Tyvärr är han bara med fyra sekunder. I mörker.
Jag hade vissa förhoppningar på De förbannade åren, det är ju ett högintressant ämne. Filmen är dock lite för ojämn. Efter två och en halv timme slutar plötsligt filmen mitt i alltihop, utan att handlingen avslutats. Vad hände? Det visar sig att det ska komma en fortsättning – som spelas in just nu och som inte får premiär förrän 2022. Jag hade helt klart föredragit att de spelat in hela berättelsen om familjen Skov på en gång, och sedan visat den som en utförlig TV-serie, istället för en halv biofilm.
Filmen får alltså biopremiär, men i vilka städer vet jag inte. Biograferna är stängda där jag bor.
Skriven 2020-05-29
