Intervjuklassikern: P!NK fortsätter provocera även som nygift

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Bakgrund

Alla blir vi stora om vi har tur. I alla fall rent fysiskt, och samma sak gäller Alecia Beth Moore, alias Pink. I september förra året fyllde hon fyrtio, vilket väl får betecknas som tämligen vuxet. Men 2006 då jag träffade henne ”in the flesh” på ett lyxhotell i Stockholm för en runda bordsintervju tillsammans med ett gäng andra journalister hade hon alltjämt rykte om sig att vara en provokatör. Själv har jag aldrig köpt den bilden. I mina ögon har hon alltid mest bara framstått som något av en varmhjärtad skojare som ville driva lika mycket med sig själv som alla överspända individer där ute.

Floppande punksamarbete krävde ny megahit

Hur som helst, anledningen till sångerskans Stockholmsbesök stavades I’m Not Dead, hennes fjärde album i ordningen, och titeln kunde mycket väl ses som ett statement. Föregångaren Try This, som skapats tillsammans med oväntade samarbetspartnern Tim Armstrong – till vardags sångare i punkbandet Rancid – hade ”bara” sålt 2,7 miljoner exemplar. Inte illa, kanske du tycker, men om man betänker att föregångaren Missundaztood flög över världens skivdiskar över tretton miljoner gånger blir bilden säkert tydligare; Pink behövde en ny megahit, inget annat dög. Så småningom skulle i’m Not Dead mycket riktigt sälja i sex miljoner exemplar och generera en hel radda hitsinglar, däribland Stupid Girls, Who Knew och U + Ur Hand, men det är förstås en helt annan sak. Som läget var där och då var ”the pressure on”.

Skojade friskt när tillfälle gavs

Intervjun då? Tja, den rullade på utan missöden och pinsamma ögonblick rent allmänt. Runda bordsintervjuer utgör alltid ett orosmoment. Innan det hela drar igång bävar man alltid för att någon ska ställa en idiotfråga av provocerande, barnslig, överdrivet smal och/eller eller rent ignorant natur, men det gick överlag smärtfritt. Jag hamnade närmast till höger om sångerskan, som var på ett till synes väldigt gott humör. Hon verkade avslappnad, bjöd på sig själv och skojade friskt när tillfälle gavs.

Krisande ledde till rådgivning och ny lycka

Det goda humöret kanske i sin tur i viss mån kunde tillskrivas det då nyligen genomförda giftermålet med motocrosstjärnan Carey Hart. Paret hade gift sig på Costa Rica några månader tidigare. Fast lyckan skulle inte vara. Några år senare krisade det, varpå separationen kom som ett brev på posten, Men fortsättning följde i form av dejtande på nytt och äktenskapsrådgivning. Vilket uppenbarligen utgjorde några steg i rätt riktning eftersom Pink och Carey Hart numera är lyckliga tvåbarnsföräldrar.

Vad mer? Jo, i december deklarerade sångerskan att hon tar paus från musiken för att fokusera på familjen och vara Alecia för hela slanten.

Skriven 2020-05-18

PINK fortsätter provocera även som nygift

I’m Not Dead förkunnar Pink i titeln på sitt nya album, men det har garanterat inget att göra med att hennes eventuella besvikelse över att föregångaren Try This inte levde upp till de kommersiella förväntningarna nu är historia. Däremot är valet av titel en tydlig indikation på att sångerskan nu är redo att provocera igen. I ett av de mest omtalade spåren Dear Mr. President ställer hon till exempel obekväma frågor till George W. Bush och i den flitigt vevade videon till singeln Stupid Girls driver hon med sneda skönhetsideal och bimbofieringen bland hennes kändissystrar. Visserligen nämns inga namn, men Britney Spears, Jessica Simpson och Paris Hilton har all anledning att känna sig träffade.

– Fast jag har inte hört något, skrattar Pink, när jag träffar henne i en hotellsvit i Stockholm. Ingen av dem har mitt telefonnummer. Men jag hoppas att alla kan se humorn i det här. Det är ett starkt och kul budskap som det är lätt att se poängen i. I bästa fall kan det få folk att fundera över sin egen tillvaro, och då blir världen en bättre plats.

Pink beskriver I’m Not Dead som ett eklektiskt steg i rätt riktning. Skivan representerar alla hennes favoritstilar, och det är det som gör helheten så bra, menar hon. Inte minst på grund av texterna, som hon tycker är smartare än på någon av de tre föregångarna. Fast det är förstås på grund av ovannämnda utspel i Stupid Girls Pink har blivit beskylld för att vara en hycklare. Eftersom hon ofta själv tagit den lättklädda vägen i sina videos har kritiken kommit som ett brev på posten. Föga förvånande, kommenterar sångerskan själv samtidigt som hon försvarar sin egen hållning.

– Tjejerna jag sjunger om lever som om det inte existerar krig eller någon kvinnokamp. Men jag har aldrig sagt att man inte kan vara sexig. Jag vänder mig bara mot att kvinnor gör sig dummare än vad dom är. Det är rena epidemin och det gör mig illamående.

– Vad säger du till dom som har svårt att se skillnad på dig och de här kvinnorna du kritiserar?

– Well, inget. Jag säger ju inte att jag är bättre än någon annan, men de här människorna tillhör inte min umgängeskrets. Dom tillfredsställer inte mina behov. Mina vänner är aktivister, strippor eller något annat. Jag ger mig hellre ut och cyklar någonstans än går till de hetaste klubbarna.

Pink lever som av allt att döma som hon lär. Hon förställer sig inte och syns sällan i skvallerspalterna. Och hon gör sig knappast dummare än vad hon är heller. Däremot är det ingen hemlighet att världsstjärnan hade en vild strulig ungdomstid parad med en dysfunktionell relation till föräldrarna som grädde på moset.

– Min familj var rätt intressant om man säger så. Och själv ville jag bara komma bort. Vid femton hade jag redan sett allt som klubblivet hade att erbjuda, så när jag var tjugoett och blev bjuden på sprit var jag redan trött på det. Jag var en liten punk med attityd som trodde jag kunde och visste allting.

– Har du haft samma attityd när du gör musik.

– Nej, i det läget är jag bara så bra som människorna jag jobbar med. Fast jag måste kommunicera med dem. Vanligtvis känner jag till allas livshistoria efter sex timmars bekantskap. Om inte, då är det också cool, you know. Men i det läget blir det inget, sorry.

– Jag får intrycket att den här skivan är din mest öppenhjärtiga hittills. Har du lättare att blotta dig idag än när du började?

– Yeah, jag antar det. Jag är inte sexton längre och min förrförra platta Missundaztood bröt ner alla tjocka väggar jag hade tidigare. Jag tvingades bli försvarslös och blev van vid det. Sedan började jag höra av folk som sade djupare saker än “Du är min favoritpopstjärna”. Plötsligt blev det “Min far våldtar mig, vad ska jag göra” istället. Då fick jag en annan motivation. Det blev som om jag förmedlade gruppterapi för 9.99 dollar styck ha ha ha.

I samband med detta berättar Pink att hon i samma veva som tjugofemårsdagen inföll förra året gjorde upp med sitt förflutna. Med ålderns rätt fick hon insikt och ville ge tillbaka något till samhället. Att bli en bättre människa blev en prioritet.

– Kanske berodde det på Michael Moore eller min aktivistvän i Kentucky. Eller kanske på min far som är en stenhård republikan, jag vet inte. Men jag har funderat på att lägga av med musiken och arbeta för Röda korset eller Amnesty och inte bara snacka om att göra något. Men vi får se hur det blir, jag måste lära mig mer först.

Den mest sensationella händelsen i Pinks liv på sistone är emellertid att hon gift sig. Den sjunde januari i år knöt hon hymnens band med sin motocrosstjärna Carey Hart efter fyra och ett halvt års bekantskap. Ceremonin skedde på en strand på Costa Rica med ett hundratal gäster som åskådare, däribland Lisa Marie Presley.

– Ja, det var helt perfekt. Det påminde om en sammanslagning av två regnbågar med ett toppenparty efteråt. Vi har alltid känt oss som ensamvargar, men det här var en fin påminnelse om att vi har varandra. Det handlade bara om kärlek, inte religion – jag består av lika delar jude och katolik och han är italienare. Och den är baserad i verkligheten. Det var ingen sagoskit.

Skriven 2006-03-09